Låt farmor ordna vården!
"Great minds think alike" säger engelsmännen, och idag ser jag att detta stämmer, ety den store liberale ideologen Johnny Munkhammar har anslutit sig till mina idéer om sjukvårdens finansiering. Som uppmärksamma läsare av denna blog vet, har jag förespråkat att den offentliga sjukvården rustas ned ordentligt och ersätts med en modell liknande 1800-talets sjukstugor, där de som valt att inte teckna sjukförsäkring kan få tillgång till de allra mest nödvändiga medicinska åtgärderna. Munkhammar för nu resonemanget ett steg vidare:
"Får man behålla sina pengar kan man tacka ja eller nej till det staten erbjuder. Och man kan välja omfattning, inte bara variant. Vill man inte ha statlig sjukförsäkring kan man spara, investera, köpa privat, arvodera farmor - eller något annat."
Jag hade själv inte tänkt på detta, men naturligtvis kan sjukvårdsfrågan i många fall lösas inom familjen. Det förekommer en massa onödigt spring på vårdcentralerna runt om i riket, där människor som inte har bättre för sig kommer in och begär behandling för de allra mest triviala åkommor; och allt detta tvingas vi höginkomsttagare vara med och finansiera.
I avsaknad av statlig sjukförsäkring kan dessa hypokondriker naturligtvis istället arvodera farmor. Det är inget större fel på gamla huskurer som ofta gått i arv i generationer. Dessutom måste vi beakta, att de demografiska förändringarna kommer att leda till att det finns ett stort överskott av åldringar, som på detta sätt kan få en chans att göra lite nytta. Munkhammar visar med sitt briljanta inlägg hur en modern sjukvårdspolitik kan se ut. Låt oss hoppas att politikerna lyssnar.
Andra bloggar om: Sjukförsäkring, Johnny Munkhammar.
"Får man behålla sina pengar kan man tacka ja eller nej till det staten erbjuder. Och man kan välja omfattning, inte bara variant. Vill man inte ha statlig sjukförsäkring kan man spara, investera, köpa privat, arvodera farmor - eller något annat."
Jag hade själv inte tänkt på detta, men naturligtvis kan sjukvårdsfrågan i många fall lösas inom familjen. Det förekommer en massa onödigt spring på vårdcentralerna runt om i riket, där människor som inte har bättre för sig kommer in och begär behandling för de allra mest triviala åkommor; och allt detta tvingas vi höginkomsttagare vara med och finansiera.
I avsaknad av statlig sjukförsäkring kan dessa hypokondriker naturligtvis istället arvodera farmor. Det är inget större fel på gamla huskurer som ofta gått i arv i generationer. Dessutom måste vi beakta, att de demografiska förändringarna kommer att leda till att det finns ett stort överskott av åldringar, som på detta sätt kan få en chans att göra lite nytta. Munkhammar visar med sitt briljanta inlägg hur en modern sjukvårdspolitik kan se ut. Låt oss hoppas att politikerna lyssnar.
Andra bloggar om: Sjukförsäkring, Johnny Munkhammar.
Öppet brev till DN:s Maria Schottenius.
Bästa Maria Schottenius,
Jag har med en ständigt växande irritation följt hur Du och Din redaktion behandlat oss liberaler i allmänhet och den internationellt erkände och upphöjde Johan Norberg i synnerhet. Då jag reser mycket i mitt arbete måste jag påpeka, att en förtalskampanj som den Du ägnar Dig åt hade varit otänkbar i USA. Där har man balanserade och sakliga medier, vilka låter oss liberaler komma till tals så snart vi har något intressant att säga - vilket naturligtvis händer allt som oftast.
Jag hade egentligen tänkt låta Johan sköta detta på egen hand, men då Du inte tycks ta intryck av hans tillrättavisningar, känner jag mig nu nödgad att skrida in och bringa ordning i affären. Då det är uppenbart att Du har fel, tänker jag inte komma med någon långrandig genomgång av grundläggande liberala publicistiska principer. Istället formulerar jag kort och koncist våra krav:
Jag har med en ständigt växande irritation följt hur Du och Din redaktion behandlat oss liberaler i allmänhet och den internationellt erkände och upphöjde Johan Norberg i synnerhet. Då jag reser mycket i mitt arbete måste jag påpeka, att en förtalskampanj som den Du ägnar Dig åt hade varit otänkbar i USA. Där har man balanserade och sakliga medier, vilka låter oss liberaler komma till tals så snart vi har något intressant att säga - vilket naturligtvis händer allt som oftast.
