kurranz

Efter att den s.k. FRA-lagen nu vunnit en kompakt majoritet i Sveriges Riksdag, får vi hoppas att turbulensen lägger sig och att svenska folket mangrant hörsammar vår statsministers kloka diktat att nu låta den delvis så hätska debatten vila och så småningom falla i glömska. Därmed erbjuder sig ett ypperligt tillfälle att gå vidare i den så spännande upplösningen av tio-i-topp-listan över Timbros bästa böcker genom tiderna!

2. Charlie Nordblom Industrispionage (1984). I detta journalistiska herkulesarbete avslöjas hur omfattande det sovjetiska spionaget verkligen var i Sverige under mitten av 1980-talet. Nordholm lägger fram helt ovedersägliga bevis för att över åttio sovjetiska diplomater i själva verket var spioner. Än mer bestickande är att Nordblom kan presentera helt oomkullrunkeliga bevis för att det också fanns en svensk motsvarighet till Arne Treholt centralt placerad i Palmes närmaste krets. Nordholms trovärdighet har genom åren bara bestyrkts. Hans djupa försänkningar i den svenska underrättelseverksamheten demonstrerades t.ex. våren 1986, då han före någon annan -- i det bland annat för sin högkvalitativa samhällsjournalistik ofta så omtalade bildmagasinet Lektyr -- kunde visa att palmutredningen kommit att intressera sig för den kommunistiska terroristorganisationen PKK. Att någon person än idag inte trätt fram eller kunnat peka ut vem som verkligen var den svenske Treholt är i sig ett mycket starkt indicium på att det kanske rentav var statsministern själv som var storspionen och att det förekommit en socialdemokratisk mörkläggning kring den sovjetiska underrättelseverksamheten.

Så återstår alltså bara vinnaren -- vilken kommer att presenteras under kommande vecka!

2. Charlie Nordblom Industrispionage (1984).
3. Yvan Blot (red) Socialism och fascism -- samma familj (1985).
4. Ian Wachtmeister. Ankdammen (1988).
5. Johan Norberg. Till världskapitalismens försvar (2001).
6. Rolf Englund. Samtal om löntagarfonder (1982).
7. Harry Winter. Operation Garbo (1990)
8. Cecilia Brinck. Vägen från träldom (2004)
9. Birgitta Kurtén-Lindberg. Tokfeminismen (2001).
10. Tove Livfendahl. Gösta Bohman – hjälten och myten (2000).

Andra bloggar om: Charlie Nordblom, spionage, Olof Palme, kommunism, Arne Treholt, kvalitetslitteratur.

Det senare året har jag haft nöjet att på min ”blogs” kommentartråd få besök av den synnerligen kompentente riksdagsledamoten Gunnar Andrén. För en politiker av Andréns kaliber är det närmast givet att man i jantelagens Sverige utsätts för avundsjuka hatkampanjer. Det är därför signifikativt att det är inkompetenta journalister som Rickard Slätt -- vilken under veckan också riktat sin hatiska avundsjuka mot den hjälteförklarade Fredrick Federley -- som gått i täten för dessa kampanjer. Det är möjligt att svensk politik är för liten för män som Andrén, men jag har enträget vägrat att acceptera att så måste vara fallet, och därför intagit tätpositionen för en medborgarrörelse för Gunnar Andéns politiska upprättelse. Det är således upprörande att läsa att kampanjerna mot Andrén nu trappats upp. Jag ska därför redogöra för de senaste veckornas obehagliga händelser.

Under behandlingen av den för vår demokrati så viktiga FRA-lagen tog Andrén ställning för regeringens lagförslag. Med sin sällsamt goda förmuleringskonst sammanfattade han på sin ”blog” den 18 juni kärnfullt och på vers: ”Utan spaning, ingen aning”. Man kan förstå att en redbar man som Andrén blev upprörd när det visade sig finnas socialistiska katter bland de fina folkpartistiska hermelinerna, som inte drog sig för att inte rösta för regeringens betänkande. Två könskvoterade riksdagledmöter visade sig helt plötsligt arbeta mot rikets säkerhet! Den 19 juni tog Andrén som en vuxen man sitt ansvar att pränta in lite hyfs i de unga töser som röstat fel i voteringen. "[S]å där gör man inte. Då kan man inte lita på varandra", tillrättavisade Andrén.

