kurranz

Den liberala bloggosfären har under den senaste veckan skakats av en allvarlig schism mellan några av Sveriges ledande liberaler. I världens alla hörn har våra anhängare med andan i halsen följt utvecklingen i det huvudsakligen engelskspråkiga meningsutbytet. Nu har den liberala samsyn, som är så typisk för oss liberaler i näringslivets tjänst, åter infunnit sig. Konflikten lämnar emellertid en fadd eftersmak, varför jag finner det motiverat att för min svenska läsekrets förklara min ståndpunkt.

Bakgrunden är denna: strax efter det italienska valet gick min meningsfrände Johan Norberg till ett svavelosande angrepp på undertecknad och Johnny Munkhammar för vårt förbehållslösa stöd till den liberale reformpolitikern Silvio Berlusconi. Vad Norberg emellertid tog miste på var att såväl Munkhammar som undertecknad är experter på italiensk politik, ekonomi och samhällsliv. Vi vet alltså vad vi talar om när vi hyllar den duktige italienske statsmannen och entreprenören.

Munkhammar har vidare visat att tidningen the Economist nu delar vår entusiasm för Silvio Berlusconi. Den liberala tidningen - som tidigare av Berlusconi gavs epitetet Ecommunist då den stämde in i den socialistiska pressens obehagliga förtalskampanjer mot honom -- har tagit intryck av vår kritk och uttrycker nu också hopp om att Italien går en ny ekonomisk gryning till mötes.

Jag är förvisso ingen ekonomisk expert -- den biten överlåter jag helst till ekonomen Munkhammar -- men jag skulle ändå med mina läsare vilja dela denna figur ur the Economist, som visar hur den italienska ekonomin utvecklats under de senaste tio åren. Det torde vara alldeles uppenbart att en brytpunkt inföll i samband med att Berlusconi tog makten år 2001, och att landet sedan dess gått om stagnerande europeiska industrinationer som Frankrike, Tyskland, Spanien och Storbritannien. Precis som man med ett enkelt diagram kan visa att Sveriges väldokumenterade ekonomiska eftersläpning uteslutande är socialdemokratins ansvar, visar den här figuren att Berlsconi ensam kan ta på sig äran för Italiens mycket speciella utveckling.

Men inte nog med detta. Sensationella avslöjanden på närmare håll får Norbergs ohövliga påhopp att framstå som än mer omotiverat. Den oerhört duktige journalisten Stefan Wahlberg har precis rapporterat om en rättsröteaffär här i Sverige, som får de förseelser som läggs Berlusconi till last att framstå som rena pojkstreck. Wahlberg levererar nämligen i en nyskriven rapport övertygande belägg för att rättsväsendet är köpt av socialdemokraterna. Den så kallade dataintrångsaffären -- där en grupp modiga folkpartister satte karriär och ära på spel för att verka för ett borgerligt maktövertagande -- gavs nämligen en prioritet i rättsystemet som på intet vis står i proportion till det påstådda brottet.

Som vanligt tycks det alltså vara så, att vi sitter i Sverige och moraliserar över företeelser i andra länder, som vid en närmare kontroll visar sig vara mycket värre här på hemmaplan. Mycket kan sägas om Berlusconi, men han har i alla fall inte såsom socialdemokraterna använt sin politiska makt för att sätta press på polis- och rättsväsende. Tvärtom, i de fall Berlusconi eventuellt försökt bevaka sina privata intressen i politiken, så har detta skett lagstiftningsvägen. Detta är naturligtvis att vänta då flera av Berlusconis advokater sitter i parlamentet på hans mandat. Men därmed är också de olika förslagen föremål för offentlig debatt och kan belysas på ett objektivt sätt i Berlusconis alla TV-kanaler. I jämförelse framstår socialdemokraternas agerande i dataintrångsaffären som mycket problematisk: man har -- som Wahlberg så trovärdigt visar -- i det fördolda satt press på polis, domstolar och media.