Jag hade egentligen tänkt låta Johan sköta detta på egen hand, men då Du inte tycks ta intryck av hans tillrättavisningar, känner jag mig nu nödgad att skrida in och bringa ordning i affären. Då det är uppenbart att Du har fel, tänker jag inte komma med någon långrandig genomgång av grundläggande liberala publicistiska principer. Istället formulerar jag kort och koncist våra krav:
- Du skall be om ursäkt till mig och Johan Norberg
- Du skall i Dagens Nyheter införa en rättelse angående de åsikter som tillskrivs Norberg.
- Du skall läsa och recensera Norbergs böcker
- Så snart vi liberaler har något intressant att tillföra samhällsdebatten, skall ni se till att vi får rikligt utrymme i era spalter.
Jag är säker på att vi ska komma överens till sist. Det räcker förmodligen med att påpeka, att de företag vi representerar, står för en betydande del av Dagens Nyheters annonsintäkter. Om detta argument inte är tillräckligt övertygande, skulle jag vidare vilja påpeka, att vi liberaler rent allmänt har goda kontakter inom svenskt näringsliv - och det torde således inte vara någon större utmaning, att övertyga din arbetsgivare, Bonnierskoncernen, om att det nog är dags för både dig och Andreas Malm att se sig om efter nya arbetsuppgifter.
Jag hoppas att jag klargjort vår ståndpunkt, och att vi hädanefter kan slippa den typ av sluggerjournalistik som dessvärre blivit DN-Kulturs signum på senare år.
Bästa hälsningar,
Kurt G. Rantzén
Advokat
Liberal kamp mot twinglyfiffel och förtryck.
Jag har vid flera tillfällen under denna blogs förhållandevis korta existens framhållit, att det finns tydliga indikationer på att vi liberaler är intellektuellt överlägsna våra motståndare till vänster. Detta beror på, att liberalismen kräver ett strikt logiskt tänkande och ett öppet sinne. Vänsterideologin (precis som min gode vän ideologiexperten Dick Erixon påpekar är denna, de många namnen till trots, en enda stor, människofientlig ideologi) utgör däremot ett sammelsurium av missförstånd och förenklingar, vilka får förmodas vara anpassade till dess anhängares klena förståndsgåvor.
I det obehagliga politiska klimat som präglar Sverige; detta land, som så träffande betecknats "en-idé-stat" av en av mina mest framträdande liberala kolleger, kommer vår intellektuella skärpa ofta väl till pass på ett kanske oanat sätt. När vi i debatten trycker till vänstern med våra överlägsna liberala argument -- såsom när det gick erkänt dåligt för DN:s Andreas Malm i en tv-debatt mot Johnny Munkhammar (låt mig bara påpeka att detta förmodligen är en eufemism från den mycket ödmjuke herr Munkhammars sida; troligtvis vågade Andreas Malm inte visa sig för folk under flera månader efter denna förödmjukelse) -- ser sig vänstern nödgad att ta till alla typer av ohederliga tricks: pseudonymer, obscena gester och missunnsamma recensioner.
Problemet för vänstern är emellertid, att detta tricksande bara leder till pinsamma pyrrhussegrar. När vi liberaler mobiliserat våra överlägsna hjärnresurser, står de socialistiska konspiratörerna alltid med rumpan bar till sist. Ofta handlar det om ett rent detektivarbete som vi liberaler måste utföra i syfte att blottlägga våra motståndares obehagliga arbetsmetoder. Jag har redan berömt Magasinet Neos föredömliga privatspaning för att avslöja en av vänsterns allra mest lömska pseudonymer. Nu senast har även Johan Norberg utfört ett imponerande Sherlock Holmes-arbete och därvid kommit fram till att Dagens Nyheter -- detta en gång så stolta flaggskepp för svensk liberalism -- använder sig av s.k. Twinglyfiffel i syfte att utestänga oss liberaler från debatten.