Som tack för detta ståndaktiga beteende och ansvarfulla uppfostrande utsätts Andrén nu för en veritabel hatkampanj. Den 24 juni skriver han om hur hans personliga brev blir stulna samt till och med publicerade i tabloidpressen. Detta är för övrigt bara ett av flera bevis för FRA-motsåndets likheter med den gamla Östtyska Honeckerregimen. På sin ”blog” vittnar Andrén vid upprepade tillfällen om att han utsätts för direkta hot, bland annat från det liberala studentförbundet.

Det är sorgligt att se hur det liberala studentförbundets historia upprepar sig och att man precis som under 1970-talet har förvandlats till en socialistisk kamporganisation. Det är också förskräckligt att se hur Andrén återigen blivit offer för en hatkampanj, som vad jag kan förstå av hans ”blog”, är så otäck att han inte vågar göra en polissak av ärendet. För mig, som en av landets mest erfarna jurister, är det emellertid uppenbart att Liberala studenter har gjort sig skyldig till olaga hot (Brottsbalken 4 kap. 5 §) och jag överväger därför att väcka enskilt åtal mot den tvivelaktiga organisationen.

Andra bloggar om fra, gunnar andrén, camilla lindberg, folkpartiet, liberala studentförbundet, vänsterextremism

Fredrick Federleys duktiga assistent i riksdagen, Annie Johansson, förde nyligen på sin "blog" upp en fråga till debatt som jag menar att såväl Sveriges riksdag som vi liberala blog-kolleger måste ta på största allvar. Den så väna fröken Johansson påpekar att den uppkomna situationen kring FRA-lagen -- trots Johan Norbergs beklagliga felbedömningar -- faktiskt kräver en nyorientering i grundlagsutredningen:

"Johan Norberg förklarar också varför han väljer att röstskolka i nästa val - och detta är verkligen något att ta till sig för grundlagsutredningen som nu jobbar på med exempelvis fullt personval."

Jag är naturligtvis den förste att yrka bifall till detta påstående. Johan Norberg är en omistlig del av vår svenska demokrati, och skulle han göra allvar av sitt hot att röstskolka, finns risken att Alliansen för en lång tid framöver förlorar regeringsmakten. Det kan inte uteslutas, att det ursinne, som Norberg tidigare i bitska kampanjer riktat emot Maria Schottenius, Andreas Malm och andra journalister med tveksamma politiska kopplingar, nu skulle kunna komma att riktas emot Alliansens duktiga politiker. Kanske skulle Norberg genom s.k. spam-kampanjer, hat-blogar och andra typer av hot försöka ge sig på de forna bröderna i regeringen. Vi vet att det finns horder av unga, väldrillade och energiska liberaler runt om i landet som bara väntar på en signal från Norberg för att ge sig ut och hoppa på nästa offer.

Således är det av yttersta vikt att vi liberaler nu sluter leden och drar ett streck över Norbergs trista och företagsfientliga felsteg i FRA-frågan. Grundlagsutredningen bör organisera en hearing med Norberg själv och höra vilka grundlagsändringar han kräver för att återigen ställa sig till Alliansens förfogande. Jag skulle därför vilja föreslå att Fredrick Federley inledningsvis ges i uppdrag att sondera vilka krav Norberg kan tänkas ha: detta torde med den nya lagen kunna göras med avsevärt större precision än tidigare.  Själv skulle jag med min gedigna erfarenhet från det privata näringslivet gärna ställa mig till förfogande som medlare mellan grundlagsutredningen och Norberg.

Andra bloggar om fra, annie johansson, johan norberg, grundlagsutredningen, terrorism, vänsterextremism

Av föregående ”blog-post” framgår att FRA-lagen innebär att vårt liberala frihetskrig bara har börjat, vilket kräver att vi noggrant överväger nästa steg i offensiven. En första uppgift för oss frihetsvänner torde vara att till FRA knyta en större grupp inofficiella medarbetare.

Dessa särskilt pålitliga medborgare bör ha till uppgift att hålla uppsikt över den mellanmänskliga kommunikation som inte sker elektroniskt eller digitalt och som därmed undandrar sig FRA:s legitima uppsyn.

Som omvittnat pålitlig medborgare vill jag härmed frivillig påta mig uppgiften att under mina dagliga besök i Malmö hålla särskild uppsikt över den samhällsfientliga verksamhet som helt uppenbart har funnit jordmån i de mindre bemedlade samhällsskikten. Naturligtvis kommer min vaksamhet vara riktad även mot mitt advokatkontors klienter och anställda (i synnerhet den långhårige notarien som enligt egen utsago har en farfar som varit aktiv socialdemokrat).

