kurranz

Såsom utlovat kommer nu ministerlistan som kan rädda alliansen. Vi börjar med några riktigt pålitliga liberala teoretiker som kan ge de sociala frågorna -- i vid bemärkelse -- ett välbehövligt lyft.

Idrottsminister: Mats Hinze. Mats Hinze är en dokumenterat handlingskraftig idrottspolitiker, som inte bara i ord tagit tydlig ställning mot att slösa skattemedel på idrotten. Som jurist är det lätt att uppröras över hur lätt socialdemokratiska politiker som Mona Sahlin kommit undan med sitt avancerade kvittofiffel, samtidigt som över tio år gamla pojkstreck hindrat liberala eldsjälar som Hinze att göra politisk comeback.

Integrationsminister: Mauricio Rojas. Rojas är expert på de kulturella och genetiska skillnader som förklarar olika folkslags inneboende förmåga att anpassa sig till det svenska samhället. Som integrationsminister skulle han kunna se till att den svenska folkstammen skyddas mot ogynnsamma influenser.

Socialminister: Mattias Svensson. Vi behöver någon som törs avskaffa allt stöd till handikappade och lära dessa att göra upp med offermentaliteten genom att själva ta på sig ansvaret för sina funktionshinder. Svensson har på sin blogg påpekat det absurda i att de handikappade vältrar över kostnaderna för sin oförmåga att anpassa sig till samhället på oss skattebetalare och har därmed med råge beivsat att han är av det rätta virket.

Andra bloggar om: Mats Hinze, Mauricio Rojas, Mattias Svensson.

I idrottens värld är det ett vanligt grepp att "toppa laget" när det ser ut att vara på väg emot en säker förlust. För den borgerliga alliansen ser läget nu mycket mörkt ut och därför har det på senaste tiden i vänstermedia förekommit propåer om att Fredrik Reinfeldt måste 'toppa laget' för att överhuvud taget ha en chans i valet 2010. De förslag till personförändringar som framförts har emellertid varit starkt färgade av journalisternas politiska sympatier och skulle således snarare göra situationen än värre för den svårt sargade alliansen. Att Göran Greider överhuvud taget tillåts vara med och ge förslag på hur regeringen bör ombildas är ett sorgligt exempel på den svenska pressetikens förfall.

Med anledning av dessa absurda maktanspråk från vänsterns sida, har jag beslutat att själv ta till orda och ställa min expertis till alliansens förfogande. Således kommer jag under den kommande veckan, precis lagom till halvtid i mandatperioden, att i en serie bloggposter lägga fram ett förslag till en ny laguppställning som skulle kunna sopa golvet med vänstern i valet 2010 och därefter genomföra det liberala systemskifte Sverige så desperat behöver.

Mitt förslag till alliansen går i korthet ut på att lägga partiintressen åt sidan och istället skaka fram borgerlighetens allra största talanger -- oavsett partitillhörighet. I samma anda torde det vara uppenbart att vi måste lämna den kvoteringshysteri, som på senare år dessvärre fått fotfäste även inom borgerligheten, bakom oss, och rekrytera uteslutande baserat på kompetens. Nog är det trivsamt med piffiga kvinnliga ministrar som Nyamko Sabuni och Gunilla Carlsson, men när det handlar om den ansvarsfulla uppgiften att styra ett land är det faktiskt andra kvaliteter som hamnar i förgrunden.

Således kommer jag nu att presentera ministerlistan med tre ministrar åt gången. Uppmärksamma läsare har säkert noterat att vissa av de tilltänkta ministrarna redan börjat förbereda sig för de uppgifter som väntar, och lita på mig: vi kommer framöver att få se fler medlemsansökningar till allianspartierna från prominenta personer.

Andra bloggar om: alliansen, regeringsombildning, Fredrik Reinfeldt.

Jag har idag gjort ett synnerligen viktigt inspel i den pågående amerikanska valrörelsen. Detta viktiga meddelande till det amerikanska folket har idag tillsänts CNN America, kvalitetskanalen Fox News Channel, samt till John McCains kampanjstab:

 

An important message to all American voters!

This is a call from one of Sweden's most influential opinion leaders, Kurt G. Rantzén in Vellinge. The 4th november you should choose the president and vice president. It is very important that you take a rational and liberal choices and does not allow you to resort to vänstervriden media. Therefore, you need Dick. Dick Erixon is one of the leading experts on American politics. Our Dick standing up for the American people and supplies constantly extremely potent political analysis. Unfortunately, his insightful and balanced analysis only been available in Swedish. But for the U.S. sake, I now have it translated his analysis, so that you can choose the right president.

The Democratic Party is bad and its candidates Barack Obama and Joe Biden are bad, Dick writes:

"The Democratic Party is a party for pigs. I really hope these selfgoda, morality wrecked individuals have nothing to celebrate on 5 november. " (link)

"And this yngkliga idiot to man want to become vice-president! … What an absolutely zero Biden is! " (link)

Senator John McCain is an outstanding politician, says Dick:

"He does not appear to be a politician, let alone as a party. He is bigger than his party. He appears to be a father of the nation. A statesman who wants to lead America to defend its ideas and character. He makes the presidency into something new, something different." (link)

"So, as I see it, John McCain, is a candidate who can revitalize frihetstanken, not only in words but in deeds." (link)

John McCain has the characteristics that a president needs. It is difficult to imagine a more karaktärsdanande-business than to bomb communists. The McCains efforts in Hanoi, he prevented the spread of communism, not only in Vietnam but also in Cambodia and other Asian countries. McCain can bomb until freedom and democracy in Iran and Syria. He, in contrast to Senator Obama, knows how victory smells. Nothing else in the world smells like that. He loves the smell of napalm in the morning. It smelles like… victory.