Twinglyfiffel kan naturligtvis inte jämföras med det fullt legitima fiffel som vi liberaler ibland tvingas ägna oss åt för att överhuvud taget orka leva i högskattestaten. Nej, twinglyfiffel är ett fiffel av närmast kriminell natur, som handlar om att frånkänna oss liberaler vår grundlagsfästa yttrandefrihet. Genom ett systematiskt urval av länkar som faller DN:s socialistiska journalister i smaken, försöker man skapa intryck av att ha ett brett folkligt stöd för sin antiliberala propaganda. Denna form av likriktning i media förekommer annars bara i diktaturer.
Alla dessa imponerande liberala detektivinsatser får mig att minnas min barndoms hjältar Agaton Sax och Ture Sventon. Men det är nog ändå framför allt Kalle Blomkvists strävsamma arbete för sanning och laglydighet som känns relevant i sammanhanget: i sin eviga kamp mot Röda Rosen om Stormumriken, förkroppsligar den unge Kalle många liberala dygder, och blir därmed en naturlig förebild för oss sanningstörstande liberaler.
Andra bloggar om: Twinglyfiffel, Dagens Nyheter, Johan Norberg.
I det obehagliga politiska klimat som präglar Sverige; detta land, som så träffande betecknats "en-idé-stat" av en av mina mest framträdande liberala kolleger, kommer vår intellektuella skärpa ofta väl till pass på ett kanske oanat sätt. När vi i debatten trycker till vänstern med våra överlägsna liberala argument -- såsom när det gick erkänt dåligt för DN:s Andreas Malm i en tv-debatt mot Johnny Munkhammar (låt mig bara påpeka att detta förmodligen är en eufemism från den mycket ödmjuke herr Munkhammars sida; troligtvis vågade Andreas Malm inte visa sig för folk under flera månader efter denna förödmjukelse) -- ser sig vänstern nödgad att ta till alla typer av ohederliga tricks: pseudonymer, obscena gester och missunnsamma recensioner.
Problemet för vänstern är emellertid, att detta tricksande bara leder till pinsamma pyrrhussegrar. När vi liberaler mobiliserat våra överlägsna hjärnresurser, står de socialistiska konspiratörerna alltid med rumpan bar till sist. Ofta handlar det om ett rent detektivarbete som vi liberaler måste utföra i syfte att blottlägga våra motståndares obehagliga arbetsmetoder. Jag har redan berömt Magasinet Neos föredömliga privatspaning för att avslöja en av vänsterns allra mest lömska pseudonymer. Nu senast har även Johan Norberg utfört ett imponerande Sherlock Holmes-arbete och därvid kommit fram till att Dagens Nyheter -- detta en gång så stolta flaggskepp för svensk liberalism -- använder sig av s.k. Twinglyfiffel i syfte att utestänga oss liberaler från debatten.
Twinglyfiffel kan naturligtvis inte jämföras med det fullt legitima fiffel som vi liberaler ibland tvingas ägna oss åt för att överhuvud taget orka leva i högskattestaten. Nej, twinglyfiffel är ett fiffel av närmast kriminell natur, som handlar om att frånkänna oss liberaler vår grundlagsfästa yttrandefrihet. Genom ett systematiskt urval av länkar som faller DN:s socialistiska journalister i smaken, försöker man skapa intryck av att ha ett brett folkligt stöd för sin antiliberala propaganda. Denna form av likriktning i media förekommer annars bara i diktaturer.
Alla dessa imponerande liberala detektivinsatser får mig att minnas min barndoms hjältar Agaton Sax och Ture Sventon. Men det är nog ändå framför allt Kalle Blomkvists strävsamma arbete för sanning och laglydighet som känns relevant i sammanhanget: i sin eviga kamp mot Röda Rosen om Stormumriken, förkroppsligar den unge Kalle många liberala dygder, och blir därmed en naturlig förebild för oss sanningstörstande liberaler.