I dessa tider får man heller inte vara naiv och utesluta möjligjeten att det även skulle finnas konspiratörer placerade mitt i idyllen Vellinge. Enligt valmyndigheten röstade närmare tjugo procent av de röstande på det socialistiska blocket. Jag har idag begärt fram statistik på valresultatet nedbrutet för de olika vallokalerna och postkontoren, vilken jag ämnar samköra med folkbokföringsregistret för att kunna ringa in de särskilt misstänkta kvarteren för att kunna överlämna ett särskilt vederhäftigt underlag till FRA:s spanare.

På samma sätt som våra motståndare nu organiserar sig mot det nödvändiga samhälleliga självförsvar som FRA utgör, måste vi inofficiella medarbetare som ”blogar” bilda ett finmaskigt nät av informatörer som kan vidarebefodra information om misstänkt verksamhet på ”Internet” till våra vänner på radioanstalten. Jag hyser därvidlag inget som helst tvivel om att Fredrick Federley kommer att vara mig behjälplig vid detta nätverks initierande.

En annan viktig fråga handlar att ta lärdom av tidigare framgångar inom svensk underrättelseverksamhet. Allians för Sveriges framgångar i valet 2006 har ofta -- och delvis med rätta -- kritiserats för att ha skördats till priset av att man tog efter socialdemokraternas företagsfientliga retorik. Vad gäller underrättelseverksamheten finns det däremot fog för att snegla på socialdemokraternas strategi om att -- såsom man gjorde under 1970-talet -- knyta underrättelseverksamheten närmare den egna partiverksamheten.

Viktiga steg i denna rikting har redan tagits och i denna liberala ambition har Fredrick Federleys eget parti visat särskilt god framförhållning. Därför torde det vara speciellt lämpligt att just centerpartiet ges ett särskilt ansvar för den borgliga alliansens underrättelseverksamhet.

Andra bloggar om fra, fredrick federley, vellinge, underrättelseverksamhet, terrorism, vänsterextremism

Jag vill be mina trogna läsare om överseende för att jag håller er på halster när det gäller den dramatiska upplösningen på 10-i-topp-listan, men det har dessvärre blivit nödvändigt för mig att göra visa klargöranden. Det har varit direkt sorgligt att den senaste tiden se att annars så klarsynta liberala opinionsbildare visar sådan öppen avundsjuka mot Fredrick Federleys framgång i samband med riksdagens FRA-omröstning. Detta har fått till följd att Federley idag utsätts för en förföljelse som inte sett sin like sedan jag själv, av en folkmobb av outbildade ungdomar, tvingades utstå obehaglig spott och spe på ”blogen” Allt om TV:s kommentarfällt. Att personförföljelsen mot Federley leds av grupperingar på yttersta vänsterkanten som lömskt utgör sig för att vara liberaler – vilket Svenska Dagbladets initierade ledarredaktion kunnat ställa bortom allt rimligt tvivel – är ett bevis på att Försvarets radioanstalt har anledning att omgående påbörja sitt för rikets säkerhet så viktiga arbete.

Det fåtalet förmenta liberaler som låtit sig vilsledas av dessa socialistiska uppviglare försätter med sitt barnsliga beteende möjligheten att väsentligt lägga grunden för en företagsvänlig och prestationsinriktad liberal politik och deras tvivelaktiga beteende väcker frågor om på vilken sida de egentligen står. Som så många gånger förr tvingas jag och den fritänkande skönanden Dick Erixon därför att mana till rätning i de liberala leden. FRA ger oss liberaler en möjlighet till frihetlig omvälvning som annars bara skådats i den ansedda filosofen Ayn Rands komplexa romaner.

Redan riksdagsdebatten gick i Ayn Rands tecken, då den filosofiskt lagda moderata riksdagsledamoten Helene Riviere i Rands objektivistiska efterföljd utarbetade en klar definition av begreppet ”personlig integritet” , där alla skillnader av ordets användning infogades i en enhetlig definition. Det är glädjande att se att detta avvisande av oprecisa definitioner faktiskt kommit att bli ett signum för vår objektivistiskt skolade regering. Fredrick Federleys väninna bar sedan vittnesbörd om hur hon själv i liberala kretsar kommit att tilltalas som Rands hjältinna Dagny Taggart.

