kurranz

Jag kan tro att det är förvirrande för er ungdomar att se hur era ideologiska förebilder Neo och Muf plötsligt drar åt olika håll när det gäller de nyligen uppblossade strdigheterna i Georgien. Då jag liksom min kollega Johnny Munkhammar är expert på konfliktens historia och bakgrund (Munkahmmar har t.ex. som en av få kommentatorer uppmärksammat den numera avvecklade sovjetiska civila underrättelsetjänsten KGB:s nuvarande roll i konflikten), tänkte jag utnyttja denna lektion att ge en mer utförlig förklaring av den liberala synen på internationella reaktioner.

För en oinvigd betraktare framstår vi liberaler törhända som ytterst motsägelsefulla i våra utrikespolitiska ställningstaganden. Varför är vi för den amerikanska invasionen i Irak medan vi fördömer Rysslands intåg i Georgien? Varför kämpar vi för Kosovos självständighet men inte Sydossetiens? Varför betraktar vi ”regime change” som ett legitimt mål när det sätts upp från amerikanskt håll, men inte annars?

Dessa frågor missar emellertid en oerhört viktig poäng. För oss liberaler är nämligen rätt och fel i den internationella politiken inte en fråga om vad som görs, utan vilken aktör det är som handlar. Liberalismens första utrikespolitiska princip lyder således: Åtgärder som vidtas av en demokrati gentemot en icke-demokratisk entitet är per definition legitima. Därmed torde det vara ställt utom allt rimligt tvivel, att USA i Korea, Vietnam, Afghanistan, Irak och annorstädes haft rätten på sin sida – och Rysslands intervention i Georgien saknar av samma skäl legitimitet. För att ta ställning i en internationell konflikt behöver vi liberaler således tack och lov inte sätta oss in i dess sociala, kulturella och politiska bakgrundsfaktorer. Det räcker att konsultera Freedom Houses ypperliga demokratiranking. Den part som erhåller den bästa rankingen är den part som förtjänar stöd från oss liberaler.

I vissa fall är denna enkla tumregel dessvärre otillräcklig. 1980-talets krig mellan Iran och Irak torde vara ett sådant exempel. Lyckligtvis finns det för dessa fall en sekundär princip att falla tillbaka på, nämligen: om båda parterna inte skiljer sig åt nämnvärt i demokratihänseende, är det den part som står USA närmast som har rätt. Detta är således bakgrunden till att vi liberaler – trots de stapplande försök till demokrati som gjorts från palestinsk sida – inte har några som helst problem att överse med de oegentligheter och övergrepp som eventuellt begås av den israeliska staten. Genom att ha intima band till USA har Israel nämligen friköpt sig från allt ansvar för dessa handlingar.

Per Gudmunsson på Svenska Dagbladets duktiga ledarredaktion kom nyligen med ett briljant förslag på tillägg till dess båda principer i form av en mycket fiffig regel för bedömningar av komplicerade utrikespolitiska konflikter. Man kan helt enkelt välja ut en s.k. ”Arabdiktatur” (vilka måste skiljas från Arabdemokratier som Irak) och sedan inta motsatt ställning.

Därmed är den första lektionen i ”Kurres skola” avslutad. Jag lämnar det som en övningsuppgift åt mina läsare att välja ut en godtycklig utrikespolitisk konflikt och sedan ta reda på vad den Libyska staten har att säga om konflikten. Skriv sedan en kortare politisk insändare och använd mina ovanstående liberala regler för att argumentera för motsatt ståndpunkt.