Den borgerliga regeringen skulle med fördel kunna låta sig inspireras av den italienska modellen. Med en större representation av advokater i Sveriges riksdag, skulle lagar kunna ändras mycket snabbare när det politiska spelet så kräver. Således hade man sannolikt kunnat undvika många pinsamma situationer under det första året vid makten om man snabbt och effektivt ändrat lagar angående exempelvis TV-licenser, svartarbete eller tillgodoräknande av utländska examina.

Med dessa avslöjanden och med The Economists omsvängning, framstår Johan Norberg som alltmer isolerad på sin flank. Om han framhärdar i sin osakliga kritik mot den store italienske ledaren kommer jag eventuelt se mig tvungen att skicka ärendet vidare till Johans Cato-kollega José Pinera. Denne torde som minister i Augusto Pinochets regeringar ha lärt sig en hel del om hur man får folk att ta sitt förnuft till fånga.

Andra bloggar om: Silvio Berlusconi, Johan Norberg, Johnny Munkhammar.

Som representant för Sveriges förenade liberaler är det en stor ära att få gratulera Silvio Berlusconi till den högst välförtjänta segern i det italienska parlamentsvalet. Berlusconi är onekligen den största italienske statsmannen sedan 40-talet. Han har jämförts med både Winston Churchill och Jesus Kristus och det är inte svårt att instämma i Charlotte Cederschiölds hyllning till denne enastående man: "en rakryggad fritänkare som är värd vår beundran".

Berlusconi är en framgångsrik liberal reformpolitiker, som nu för tredje gången får folkets förtroende att bilda regering. Att en dylik liberal framgångssaga sticker i ögonen på mången svensk socialdemokrat förvånar naturligtvis inte och påhoppen har inte låtit vänta på sig. Således ägnar sig den inkompetente reportern Wolfgang Hansson i Aftonbladet åt en ogenerad smutskastning av den så folkkäre italienske ledaren.

"Sådant får man inte skriva på nyhetsplats" påpekar min i italienska förhållanden mycket insatte kollega Johnny Munkhammar. Jag är böjd att hålla med, och vill i detta sammanhang framhålla att Hansson i Italien med all sannolikhet inte hade fått skriva sina påhopp. Där styr Berlusconi med fast hand mediemarknaden och ser till att dylikt förtal eller eljest ofördelaktig information inte når ut till en vidare allmänhet.

Som min sinnrike kollega Munkhammar vidare så riktigt påpekar, är Berlusconi en förebild vad gäller reformpolitik och förde således in Italien i en expansiv period som troligen saknar motstycke i den moderna historien. Personligen menar jag att vi här i Norden har oerhört mycket att lära av Berlusconi och hans frihetsrörelse och har därför skrivit ihop en sammanfattning av några av de mest förebildliga aspekterna av dennes politiska program.

1. För det första representerar Berlusconi en mediepolitik som står i bjärt kontrast mot den stalinistiska modell som praktiseras här i Sverige. Alla vi som varit på semester i Italien vet att förtälja, att den italienska televisionen erbjuder ett färgglatt och smakfullt alternativ till den så politiserade och inskränkta svenska statstelevisionen. I Italien förstår man att producera riktig unerhållning med musik och kvinnlig fägring. Berlusconis TV-kanaler garanterar vidare att medborgarna får objektiv information om politiska skeenden. Således borde den svenska regeringen inbjuda Berlusconi att etablera en ny markbunden kanal i Sverige -- i det uttalade syftet att säkra ett återval för alliansregeringen i valet år 2010.

2. Berlusconi har också gjort enastående insatser för att slå vakt om det italienska rättsväsendets oberoende. På denna punkt förtjänar särskilt att framhållas, att han under sin föregående period som premiärminister beslutade att avskaffa livvaktsskyddet till landets domare. På så vis uppnådde man inte bara en ordentlig besparing inom offentliga sektorn, man stärkte också domstolsväsendets oberoende -- d.v.s. befriade det från den olyckliga politisering som tidigare vänsterregeringar genomfört i syfte att driva obehagliga kampanjer mot framgångsrika entreprenörer och anrika gamla familjeföretag; d.v.s. mot dem som i själva verket förtjänar rättsväsendets skydd mer än de flesta.