(Som ett intressant kuriosa kan jag berätta att jag själv i samma kretsar på senare tid kommit att tilltalas efter romanhjälten John Galt, och att man inom Timbrosfären numera apostroferar nyckelmeningen i Rands magnum opus genom att upprepa frågan: ”Vem är Kurt G. Rantzen?”)

Efter min redogörelse för de sakargument som anfördes för regeringens betänkande torde det stå klart för alla och en var att pläderingen för FRA:s nya direktiv var vida överlägsen de pinsamma invändningar som den socialistiska oppositionen anförde mot propositionen. Här handlade det om direkt obildade antiliberala och altruistiska argument om att det var synd om kollektivisterna (socialister, islamister och feminister et.c.) som inte längre ska få bedriva sin antidemokratiska propaganda på ”nätet”.

Den självklara lärdomen av den förra veckans händelser är alltså att Federley fick Sverige att skälva och vi liberaler har ett ansvar att låta tryckvågorna verka i sin fulla kraft. Vi respekterade medborgare som insett liberalismens objektiva sanning, och som själva har rent mjöl i påsen vad det gäller demokratiskt sinnelag, får naturligtvis inte förvirra oss i altruistiska resonemang om att vi skulle ha något ansvar för att kollektivisterna ska få sprida sin obehagliga propaganda. I detta sammanhang vill jag bara citera min jämlike John Galt:

“If you must act to benefit others, why is it acceptable for others to accept such benefits? Because they did not earn them.”

Andra bloggar om: FRA, Ayn Rand, Fredrick Federley, Annie Johansson, Helena Riviere, terrorism.

Vi har nu kommit upp på prispallen och det börjar därmed bli rysligt spännande. Flera hängivna läsare har under dagen hört av sig med uppmaningar att något skingra ovissheten redan före midsommar. Mot bakgrund av Fredrick Federleys hjälteinsats tidigare i veckan har vi liberaler mycket att fira nu i midsommar. Således har jag beslutat att gå mina läsare till mötes och redan före helgens festligheter röja namnet på tredjeplatsen i tävlingen.

3. Yvan Blot (red) Socialism och fascism -- samma familj (1985). I denna välskrivna antologi lyckas Yvan Blot leda i bevis att fascismen och socialismen bygger på samma ideologiska grundvalar och att vänstern därför måste känna ett särskilt ansvar för fascismens och nationalsocialismens illdåd i Europa. Att Timbro lyckades rekrytera den duktige fransmannen Blot som skribent -- vilken på sin meritlista kan ståta med ledande positioner i prestigefyllda liberala organisationer som GRECE och Club de l'Horloge och som representerat den Nationella Fronten i Europaparlamentet -- visar tydligt att Timbro redan under sitt första decennium lyckades etablera sig som ett ledande nav i Europas liberala idédebatt.

Thereby wish I all my readers -- both in Sweden and in second countries -- a pleasant and relaxing midsummer in freedoms and liberalisms sign!

3. Yvan Blot (red) Socialism och fascism -- samma familj (1985).
4. Ian Wachtmeister. Ankdammen (1988).
5. Johan Norberg. Till världskapitalismens försvar (2001).
6. Rolf Englund. Samtal om löntagarfonder (1982).
7. Harry Winter. Operation Garbo (1990)
8. Cecilia Brinck. Vägen från träldom (2004)
9. Birgitta Kurtén-Lindberg. Tokfeminismen (2001).
10. Tove Livfendahl. Gösta Bohman – hjälten och myten (2000).

Andra bloggar om: Timbro, Yvan Blot, Front National, fascism, socialism, kvalitetslitteratur.

4. Ian Wachtmeister. Ankdammen (1988). Med detta storslagna epos medverkade Timbro till en politisk omvälvning i Sverige som har återverkningar än idag, 20 år senare. Wachtmeisters briljanta och utmanande politiska betraktelser utgjorde upptakten till en ny politisk folkrörelse, som på 1990-talet bidrog till att permanent förskjuta den svenska politikens spektrum i liberal riktning.

4. Ian Wachtmeister. Ankdammen (1988).
5. Johan Norberg. Till världskapitalismens försvar (2001).
6. Rolf Englund. Samtal om löntagarfonder (1982).
7. Harry Winter. Operation Garbo (1990)
8. Cecilia Brinck. Vägen från träldom (2004)
9. Birgitta Kurtén-Lindberg. Tokfeminismen (2001).
10. Tove Livfendahl. Gösta Bohman – hjälten och myten (2000).