Trust, me and my colleague Dick: Vote for McCain!

P: S. I and Johnny Munkhammar has Sarah Palin as idol. I would like to have a signed idolkort on Sarah Palin. I have previously had Margret Thatchers card, but now she has become so old och senile.

Best regards,
Kurt G. Rantzén

 

Andra bloggar om: John McCain, Dick Erixon, Sarah Palin, Barack Obama, Joe Biden,Johnny Munkhammer, napalm.

"En bra socialdemokrat är en död socialdemokrat" brukade vi skämtsamt konstatera på mötena med Högerstudenterna vid Lunds Universitet. Jag noterar nu att Timbros Mattias Svensson tar bladet från munnen och äntligen vågar säga vad så många tänker i samband med årsdagen av mordet på Anna Lindh:

"Sahlin har all rätt att sakna sin vän och kollega och hålla minnet av henne högt. Vi andra bör dock nyktert konstatera med den vetskap vi har idag att Anna Lindh som makthavare var en cynisk manipulatör med lögner och tortyr på sitt samvete. Att hon orättfärdigt och brutalt mördades kan inte ändra på detta."

Ett mord på en politiker kan naturligtvis inte ursäktas och denna princip omfattar givetvis även politiker som, liksom Anna Lindh, är direkt skadliga för vårt land. Icke desto mindre skulle jag, liksom min aktade kollega Mattias Svensson, vilja resa frågan om det inte finns andra socialdemokratiska politiker vi hade varit tacksamma om vi fått slippa? Jag tänker exempelvis på profiler som Göran Persson eller Mona Sahlin, som under en mycket lång tid tillåtits förstöra vårt land utan att någon satt stopp och tvingat dem ta konsekvenserna av sina handlingar.

Således välkomnar jag att Svensson nu fortsätter den debatt som jag själv varit med att starta för att kunna bryta några av de tabun som socialdemokraterna byggt upp kring sina helgonförklarade politiker!

Andra bloggar om: Anna Lindh, Mattias Svensson, socialism.

För oss liberaler är det än en gång dags att, likt Sancho Panza, skrida ut till försvar för vår store liberale hjälte Johan Norberg. Denna gång är det socialistdebattören Naomi Klein som trilskas och behöver få lära sig en läxa. Jag har därför författat ett brev, som avsänts till Kleins personliga emailadress samt till hennes förlag. Brevet återges i sin helhet nedan. För att visa att vi liberaler aldrig väjer för en uppriktig politisk debatt, lovar jag att publicera Kleins svar i oredigerad form här på bloggen.

Jag uppmanar nu alla Sveriges liberaler att följa mitt exempel (emailadresserna finns länkade ovan). Vi måste visa vem det är som bestämmer!

Dear Naomi Klein,

I have followed with great irritation how you in the debate on your book Chockdoktrinen provoked my esteemed colleague Johan Norberg with insinuanta lies about Milton Friedman, Augusto Pinochet, the Cato Institute and others. I therefore find no other advice than to intervene and explain that your conduct is not acceptable.

Just like Norberg, I of course appreciate, that you give response to his criticism, but you give the wrong answer and, moreover, is your attitude problematic. For a start, although Johan Norberg, together with the undersigned is one of Sweden's most important political thinkers, you not mention him by name, but consistently refers to Johan as "Cato". If you had gone in Jan Björklund ordningsskola, had you known that a more adequate level of appeal was "the Right Honourable Mr. Norberg" or the like.

Secondly, it is annoying that you spread lies about Milton Friedman's position on the Iraq war. For all with a minimum of education, it should be clear that Friedman at all times stressed irakkrigets desirability and necessary -- at the same time as he consistently expressed his opposition against the same. The fact that you are deliberately trying to distort this very clear position from Friedman, shows that you do not measure up as a journalist and author. You would have to go Stureakademins excellent training to learn how to show Liberal authorities due reverence and respect.

And third, you're trying to cast suspicion on Friedmans very fruitful cooperation with Augusto Pinochet, and the Norberg's own involvement with a former minister in Pinochet's junta. As my colleague Norberg said, fade all criticism of any abuses that Pinochet may have been guilty of, for the massive economic progress as his heavy-reform gave rise to. Thus, you must give both Johan Norberg as Mr Jose Piñera a real apology.

Your tykenhet is rooted probably in that your ill-informed pamphlets, for inexplicable reason, sell much better than Johan Norberg factual and balanced epos In Defense of Global Capitalism. So let me point out, that the market certainly does not share this assessment: I and Norberg receives annually more money from the business sector, our advocacy, than you earned on your overall publishing. The fact is that I probably receive more paid to write this letter, than you came in for your embarrassing and misleading book Chockdoktrinen. I hope you will consider this and come to understanding.

I assume therefore that you will in future take their lead from Norbergs comments and make the concessions and changes that he requires. Should this not happen, I am in each location prepared to intervene and offer my legal expertise to the Norberg.

Best regards,
Kurt G. Rantzén
Solicitor

Andra bloggar om: Naomi Klein, Johan Norberg, Milton Friedman, Chile, liberalism.

Så har det blivit dags för den andra lektionen i Kurres politiska skola:

Keynesianismen är en nationalekonomisk irrlära som socialdemokraterna titt som tätt åberopar för att ge ett kvasivetenskapligt stöd åt sin företagsfientliga bidragspolitik. Keynesianismen lär ut att staten och politikerna ska inskränka den fria marknadens inneboende förmåga att på bästa sätt fritt fördela resurser. Detta vill man göra genom att dela ut alla möjliga upptänkliga bidrag (barnbidrag, sjukbidrag etc.) även till arbetare och lösdrivare. På motsvarande sätt tror keynesianisterna sig kunna hålla inflationen nere, genom hutlösa skattehöjningar och andra attacker riktade mot de högproduktiva samhällsgrupperna.