Andra bloggar om: Twinglyfiffel, Dagens Nyheter, Johan Norberg.
Med McCain mot Iran!
Uppmärksamma läsare har säkert noterat att jag hittills varit tämligen sparsam i mina kommentarer till de amerikanska primärvalen. Detta beror framför allt på att jag, precis som min liberale kollega Johan Norberg, inte velat ge upphov till spekulationer om huruvida jag stöder den ena eller den andra kandidaten. Ett ställningstagande från vår sida skulle eventuellt kunna påverka utgången i primärvalen. Då vi liberaler i alla sammanhang framhåller USA som en politisk förebild, skulle ett sådant direkt inflytande på amerikansk politik kunna ge upphov till en besvärande rundgång med oanade konsekvenser.
Nu när det står förhållandevis klart att det republikanska partiet kommer att nominera arizonasenatorn John McCain som sin presidentkandidat, känns det ändå tämligen riskfritt att påpeka, att jag tror att han kommer att bli en utomordentlig president. Ja, McCain är den ende som har potentialen att fylla tomrummet efter George W. Bushs mycket lyckade tid vid makten.
Det är framför allt beträffande McCains utrikespolitik som vi liberaler har anledning att känna tillförsikt. I en tid då det politiska etablissemanget försöker svartmåla USA:s framgångar i Afghanistan och Irak, har McCain varit den ende som vågat lyfta blicken och identifiera nya, intressanta uppgifter för den amerikanska militären. I ett teveframträdande förra våren gjorde senatorn klart, att nästa mål måste vara en demokratisering av Iran. Med sin omisskännliga elokvens formulerade McCain en imponerande liberal vision för den amerikanska utrikespolitiken:
"Bomb bomb bomb, bomb bomb Iran"
Vi liberaler måste göra klart att en dylik demokratisering av Iran vore ett önskvärt första steg i riktningen mot en mer omfattande amerikansk närvaro i Mellanöstern. Efter de lyckade exemplen i Afghanistan och Irak är det nu dags att sikta högre och arbeta för en befrielse av hela regionen. Vi får därvid inte låta oss luras av de vänsterdebattörer som gömmer sig bakom folkrätten. Som min eminente kollega Johan Norberg tillsammans med en kvinnlig assistent så klokt konstaterat:
"FN blir en papperstiger om sådant beteende inte leder till konsekvenser. Det blir en klar signal till andra länder att de kan ignorera resolutioner utan att bestraffas. Än en gång sitter vi européer på läktarplats medan USA och Storbritannien kämpar för vår säkerhet. [...] Det är inte rimligt att vi hela tiden förlitar oss på USA:s styrka, samtidigt som vi på bekvämt avstånd förnärmat tar avstånd från den. Då är det vi som tvingar in dem i unilateralism."
Vi liberaler måste också ge oss in i en mer aktiv mediekritik. Vi matas av socialistiska journalister dagligen med domedagsskildringar från det befriade Irak. Vad journalisterna däremot systematiskt förtiger är, att Irak tack vare den amerikanska invasionen fått en fungerande demokrati. Johan Norberg igen:
"Irak har fått en folkvald regering. Tvärtemot alla farhågor är det inte en etniskt och religiöst homogen klick som dominerar. Den är sammansatt av alla de stora folkgrupperna. Den shiitiska majoritet som förtrycktes under Saddam har fått ett avgörande inflytande, men även sunnimuslimer är väl representerade, trots att de tidigare bojkottat den politiska processen. Statschefen och en fjärdedel av ministrarna har hämtats från kurderna, en folkgrupp som har förföljts i hela regionen i generationer. Minst sex statsråd i den färdiga regeringen är kvinnor."
Frågan måste ställas varför rapporteringen ger en så skev bild av läget i Irak. Varför får vi i svensk teve inte se debatter från det irakiska parlamentet, eller andra exempel på den irakiska pluralismen och samförståndsandan? Det ligger nära till hans att, precis som Norberg, misstänka att det är rasistiska föreställningar som ligger bakom:
"Men om man följer svenska medier, särskilt vänsterpressen, hade man aldrig kunnat förutspå något sådant. Då hade man aldrig ens förstått att irakier var intresserade av demokrati. Den föreställning som genomsyrar många av våra viktigaste tyckare är att irakier inte har någon som helst förmåga att lösa konflikter med fredliga metoder och att de så fort de är befriade från en stark överhet kastar sig över varandra i etniska och religiösa konflikter."