Andra bloggar om: Timbro, Ian Wachtmeister, kvalitetslitteratur.

Innan jag går in på den spännande upplösningen på 10-i-topplistan, vill jag sticka in med en gratulation till den högt ärade entreprenören och riksdagsledamoten Fredrick Federley. Jag har tidigare har på blogen ställt mig bakom den unge riksdagsledamotens hjältemodiga kamp mot det socialistiska kulturetablissemanget och även gett mitt uttryckliga stöd för Federleys mycket lyckade kampanj mot den svenska fackföreningsrörelsen.

Efter en tid av förföljelse från den svenska vänstern är det därför så glädjande att se hur Federley nu fått ett sensationellt politiskt återupprättande genom han så ansvarsfullt tillsett att Sverige äntligen får en underrättelseverksamhet värd namnet i detta internetkommunikationens tidevarv.

Idag röstar Sveriges riksdag om den s.k. FRA-lagen som ger försvarets radioanstalt befogenheter att övervaka svenskarnas s.k. "e-mail"-korrespondens, telefonsamtal och allsköns aktiviteter å datanätet Internet.

För oss liberaler som sätter den personliga integriteten i första rummet är detta en särskilt viktig fråga. Sverige lever under ett yttre och inre hot från människor som förespråkar antidemokratiska och kollektivistiska världsåskådningar.

Dessa totalitära läror utgör med sin blotta existens ett hot mot det öppna samhället. Igår såg det ut som att regeringspartiernas egna riksdagsledamöter i sitt barnsliga trots mot en redan hårt ansatt försvarsminister, var beredda att ytterligare chikanera regeringen genom att rösta ner lagförslaget.

Men i stridens sista timme klev den modige Federley in och räddade regeringens ära genom att yrka på en återremittering av förslaget. Därmed kan Sverige, efter att förslaget genomgått några smärre justeringar, redan före midsommar få en lag som gör det möjligt att sätta hårt mot hårt mot den utbredda terrorismen. Som blog-kollegan Dick Erixon så träffande sammanfattar: "Federley har stärkt de demokratiska traditionerna i vårt land."

Det pinsamma och illojala beteende som de bråkiga riksdagsledamöterna uppvisat kommer förmodligen snart att klarläggas och kväsas. Jag är tryggt förvissad om att de duktiga grabbarna på försvarets radioanstalt tillsammans med kollegerna på datainspektionen och den nya tillsynsmyndigheten kommer att klarlägga exakt vilka ljusskygga personer som Birgitta Ohlssons och hennes kumpaner har korresponderat med i sin obstruktion mot regeringens terrorismbekämpning.

Jag vill i detta skede inte utesluta att främmande makt -- kanske rentav självaste ryssen -- har haft ett finger med i den hätska kampanj som utspelas här å Internet. Under dagen har hetsen bara ökat mot Federley och kvinnan vid hans sida, den unga och bildsköna Annie Johansson. Förhoppningsvis kan nu FRA med sina utökade befogenheter bidra till att skapa hyfs, ordning och reda å "nätet".

Och den dagen kommer Fredrik Federley och jag själv att få den uppskattning som vi så väl förtjänar.

Andra bloggar om fra, fredrick federley, annie johansson, birgitta ohlsson, regeringen, terrorism, signalspaning

5. Johan Norberg. Till världskapitalismens försvar (2001). I detta imponerande verk bevisar Johan Norberg något alldeles oerhört: att alla fakta, som överhuvud taget går att uppbringa, talar för fria marknader, frihandel, privatiseringar och ökade inkomstskillnader. Boken är således ett vetenskapligt mästerverk; inte ens de politiskt mest hängivna forskare brukar kunna leverera så entydiga faktaunderlag -- utan tenderar dessvärre att gå vilse i tröttsamma diskussioner om världens komplexitet och motsägelsefullhet. Med sitt verk bevisar Norberg därför två saker. För det första att liberalismen i sin entydighet är överlägsen alla de politiska åskådningar som tar tvivlet till utgångspunkt för politiska resonemang. För det andra visar han med sin lättlästa och överskådliga prosa att han är en självklar kandidat för Nobelpriset i litteratur -- en kandidatur som något skulle kunna reparera prisets skamfilade rykte efter pristagare som Doris Lessing och Harold Pinter.