Hur kan det då komma sig att John M. Keynes – som var en man av börd och bildning och som inte tvekade att påtala de brittiska arbetarnas tölpaktighet och alltid framhöll att det bildade borgerskapet ”bär fröna till allt mänskligt framåtskridande”— kom att göra sig till talesman för en sådan här grotesk gallimattias? Storbritanniens förre premiärminister Margaret Thatcher -- som vi liberaler ofta lyfter fram som ”en ikon för den moderna frihetskampen” -- har gjort en insiktsfull och djuplodande förklaring som tar fasta Keynes på att förvillelse tycks ha uppstått som ett resultat av hans homofila böjelse. I en artikel i Times förklarade denna paranta dam att ”[d]et kan finnas en parallell mellan hans agg mot de monetära regler som förhindrar inflation och hans behov av att avvisa sin tids konventionella sexualmoral”. Med detta torde det också stå klart att denna vederstyggliga ekonomiska teori knappast förtjänas att ta på allvar.

Andra bloggar om: Folkbildning, J.M. Keynes, Margaret Thatcher.

Det av mig själv initierade utbildningsprogrammet Kurres politiska skola har fått ett enastående mottagande, vilket ger oss liberaler gott hopp om framtiden. Precis som med all inlärning är det av yttersta vikt att man på ett tidigt stadium mäter och betygssätter elevernas kunskaper. Jag tänkte därför – innan jag går vidare med undervisningen – ta tillfället i akt att meddela några betyg.

Betyget A (berömlig) tilldelas tankesmedjan Hayekinstitutet i Sveriges chefsideolog S R Larson. Larson har inte bara gjort ovärderlig reklam för min utbildning, utan också själv tillämpat de liberala principerna på en rad historiska konflikter. Särskilt lyckosam är hans tillämpning på fallet med de amerikanska fredsbomberna över Japan 1945. Bomberna över Hiroshima och Nagasaki är mycket riktigt ett exempel på när en demokratisk nations skyldighet att – som Larson själv skriver – ”sprida frihet till länder som ar ofria” helt självklart övertrumfar alla invändningar om att våldsutövningen skulle vara oproportionerlig eller militärt omotiverad.

Däremot tvingas jag att ge betyget BC (icke fullt godkänd) till signaturen ”Kurt” som tagit plats på min bloggs kommentarfällt. Istället för att följa de liberala reglerna, envisas ”Kurt” med att ifrågasätta dem. Därför kan han inte heller komma till ett ställningstagande vad det gäller hur vi liberaler bör förhålla oss till Saudiarabien. I detta sammanhang vill jag bara påminna om regel två som talar om för oss att det är ”den part som står USA närmast som har rätt”. Denna regel har naturligtvis varit skäl nog för oss liberaler att många gånger försvara Saudiarabiens intressen i världspolitiken. Som bestraffning för sin obstruktion anmodas Kurt att tio gånger på mitt kommentarfällt skriva meningen: ”Jag skall aldrig mer glömma bort den liberala regeln nummer två”.

Därmed har det blivit dags att gå vidare i Kurres politiska skola.

 

Andra bloggar om: Folkbildning, Betyg, Saudiarabien.

Den statliga radion har under den gångna veckan drivit en veritabel förtalskampanj mot skolminister Jan Björklund. I den uppjagade debatten har det påståtts att den socialdemokratiska flumskolan inte skulle vara så internationellt eftersatt vad det gäller kunskapsförmedling som Björklund låtit påskina. Det första som måste sägas är att Björklunds självklart riktiga beskrivning av den svenska skolan som ”sämst i världen”, inte gärna kan vara avhängig av vad några nitiska statistiker förmår att visa i sina rapporter.

 

Som vanligt är det min liberala bloggkollega Kaukasusexperten Johnny Munkhammar som lycktas lyfta upp debatten på en sansad nivå. På sin internationellt uppmärksammade blogg går han till angrepp mot Dagens Nyheters socialistiska skribent Lotta Fogdes tramsiga påhopp på skolministern. Istället för att förvirra sig i siffror och detaljer, skjuter Munkhammar in sig på det mest väsentliga: att kritiken mot Björklunds användning av internationell statistik uteslutande måste ses som ett led i den socialdemokratiska valpropagandan. Därefter angriper han helt följdriktigt Fogdes rätt att skriva i Dagens Nyheters spalter:

”Den nye politiske redaktörens första uppgift bör vara att avsluta Lotta Fogdes kontrakt.”

Det är naturligtvis svårt att tänka sig bättre slutknorr på ett liberalt debattinlägg än ett hot om avsked. Det är viktigt att vi liberaler – istället för att slösa tid på vidare polemik med Fogde – sluter upp bakom Munkhammars krav om att sparka henne från DN. Annonsörerna borde t.ex. kunna göra gemensam sak och kräva att den här socialdemokratiska odågan istället ersattes av Johnny Munkhammar själv.

 

Andra bloggar om: Skolpolitik, Johnny Munkhammar, Lotta Fogde, Jan Björklund, Dagens Nyheter.

Så var det då dags för den första lektionen i Kurres politiska skola. Innan vi börjar: Ta av eventuella huvudbonader, spotta ut era bubbelgum samt stäng av mobiltelefoner och andra störande elektroniska attiraljer.