Vänsterjournalisterna har således fabricerat historier om etniska och religiösa konflikter i syfte att underminera den bräckliga men ytterst framgångsrika irakiska demokratin. Jag har redan tidigare påpekat att lögner och förtal alltid varit vänsterns specialitet, men i detta fall utgör de socialistiska påhitten faktiskt ett direkt hot mot stabiliteten i landet.
Mot bakgrund av detta känns det oerhört hoppingivande att John McCain vågar tala klarspråk om USA:s roll som frihetens och demokratins förkämpe i världen!
Andra bloggar om: John McCain, Iran, Johan Norberg.
Nu när det står förhållandevis klart att det republikanska partiet kommer att nominera arizonasenatorn John McCain som sin presidentkandidat, känns det ändå tämligen riskfritt att påpeka, att jag tror att han kommer att bli en utomordentlig president. Ja, McCain är den ende som har potentialen att fylla tomrummet efter George W. Bushs mycket lyckade tid vid makten.
Det är framför allt beträffande McCains utrikespolitik som vi liberaler har anledning att känna tillförsikt. I en tid då det politiska etablissemanget försöker svartmåla USA:s framgångar i Afghanistan och Irak, har McCain varit den ende som vågat lyfta blicken och identifiera nya, intressanta uppgifter för den amerikanska militären. I ett teveframträdande förra våren gjorde senatorn klart, att nästa mål måste vara en demokratisering av Iran. Med sin omisskännliga elokvens formulerade McCain en imponerande liberal vision för den amerikanska utrikespolitiken:
"Bomb bomb bomb, bomb bomb Iran"
Vi liberaler måste göra klart att en dylik demokratisering av Iran vore ett önskvärt första steg i riktningen mot en mer omfattande amerikansk närvaro i Mellanöstern. Efter de lyckade exemplen i Afghanistan och Irak är det nu dags att sikta högre och arbeta för en befrielse av hela regionen. Vi får därvid inte låta oss luras av de vänsterdebattörer som gömmer sig bakom folkrätten. Som min eminente kollega Johan Norberg tillsammans med en kvinnlig assistent så klokt konstaterat:
"FN blir en papperstiger om sådant beteende inte leder till konsekvenser. Det blir en klar signal till andra länder att de kan ignorera resolutioner utan att bestraffas. Än en gång sitter vi européer på läktarplats medan USA och Storbritannien kämpar för vår säkerhet. [...] Det är inte rimligt att vi hela tiden förlitar oss på USA:s styrka, samtidigt som vi på bekvämt avstånd förnärmat tar avstånd från den. Då är det vi som tvingar in dem i unilateralism."
Vi liberaler måste också ge oss in i en mer aktiv mediekritik. Vi matas av socialistiska journalister dagligen med domedagsskildringar från det befriade Irak. Vad journalisterna däremot systematiskt förtiger är, att Irak tack vare den amerikanska invasionen fått en fungerande demokrati. Johan Norberg igen:
"Irak har fått en folkvald regering. Tvärtemot alla farhågor är det inte en etniskt och religiöst homogen klick som dominerar. Den är sammansatt av alla de stora folkgrupperna. Den shiitiska majoritet som förtrycktes under Saddam har fått ett avgörande inflytande, men även sunnimuslimer är väl representerade, trots att de tidigare bojkottat den politiska processen. Statschefen och en fjärdedel av ministrarna har hämtats från kurderna, en folkgrupp som har förföljts i hela regionen i generationer. Minst sex statsråd i den färdiga regeringen är kvinnor."