5. Johan Norberg. Till världskapitalismens försvar (2001).
6. Rolf Englund. Samtal om löntagarfonder (1982).
7. Harry Winter. Operation Garbo (1990)
8. Cecilia Brinck. Vägen från träldom (2004)
9. Birgitta Kurtén-Lindberg. Tokfeminismen (2001).
10. Tove Livfendahl. Gösta Bohman – hjälten och myten (2000).

Andra bloggar om: Timbro, Johan Norberg, kvalitetslitteratur.

6. Rolf Englund. Samtal om löntagarfonder (1982). I denna liberala klassiker ställer Englund -- numera VD, chefsideolog och webmaster för tankesmedjan Rolf Englund Internetional Communications IntCom -- ett antal ledande förespråkare för fondsocialism mot väggen. Med skarpa frågor lyckas Englund blottlägga intervjuobjektens totalitära ambitioner. Skriften mynnar ut i en uppmaning till den svenska valmanskåren att göra sin plikt och rösta rätt i det så ödesdigra valet samma år -- och placerar därmed Timbro i en stolt borgerlig tradition med rötter ända tillbaka till Borggårdskrisen 1914 och Kosackvalet 1928.

6. Rolf Englund. Samtal om löntagarfonder (1982).
7. Harry Winter. Operation Garbo (1990)
8. Cecilia Brinck. Vägen från träldom (2004)
9. Birgitta Kurtén-Lindberg. Tokfeminismen (2001).
10. Tove Livfendahl. Gösta Bohman – hjälten och myten (2000).

Andra bloggar om: Timbro, löntagarfonder, kvalitetslitteratur.

7. Harry Winter. Operation Garbo 1-3 (1990). Författaren är en så kallad pseudonym. Men detta till trots är detta ett storartat epos med obestridliga litterära kvaliteter. Denna thriller visar hur nära Sverige var en Sovjetisk invasion i början av 1990-talet och hur den socialdemokratiska regeringen stillatigande såg på.

7. Harry Winter. Operation Garbo (1990)
8. Cecilia Brinck. Vägen från träldom (2004)
9. Birgitta Kurtén-Lindberg. Tokfeminismen (2001).
10. Tove Livfendahl. Gösta Bohman – hjälten och myten (2000).

Andra bloggar om: Timbro, Operation Garbo, kvalitetslitteratur.

8. Cecilia Brinck. Vägen från träldom – hayekianska råd till liberaler i alla partier (2004). En alldeles lysande genomgång av Friedrich Hayeks komplexa teorier. Boken demonstrerar på ett tydligt sätt hur vi liberaler -- i bjärt kontrast med socialisternas föråldrade dogmatism -- konsekvent kan tillämpa en vetenskaplig auktoritet på politikens alla områden och att alla problem som finns i samhället har sin rot i kollektivismen.

8. Cecilia Brinck. Vägen från träldom (2004)
9. Birgitta Kurtén-Lindberg. Tokfeminismen (2001).
10. Tove Livfendahl. Gösta Bohman – hjälten och myten (2000).

Därmed är faktiskt samtliga kvinnor i startfältet avklarade. En hängiven läsare med god insyn i Timbrosfären påpekade att det förmodligen var orättvist att låta Timbros förvisso elokventa kvinnor konkurrera med de manliga skribenterna -- då de senare helt enkelt står i en klass för sig. För att Timbros så paranta kvinnliga skribenter inte skall känna sig alldeles modfällda kommer jag därför inför 40-årsjubileet att överväga separata dam- och herrklasser.

Andra bloggar om: Timbro, Friedrich Hayek, Cecilia Brink, kvalitetslitteratur.

9. Birgitta Kurtén-Lindberg. Tokfeminismen (2001). Kurtén Lindberg avslöjar den feministiska konspirationenen och hur radikalfeminismen blivit den allenarådande statsideologin. Boken lyfter på ett obestridligt vetenskapligt sätt fram de biologiska skillnaderna mellan kvinnor och män och visar på vilka politiska konsekvenser som med nödvändighet följer ur dessa. Särskilt uppfriskande, tycker jag som jurist, är hennes resonemang om att det som kommit att kallas sexuella trakasserier oftast inte är något som kan läggas oss män till last, utan snarare handlar om unga kvinnors lockande och pockande på männens gunst.