 

Jag kan tro att det är förvirrande för er ungdomar att se hur era ideologiska förebilder Neo och Muf plötsligt drar åt olika håll när det gäller de nyligen uppblossade strdigheterna i Georgien. Då jag liksom min kollega Johnny Munkhammar är expert på konfliktens historia och bakgrund (Munkahmmar har t.ex. som en av få kommentatorer uppmärksammat den numera avvecklade sovjetiska civila underrättelsetjänsten KGB:s nuvarande roll i konflikten), tänkte jag utnyttja denna lektion att ge en mer utförlig förklaring av den liberala synen på internationella reaktioner.

För en oinvigd betraktare framstår vi liberaler törhända som ytterst motsägelsefulla i våra utrikespolitiska ställningstaganden. Varför är vi för den amerikanska invasionen i Irak medan vi fördömer Rysslands intåg i Georgien? Varför kämpar vi för Kosovos självständighet men inte Sydossetiens? Varför betraktar vi ”regime change” som ett legitimt mål när det sätts upp från amerikanskt håll, men inte annars?

Dessa frågor missar emellertid en oerhört viktig poäng. För oss liberaler är nämligen rätt och fel i den internationella politiken inte en fråga om vad som görs, utan vilken aktör det är som handlar. Liberalismens första utrikespolitiska princip lyder således: Åtgärder som vidtas av en demokrati gentemot en icke-demokratisk entitet är per definition legitima. Därmed torde det vara ställt utom allt rimligt tvivel, att USA i Korea, Vietnam, Afghanistan, Irak och annorstädes haft rätten på sin sida – och Rysslands intervention i Georgien saknar av samma skäl legitimitet. För att ta ställning i en internationell konflikt behöver vi liberaler således tack och lov inte sätta oss in i dess sociala, kulturella och politiska bakgrundsfaktorer. Det räcker att konsultera Freedom Houses ypperliga demokratiranking. Den part som erhåller den bästa rankingen är den part som förtjänar stöd från oss liberaler.

I vissa fall är denna enkla tumregel dessvärre otillräcklig. 1980-talets krig mellan Iran och Irak torde vara ett sådant exempel. Lyckligtvis finns det för dessa fall en sekundär princip att falla tillbaka på, nämligen: om båda parterna inte skiljer sig åt nämnvärt i demokratihänseende, är det den part som står USA närmast som har rätt. Detta är således bakgrunden till att vi liberaler – trots de stapplande försök till demokrati som gjorts från palestinsk sida – inte har några som helst problem att överse med de oegentligheter och övergrepp som eventuellt begås av den israeliska staten. Genom att ha intima band till USA har Israel nämligen friköpt sig från allt ansvar för dessa handlingar.

Per Gudmunsson på Svenska Dagbladets duktiga ledarredaktion kom nyligen med ett briljant förslag på tillägg till dess båda principer i form av en mycket fiffig regel för bedömningar av komplicerade utrikespolitiska konflikter. Man kan helt enkelt välja ut en s.k. ”Arabdiktatur” (vilka måste skiljas från Arabdemokratier som Irak) och sedan inta motsatt ställning.

Därmed är den första lektionen i ”Kurres skola” avslutad. Jag lämnar det som en övningsuppgift åt mina läsare att välja ut en godtycklig utrikespolitisk konflikt och sedan ta reda på vad den Libyska staten har att säga om konflikten. Skriv sedan en kortare politisk insändare och använd mina ovanstående liberala regler för att argumentera för motsatt ståndpunkt.

Andra bloggar om: Folkbildning, Johnny Munkhammar, Per Gudmunsson, Georgien, KGB,

I över tre decennier har institutionen 'Bamses skola' tillåtits förstöra vår ungdom. I form av manipulativa föreläsningar utsätts våra allra yngsta för försåtligt utformad socialistisk propaganda, som i barnen inplanterar vanföreställningar som att 'skatter är ett sätt att hjälpas åt'. Jag har på senare tid fått en stor anhängarskara bland Sveriges politiskt intresserade ungdomar. Mot bakgrund av detta känner jag att jag är skyldig dessa politiska framtidshopp en liberal motvikt till de lögner de dagligen utsätts för i sitt bamseläsande. Därför startar jag nu Kurres politiska skola.


Exempel på socialistpropaganda från ungdomsmagasinet 'Bamse'.

Kurres politiska skola erbjuder ett kvalificerat utbildningsprogram som ställer höga krav på sina deltagare, men som också ger mycket tillbaka. Skolan ger unga, lovande personer med starkt intresse för ett friare Sverige en möjlighet att växa idémässigt och komma i kontakt med det nätverk av etablerade liberaler som denna blogg är en del av. På så vis får undertecknad också möjlighet att lära känna några av landets bästa unga frihetsentusiaster.

De som följer utbildningsprogrammet och skriver en kort essä på temat "liberalismens betydelse i dag - och dess utmaningar" erhåller ett certifikat utfärdat av det privata universitetet Fairfax University Institute, vår egen duktige arbetsmarknadsministers alma mater.

Andra bloggar om: Bamse, liberalism, folkbildning, Fairfax University.

Vilhelm Moberg är en av Sveriges främsta författare. Visserligen handlar hans berättelser framför allt om enkla svenskars öden, vilka lever sina liv långt ifrån de exklusiva miljöer som vi liberaler är vana vid. Icke desto mindre har hans utvandrarepos vunnit ett inernationellt erkännande som nästan kan mäta sig med Johan Norbergs popularitet. Det kom därför inte som någon överraskning när socialdemokratin försökte lägga beslag på Moberg och framställa honom som socialdemokratisk partigängare. Denna historieskrivning är emellertid mycket ohederlig, då Moberg var en oerhört komplex personlighet, som knappast hade gått med på att bli ett simpelt verktyg i händerna på en politisk rörelse. Det är därför jag med stor glädje noterar Johan Norbergs insatser för att göra upp räkningen med dessa vanföreställningar och visa, att Vilhelm Moberg var övertygad nyliberal och genom hela sitt liv troget och lojalt tjänade näringslivets intressen. Det är så självklart att det egentligen ej behöver utsägas, att Moberg, om han varit verksam idag, hade varit Senior Fellow på Cato Institute och i samarbete med den chilenske politikern José Pinera utarbetat planer för hur världen kan befrias från det socialistiska tyranniet.