Frågan måste ställas varför rapporteringen ger en så skev bild av läget i Irak. Varför får vi i svensk teve inte se debatter från det irakiska parlamentet, eller andra exempel på den irakiska pluralismen och samförståndsandan? Det ligger nära till hans att, precis som Norberg, misstänka att det är rasistiska föreställningar som ligger bakom:
"Men om man följer svenska medier, särskilt vänsterpressen, hade man aldrig kunnat förutspå något sådant. Då hade man aldrig ens förstått att irakier var intresserade av demokrati. Den föreställning som genomsyrar många av våra viktigaste tyckare är att irakier inte har någon som helst förmåga att lösa konflikter med fredliga metoder och att de så fort de är befriade från en stark överhet kastar sig över varandra i etniska och religiösa konflikter."
Vänsterjournalisterna har således fabricerat historier om etniska och religiösa konflikter i syfte att underminera den bräckliga men ytterst framgångsrika irakiska demokratin. Jag har redan tidigare påpekat att lögner och förtal alltid varit vänsterns specialitet, men i detta fall utgör de socialistiska påhitten faktiskt ett direkt hot mot stabiliteten i landet.
Mot bakgrund av detta känns det oerhört hoppingivande att John McCain vågar tala klarspråk om USA:s roll som frihetens och demokratins förkämpe i världen!
Andra bloggar om: John McCain, Iran, Johan Norberg.
Ännu ett offer för (s) ränker.
Socialdemokraterna för inte längre opposition genom att presentera ett alternativ till regeringens politik. Istället ägnar man sig åt ränksmiderier av värsta slag, i syfte att tvinga bort duktiga borgerliga politiker från sina poster. Listan börjar, som jag redan tidigare påpekat, bli lång. Idag tvingades ytterligare ett lovande moderat stjärnskott - den unga och bildfagra vallentunapolitikern Marge Aab Svensson - avbryta en till synes lovande politisk karriär. Som vanligt var den påstådda förseelsen - som inte ens bekräftats av den utpekade! - en för hennes politiska gärning fullständigt ovidkommande fadäs.
De socialistiska reportrar, som ger sig in i hetsjakten, förtiger emellertid en sak. De som ägnat sig åt den tarvliga ryktesspridningen är alla kommunala tjänstemän. Det ligger nära till hands att anta, att dessa är partiorganiserade socialdemokrater eller kommunister. Vänsterblocket har som bekant bland kommunalanställda - precis som inom andra grupper som inte bidrar nämnvärt till vår bruttonationalprodukt - en kompakt majoritet. Således kan det antas, att mobbningskampanjen styrts direkt från partihögkvarteret på Sveavägen - och att intet ont anande lokala moderater på grund av den mediala logiken tvingats exekutera en socialdemokratisk häxprocess.
Jag menar att vi, som står den borgerliga alliansen nära, nu måste gå till motattack. Det vore därför synnerligen önskvärt om liberalt sinnade opinionsbildare - såsom t. ex. det mycket läsvärda Magasinet Neo - kunde nysta vidare i vilka de tre anonyma tjänstemännen är, samt på vems uppdrag de spridit sina obehagliga lögner.
Andra bloggar om: Marge Aab Svensson , Vallentuna, Socialdemokraterna.
De socialistiska reportrar, som ger sig in i hetsjakten, förtiger emellertid en sak. De som ägnat sig åt den tarvliga ryktesspridningen är alla kommunala tjänstemän. Det ligger nära till hands att anta, att dessa är partiorganiserade socialdemokrater eller kommunister. Vänsterblocket har som bekant bland kommunalanställda - precis som inom andra grupper som inte bidrar nämnvärt till vår bruttonationalprodukt - en kompakt majoritet. Således kan det antas, att mobbningskampanjen styrts direkt från partihögkvarteret på Sveavägen - och att intet ont anande lokala moderater på grund av den mediala logiken tvingats exekutera en socialdemokratisk häxprocess.
Jag menar att vi, som står den borgerliga alliansen nära, nu måste gå till motattack. Det vore därför synnerligen önskvärt om liberalt sinnade opinionsbildare - såsom t. ex. det mycket läsvärda Magasinet Neo - kunde nysta vidare i vilka de tre anonyma tjänstemännen är, samt på vems uppdrag de spridit sina obehagliga lögner.
Andra bloggar om: Marge Aab Svensson , Vallentuna, Socialdemokraterna.