9. Birgitta Kurtén-Lindberg. Tokfeminismen (2001).
10. Tove Livfendahl. Gösta Bohman – hjälten och myten (2000).

Andra bloggar om: Timbro, feminism, Birgitta Kurtén Lindberg, kvalitetslitteratur.

10. Tove Livfendahl. Gösta Bohman – hjälten och myten (2000). Ett hjälteepos om står sig väl i denna genre. Liksom i antikens förlagor arbetar författaren med effektfulla alliterationer: ”Visst var Gösta hjälte”. Livfendahl tecknar ett mycket djupt och nyanserat porträtt av den store högerledaren. Men hon vågar sig också på att göra en spännande retrospektiv anakronistisk läsning, på så sätt att hon flyttar Bohman till vår samtid. Genom detta litterära grepp får vi reda på att Gösta Bohman – i motsatts till 2000-talets fega moderater – hade yrkat bifall på Muf-Uppsalas lmotion om att skyndsamt avskaffa allt statligt kulturstöd.

10. Tove Livfendahl. Gösta Bohman – hjälten och myten (2000).

Andra bloggar om: Timbro, Gösta Bohman, Tove Lifvendahl, kvalitetslitteratur.

Timbro firar som bekant 30-årsjubileum i år. Många av dagens ungdomar kan förmodligen inte föreställa sig hur Sverige och världen skulle ha sett ut utan denna enträgna och pålitliga röst för ekonomisk frihet. Vi som var aktiva vid frontlinjerna under det "galna kvartsseklet" måste därför vinnlägga oss om att Timbro får sin rättmätiga plats i historieböckerna.

Då jag är en av de mest erfarna och etablerade liberala debattörerna i Sverige, har jag från första början haft äran att på nära håll följa Timbros utveckling och dess ymniga bokproduktion. Det har därför fallit på min lott att skriva bokslut över Timbros första tre decennier i debattens centrum -- i form av en tio-i-topp-lista över de bästa titlarna genom tiderna.

Resultaten av detta gedigna arbete kommer nu successivt att läggas ut här på "blogen". För spännningens skull kommer jag att gå igenom listan nedifrån och opp. Vi börjar alltså med titel nummer 10.

Andra bloggar om: Timbro, frihet, kvalitetslitteratur.

Den välkände centerpartistiske riksdagsledamoten Fredrick Federley är en sann renässansman med många strängar på sin lyra. Jag har här på "blogen" redan hyllat Federleys mycket välartikulerade bidrag till den svenska kulturdebatten. Den mångsidige Federley har också tillsammans med sångerskan Dominika Pezcynski med hjälp av en salladsbar tagit tempen på det svenska företagsklimatet. Resultatet är minst sagt oroväckande.

Från första början försökte fackföreningsrörelsen att sätta käppar i hjulen för verksamheten. Det var för varmt i lokalen, man besvärades av duvor på gården och sophämtningen fungerade inte som utlovat. Dessutom har fackföreningsrörelsen trissat upp lönerna i branschen till orimliga nivåer -- vilket ledde till att Federley inte ens i frånvaro av kollektivavtal kunde driva sin verksamhet med rimliga vinstmarginaler.

Att Federley nu dessutom har svårt att betala skulderna som uppkommit är ett tydligt exempel på högskattestatens absurditet. Ingen annanstans i världen har en riksdagsman så snäva marginaler att man inte förmår bestrida fordringar på denna nivå. Federley tillägger själv i en kommentar att den svenska bostadspolitiken också har en del i skulden, eftersom den lett till orimliga hyror i Stockholms innerstad.

Vi liberaler får inte stillatigande se på när facket krossar en ännu en ung entreprenör. Vi måste alla dra våra strån till stacken. Själv har jag kontaktat israeliska ambassaden i Stockholm i syfte att få till stånd en återbetalning av de generösa bidrag Federley för två år sedan gav till frihetskämparna i den israeliska armén. Brevet återges i sin helhet här nedan.

At the Israeli Embassy in Stockholm,

I am writing in response to the unpleasant campaign that Swedish judiciary and trade unions in relation to the famous member of Parliament Fredrick Federley. Since I know you in the past received generous donations from Federley to your freedom fighters of the IDF, I urge you now to go in and help Federley to pay its debts. The debts of the bankrupt company amounts to 572,000 kronors. I know that Federley appreciate each crown he may have in support and urge you to put your payments to the estate.

Shalom,
Kurt G. Rantzén

Andra bloggar om: Fredrick Federley, entreprenörskap, Israel.