Emellertid innehåller Mobergs författarskap en del tvetydigheter. Så kan man t.ex. i romanen A. P. Rosell, bankdirektör hitta en del formuleringar som kan missförstås och istället tolkas som en kritik mot marknadsekonomin och kreditväsendet. Det vore därför påbjudet att Norberg, vid en eventuell återutgivning av boken, fick uppdraget att redigera Mobergs manus för att förtydliga det liberala frihetsbudskapet.

Andra bloggar om: Vilhelm Moberg, liberalism, Socialdemokraterna, Johan Norberg.

Så har då tiden kommit för ett sista klargörande till signaturen Veronica som tagit plats på mitt kommentarfält med några oförskämda frågor och osakliga påhopp. Hon skriver:

 

[T]ror du på allvar att "terrorister" skulle fastan i dina kameror och dyka upp på demonstrationen? Förståt du inte att de som skulle dyka upp skulle vara vi som verkligen förstår vad liberalism är och de som skulle stanna hemma skulle vara de gamla kommunisterna, fast du kanske innerst inne känner att du tillhör dom?

 

Detta var den fräckaste förolämpning mot såväl mig själv som den svenska underrättelseverksamheten som jag någonsin hört. Försvarets radioanstalt och Sveriges säkerhetspolis känner naturligtvis igen lössen på gången. Och finns det något man kan ta för givet om avgrundsvänstern så är det att de inte missar ett tillfälle att vädra sina palestinaschalar och långhåriga kalufser på landets gator. ”Vi som verkligen förstår vad liberalism är” -- som Veronica själv skriver -- förstår nog också att hålla oss borta från liknande pöbelaktivitet. Om inte annat, vill jag -- till naiva kvinnor som Veronica -- påminna om Ådalen och EU-toppmötet i Göteborg. Mina trogna läsare förstår också hur absurt det är att nämna mig -- som är en av de främsta företrädarna i Sverige för liberala värden som frihet och företagssamhet -- i samma mening som ordet "kommunism".

Andra bloggar om: Kommunister, osakliga påhopp,

Läsaren får ursäkta att jag dröjer något med min definitiva nådastöt mot den näsvisa men dåligt pålästa signaturen Veronicas insinuanta frågor. Jag finner det nämligen påbjudet att uppmärksamma er läsare på en mycket fin reseskildring från det soliga Singapore, signerad min liberala meningsfrände kulturpersonligheten Johan Staël von Holstein.

Jag har tidigare här på bloggen berättat om mina egna resor i detta fantastiska land och det kreativa klimat som landets låga skatter genererar. Staël von Holstein skriver nu på ett elegant och språkvårdat sätt:

”Där är rent, snyggt, tryggt, roligt, geografiskt väl plasserat, bra miljö, service orienterat och fantastiskt helt enkelt.”

Staël von Holstein bemöter också de okunniga invändningarna om att Singapore på något sätt skulle brista vad det gäller mänskliga fri- och rättigheter:

MEN..! Skriker då en massa som inte varit där, vad händer med yttrandefrihet osv. Det avskräcker ingen. Singaporianer får resa hur mycket de vill, när de vill och inga emigrerar, samtidigt som massor av framgångsrika och förmögna västerlänningar (bl.a. 1700 Svenskar) flyttar dit och bosätter sig varje år.

 

Det är typiskt att debatten om Singapore i Sverige kontrolleras av vänsteranstrukna organisationer som Amnesty International och Reportrar utan gränser, vars företrädare aldrig har haft förmånen att, som Staël von Holstein och jag själv, bjudas in till landet och träffa regeringspartiets framtidsinriktade politiker.

Precis som Staël von Holstein skriver är den svenska debatten inskränkt på så sätt att vi alltid förutsätter att våra egna system för skatter, rättskipning och katastrofhantering är de bästa. Han påminner om den socialdemokratiska regeringens svinaktiga beteende i samband med tsunamikatastrofen, men han kunde också ha nämnt den gatlopp han själv tvingades löpa för den svenska kultureliten utan att Amnesty eller Reportrar utan gränser så mycket som andades någon kritik. Då var det istället jag och Fredrick Federley som i en gemensamt koordinerad aktion fick ta Johan i försvar, när han känslomättat och kulturellt beklagade förföljelsen:

Jag behandlas som en dömd brottsling där brottet är ställt utom allt tvivel, men likt Kafkas figur är jag varken dömd eller åtalad, utredd eller ens misstänkt. Jag är bara dömd av den socialistiska PR-apparaten och det gamla socialistgardet inom journalistkåren och kultureliten.

 

För mina litterärt obildade läsare vill jag informera om att Kafka var en tjeckisk författare och den ”figur” som Staël von Holstein åsyftar är en man som förvandlades till en skalbagge. Så långt tilläts alltså människorättskränkningarna att gå i Sverige att en av våra mest framstående entreprenörer och kulturpersonligheter behandlades som en insekt. Detta ger perspektiv på hur skenhelig den socialistiska kritiken mot de asiatiska tigerekonomiernas demokratiska system är.

 

Andra bloggar om: Singapore, Johan Stäel von Holstein.

Mitt inlägg om prositution har uppenbarligen väckt en del reaktioner inom avgrundsvänstern -- som i sedvanlig ordning använder sig av tillmälen i stället för sakargument i debatten. Vi liberaler är vana vid att bemötas med avsky och förakt -- men dessa upprörda reaktioner är inget annat än bevis på att vår logiskt uppbyggda världsbild är korrekt, och att vi utmanar starka särintressen. Således ger jag mig nu i kast med Veronicas andra fråga: "liberal är väl synonym med frihetsälskande? Vad har bevakning av folket och kartläggning av folkets privatliv med frihet att göra? "

Veronica lilla, 'liberal' är faktikst inte synonymt med frihetsälskande -- jag uppmanar dig att konsultera det vederhäftiga uppslagsverket Wikipedia för en exakt och allmänt vedertagen definition. Vi liberaler älskar förvisso friheten, men denna vår kärlek till friheten överskuggas emellanåt av vårt hat gentemot frihetens fiender. Sålunda hatar vi socialism, islamism, feminism och andra irrläror som har som mål att ta ifrån oss vår frihet.

Vi lever i en värld som har murar, och dessa murar måste vaktas av män med gevär. Vem ska göra det? Du, Veronica? Birgitta Ohlsson? FRA har ett större ansvar än ni överhuvud taget kan begripa. Ni klagar över "bevakning" och "massavlyssning". Ni har den lyxen. Ni har lyxen att inte veta vad jag vet: att FRA:s signalspaning räddar liv. Ni vill inte veta sanningen för att långt ned i regioner ni inte talar om på fester, vill ni ha FRA uppe på den där muren! Ni behöver FRA uppe på den muren!

Vi liberaler har varken tid eller ork att debattera med människor som lever sina liv under den filt av frihet vi tillhandahåller, och som sedan har mage att kritisera dett sätt på vilket friheten tillhandahålls! Det hade varit mycket bättre om ni, såsom vår statsminister föreslagit, lät debatten dö, tackade för våra uppoffringar och höll er undan.

Andra bloggar om: liberalism, frihet, terrorism, FRA.

Som utlovat tar jag mig nu an de frågor som en ambitiös (men dessvärre dåligt informerad) läsare skrivit under ledigheten. Veronica skriver "du vet väl att det är olagligt att köpa sex?" och denna fråga erbjuder ett lämpligt tillfälle att förklara den liberala synen på prostitution.

För oss liberaler är den svenska sexköpslagen en styggelse. Prostitution har traditionellt erbjudit en möjlighet för lågproduktiva kvinnor att bidra till samhälsekonomin genom att sprida trivsel och komfort i vardagen för oss herrar. Efter järnridåns fall har det öppnats nya möjligheter för kvinnor ifrån öst att ta sig till Sverige och slå mynt av sina yttre företräden. Att man från vänsterhåll försöker sätta käppar i hjulen är uttryck för samma obehagliga strömningar som kom upp till ytan i samband med Vaxholmskonflikten. Precis som i det fallet försöker man klä fördomar och rädsla för konkurrens i en språkdräkt som andas medkänsla och omtanke. Det är i detta sammanhang ingen slump att det är just socialdemokratiska kvinnoförbundet som varit pådrivande i kampen mot prositutionen: naturligtvis har kvinnor som Nalin Pekgul och Margareta Winberg särskilt stor anledning att frukta konkurrensen från sina behagliga systrar i öster.

Särskilt problematiskt blir det när vänstern - i sina strävanden att misstänkliggöra prostitutionen - gör våld på språket och beskriver denna blomstrande servicenäring i termer som "trafficking" och "människosmuggling". Vi som läst Munkhammar Advisorys rapport från tidigare i sommar vet att detta är en av vänsterns mest lömska metoder för att dominera den politiska debatten i Sverige. Från liberalt håll borde vi därför som motdrag framhålla att verksamheten är ett utmärkt sätt för de inblandade kvinnorna att få internationell arbetslivserfarenhet, utvecklas som person, förbättra sina språkkunskaper och träffa nya vänner. Jag skulle i detta sammanhang vilja citera min duktige kollega Henrik Alexandersson, som sätter huvudet på spiken:

"Att förbjuda vuxna människor att ingå ett avtal där man byter pengar mot sexuella tjänster är förmynderi och att idiotförklara vuxet folk. Det är brott utan offer. Det är lagstiftning skriven av Prussiluskor."

Andra bloggar om: prostitution, moralpanik, Socialdemokraterna, sexarbetare.

Kära läsare,

Jag är nu tillbaka i liberalismens tjänst efter ett par veckors semester. Under ledigheten har jag haft tillfälle att dra upp en långsiktig strategi för bloggen. Då jag åtnjuter en position som en av Sveriges mest uppskattade bloggare och i samband med Almedalen identifierats som en av vårt lands tyngsta opinionsbildare, är det viktigt att ha ett upplägg här på bloggen som ger maximalt genomslag för företagsamhetens och frihetens idéer.

Mina trogna läsare kan således se fram emot en händelserik höst här på bloggen. Först kommer jag att ta upp några lösa trådar som blev hängande i samband med sommarens debacle kring den nya anti-terroristlagen. En av mina läsare, signaturen Veronica, tycks ha haft svårigheter att sätta sig in i vad den nya terroristbekämpningslagen går ut på och har därför dykt upp i kommentarsfältet med en rad insinuanta frågor. Jag tänker nu i en serie blogg-inlägg att besvara Veronicas frågor i tur och ordning.

Efter denna didaktiska insats faller det sig naturligt att sjösätta ett annat folkbildningsprojekt. Således startar under hösten "Kurres politiska skola", där jag i en rad blogg-poster förklarar centrala begrepp i den liberala begreppsapparaten, med en pedagogik som även de som utbildats i den socialdemokratiska flum-skolan kan tillägna sig. Denna bildningsverksamhet kan ses som en fördjupande pendang till Stureakademien, vilken tyvärr förlorat stinget sedan vänsteravvikaren Håkan Tribell gjorts programansvarig. Jag ligger för närvarande i förhandlingar med Timbro för att integrera mina utbildningsinsatser i kursplanen för akademien.

Till sist kommer jag att uppmärksamma det faktum att vi snart passeraer halvtid i mandatperioden. Jag kommer i samband med detta att presentera ett framgångskoncept för hur borgerligheten skall kunna få folkets förtroende även i valet 2010 och därvid inleda en liberal revolution som för all framtid förändrar vårt land.

Därmed återstår bara att hälsa er alla välkomna tillbaka till bloggen!

Även en hårt jobbande advokat behöver emellanåt koppla av från sina ansträngningar att upprätthålla ordning och rättvisa i landet. Som lön för hårt arbete i Amledalen begav jag mig således i helgen till Österlen för att där deltaga i en bouleturnering tillsammans med några goda vänner. Jag frapperades av den inte bara glada stämningen bland oss och våra kombatanter, den intellektuella nivån på samtalet nådde dessutom svindlande höjder. Bland boulespelarna fanns ett flertal hederliga människor som talade förnuftigt om alltifrån ordningsskolans urholkning till feminsternas skräckpropaganda. De vet vad hårt arbete innebär och de har också genomskådat Sossesveriges tafatthet.

I all blygsamhet förde jag min blog på tal. Trots att nu även mina politiska motståndare motvilligt tvingats medge, att jag är en av Sveriges ledande opinionsbildare visade det sig, till min bestörtning, att ingen av de närvarande hade hört talas om denna "blog" eller, för den del, någon annan blog. Med detta inlägg vill jag vända min initiala bestörtning till att formulera ett konkret förslag. Koppla upp de äldre: låt moral och visdom svämma över blogosfären! De internetcaféer som finns idag har ungdomen tagit över och de har med sitt skrän och fräcka beteende skrämt bort flera äldre som annars hade haft så mycket att bidraga med. Jag har således för avsikt att nu ta kontakt med Svenskt Näringsliv i syfte att söka utröna, varför de s.k. internetoperatörerna försummat denna för vår liberala opinionsbildning viktiga målgrupp.

En liten vykortshälsning från Kurran med semesterhatten på.

Johan Norbergs mycket anmärkningsvärda påhopp på Karl Rove i dagens Aftonbladet har väkt en oerhörd förstämning inom de liberala leden. Min ”blogkollega” Dick Erixon har redan hunnit pulvrisera Norbergs osakliga påhopp, så egentligen finns inte mycket mer att tillägga.

Mot Norbergs anklagelser om att Rove skulle vara principlös ställer Erixon mycket riktigt det faktum att Norberg själv saknar ”det maktpolitiska perspektivet” och är politiskt oerfaren. Jag vill här framhålla att det finns särskild anledning att i detta sammanhang fästa extra stor vikt vid vad Erixon har att säga, eftersom han – till skillnad från Norberg – har en mycket framgångsrik karriär som politiker att luta sig tillbaka på. 1998 bedrev Erixon en oerhört lyckad personvalskampanj för centerpartiet i riksdagsvalet i Stockholms valkrets. Denna kampanj gav ett remarkabelt gensvar, vilket kan utläsas av såväl centerpartiets valresultat som i statistiken över personkryssen för Erixon.

 

När det gäller politiska kampanjer är med andra ord Erixon närmast att betrakta som Roves svenske motsvarighet.

Precis som Erixon framhåller så är det de kristna väljarna i USA som är ivrigast att genomdriva det liberalismens allt annat överskuggande krav: sänkta skatter. Därför måste vi liberaler lyssna på vad dessa väljare i övrigt vill ha för reformer genomförda. Om dessa krav råkar handla om förbud mot stamcellsforskning och aborter, samt krafttag mot den utbredande homofilin, så är det naturligtvis också dessa reformer som Amerikas liberaler måste gå till val på. Var och en begriper att denna politiska strategi minst av allt kan kallas för principlös.

Mest anmärkningsvärt är naturligtvis Norbergs ifrågasättande om USA:s frihetliga krig mot terrorismen och hans insinuationer om att upprättandet av fånglägret i Guantánamo på något sätt skulle ha hjälpt terroristerna. Dessa anklagelser är naturligtvis så orimliga att både jag och Erixon håller oss för goda för att kommentera dem.

Som Erixon mycket riktigt påpekar så har alliansregeringen mycket at lära av Rove, just i detta att han förespråkar en politisk strategi som i första hand tillmötesgår republikanernas kärnväljare. På samma sätt måste alliansen om två år gå till val på frågor som i första hand attraherar viktiga opinionsbildare som Erixon och mig själv. Om så inte sker kanske vi rent av i pur besvikelse stänger ner våra ”blogar” och därmed lämnar fältet fritt för en socialistisk regering.

Jag vänder mig nu direkt till Norberg:

Johan,

Du måste lära Dig att tygla Ditt humör! Ditt liberala ursinne är positivt när det riktas mot socialistiska journalister, men man får inte bli så upprörd att man inte kan skilja mellan vänner och fiender. Därför måste också Du lyssna på mer erfarna män som Erixon och mig. För att Du ska lära Dig något av det här, så måste Du inse att Ditt trotsiga beteende kommer att få konsekvenser. Mot bakgrund av det inträffade kommer nu inga medlingsförhandlingar mellan Dig och grundlagsutredningen, vilka jag tidigare utlovat här på "blogen", att upptas. Du uppmanas istället att omgående be om ursäkt för Ditt pubertala utspel. För att denna ursäkt ska nå allmänheten är jag själv beredd att upplåta plats på min egen ”blog”.

Bästa hälsningar,

Kurt G. Rantzén

 

Andra bloggar om: Johan Norberg, Karl Rove, Dick Erixon,

Från Emil Eriksson, aktiv i den blomstrande MUF-avdelningen i Malmö, fick jag en förfrågan om jag skulle vilja slå ett slag för MUF:s kampanj "SD älskar S". Då detta är en fråga som ligger mig mycket varmt om hjärtat, är det inte svårt att efterkomma Erikssons hermställan. Kampanjen finns även representerad på den amerikanska hemsidan Facebook.

Kampanjens huvudtes är att socialdemokraterna med sin havererade integrationspolitik skapat gynnsamma förutsättningar för Sverigedemokraternas framväxt. En nyligen presenterad rapport visar att utanförskapet under det socialdemoratiska regeringsinnehavet tllåtits växa otyglat. Jag kan därvid för egen del tillägga, att vi i moderata Vellinge inte har ett enda utanförskapsområde. Här har vi inget utanförskapsproblem av den enkla anledningen att vi inte släpper in utanförskapet i kommunen. Vellinge är således ett vederhäftigt bevis på att moderat politik effektivt förmår hålla utanförskapet borta – och jag skulle gärna se att kampanjen fortsättningsvis betonar denna viktiga aspekt starkare.

En annan tes som kampanjen tycks förfäkta är, att socialdemokraterna och Sverigedemokraterna är ideologiskt besläktade och konkurrerar om samma väljare. Alla som kan dra sig till minnes Janne Josefssons valstugereportage från valrörelsen 2002 vet säkerligen att programmet bekräftade bilden av att socialdemokraterna utmärker sig bland de svenska partierna som en särdeles god jordmån för främlingsfientliga strömningar.

Visserligen försökte den politiserade statstelevisionen vända det till att det skulle finnas främlingsfientlighet även i de moderata leden. För att lyckas med detta konststycke tvingades man definiera även de mest intelligenta politiska lustigheter som uttryck för främlingsfientlighet. Således blev såväl Peter Kvists (m) skojiga raljerande kring "de som Pinochet inte hann med", Ulf Björkmans (m) dråpliga redogörelse för hur man skiljer apor från afrikaner, och Christer Ewes (m) lustiga betraktelser kring muslimska familjers förmågor samtliga klassade som "rasistiska" trots att de bara visar på det goda sinnet för humor i de moderata leden. Jag är säker på att min liberale kollega Johan Norberg -- som tidigare framhållit Silvio Berlusconis obestridbara kvaliteter på detta område -- skulle ha hållit med mig om att dessa spetsfundigheter är fullständigt harmlösa från politisk synpunkt.

En person som torde vara synnerligen väl positionerad att bära vittnesbörd om den avgrundsdjupa ideologiska klyfta som skiljer (m) från (sd) är Malmös egen Sten Andersson. Efter att under ett par årtioenden ha representerat moderaterna i Sveriges riksdag, bytte denne år 2001 helt plötsligt och drastiskt ståndpunkt i invandringsfrågan -- och lämnade moderaterna för Sverigedemokraterna. Anderssons plötsliga politiska metamorfos torde vara ett omisskännligt bevis för att de ideologiska beröringspunkterna mellan SD och moderaterna är obefintliga. Då jag själv redan tidigare varit en av de starkaste rösterna i kampanjen mot socialdemokraternas försök att sprida utanförskapet till hittills icke-kontaminerade stadsdelar i Malmö, är det med stor glädje och tillförsikt jag härmed uttrycker mitt helhjärtade stöd till kampanjen "SD älskar S".

Andra bloggar om: utanförskapet, Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, muf.

Det är dags för mig att lämna Visby för den här gången, men först av allt ska jag summera den gångna veckan. Precis som jag förutskickade blev årets politikervecka på många sätt en triumf för oss liberaler, eftersom vi i återkommande debatter -- och inte minst på den här ”blogen” -- har visat den obetvingliga kraften i våra sakargument. Ett bevis för detta är naturligvis den "fan club" som under den gågna politikerveckan bildats till min ära.

 

Många oroliga läsare har upprörts över den behandling som jag under den gågna veckan har blivit utsatt för av konkurrerande medier. Man har jämfört med oppositionella journalisters situation i kommunistiska diktaturer och inte minst DN Kulturs skändliga behandling av Johan Norberg.

 

Emellertid har jag på mitt kommentarfält nu fått en offentlig ursäkt från redaktionen från den så kallade ”Almedalsbloggen”. Ni som läser min ”blog” vet att jag alltid har varit storsint i sådana sammanhang och ursäkten är därmed godtagen. Jag överser därmed den avundssjuka som måste ha spritt sig i den politiskt tvivelaktiga redaktionen för Almedalsbloggen, då de märkte att mina fördjupande analyser av det politiska skeendet vida överglänste deras egen tabloidjournalistik. I en försonande gest mot mina konkurrenter vill jag därför passa på att ge högsta betyg på en sjugradigbetygsskala till den utmärkte Per Gudmunssons skarpa analyser av den franska inrikespolitiken och till den väna Annie Johanssons lite mjukare och kvinnligare perspektiv på politikerveckan.

Andra bloggar om: Almedalen, Annie Johanssson, Almedalsbloggen, Per Gudmunsson.