För Sveriges del finns det skäl att undersöka om liknande metoder går att tillämpa för att ge våra domare incitament att slå vakt om sitt oberoende. Det har på sista tiden funnits illavarslande tecken på att Lagrådet är på väg att urarta till ett lydigt verktyg i händerna på socialdemokratin.

3. Med sin bakgrund ur närinsglivet har Berlusconi också en djup förståelse för de privata företagens villkor. Många av representanterna för Berlusconis politiska rörelse har också höga positioner inom hans företagsimperium. På så vis garanteras att olika intressen vägs av på ett balanserat sätt i lagstiftningsproceduren, vilket också gett upphov till en rad lagändringar under Berlusconis tid vid makten. Johnny Munkhammar har således rätt i att Berlusconi är en av marknadsekonomins främsta vänner och beskyddare.

Sammanfattningsvis finns det alltså skäl att känna tillförsikt för Italiens vidkommande: utsikterna är synnerligen goda för att man skall kunna ta sig ur det kaos, som den kommuniststyrda regeringen under Prodi lämnat efter sig. Jag avslutar därför detta s.k. blog-inlägg med ett personligt gratulationsmeddelande, som jag sänt till Silvio Berlusconi samt till den italienska ambassaden i Stockholm.

Best Esquire Berlusconi,
As representative for Sweden all liberal, shall self herewith congratulate yourself at that magnificent the victory in the parliament's choice. We are many here in Sweden as sympathise with your political program , and as wish yourself all success in the governing. Mine liberal colleague Johnny Munkhammar acclaims your liberal reforms and EC parlamentarian Charlotte Cederschiöld am meaning that yous deserve our admiration. I able self only add that you should come here to Sweden and reform ourselves also. Above all should I want to watch many pretty female in television.

Sincerely,
Kurt G. Rantzén

Kära vänner,

Dick Erixon-dagen närmar sig nu med stormsteg, och det är av yttersta vikt att vi gör vad vi kan för att dagen blir en framgång - vilken kanske sedan kan utvecklas till en årlig tradition i frihetens tecken! I syfte att garantera stor täckning i media har jag låtit ett pressmeddelande utgå till några av Sveriges ledande politiska reportrar, med ett tydligt krav på adekvat rapportering.

Då jag emellertid, liksom min klarsynte liberale kollega Johan Norberg, anar, att det finns en medial konspiration emot oss liberaler, befarar jag dessvärre, att medierapporteringen kommer att vara vinklad och bristfällig. Således uppmanar jag härmed alla lokala organisatörer och deltagare att själva göra vad de kan för att dokumentera Dick Erixon-dagens aktiviteter. Fotografier och andra redogörelser från manifestationen kan med fördel skickas in per elektronisk post så kommer jag se till, att de publiceras här å "blogen".

Låt oss nu alla göra vad vi kan för att manifestationen ska bli en framgång!

Kurt G. Rantzén
Ordförande för kampanjorganisationen

Bara några dagar före den stora manifestationen för Dick Erixons kandidatur till positionen som forskningschef på den liberala tankesmedjan Fores, gör Erixon själv nu ett viktigt forskningspolitiskt utspel. Med anledning av att några kommunistiska universitetsanställda gjort ett pinsamt uppror mot det för vår nation viktiga upplysningsarbetet mot kommunismens brott, kommenterar Erixon klarsynt:

"[D]et utmärkt att vi fått det avslöjat hur dominerande kommunistiska och socialistiska perspektiv fortfarande är i svenska universitetskretsar. När ska regeringen göra något åt det? Det statliga utbildningsväsendets syfte är väl inte vara en förvaringsplats för övervintrade vänsteraktivister?"

Efter detta mäktiga kampanjutspel kan det knappast finnas någon tvekan för Martin Ådahl och de ansvariga på Fores om att Erixon är den bästa kandidat som står att finna för detta oerhört viktiga uppdrag. Äntligen någon som ställer krav på vår liberala regering att göra något åt alla dessa kommunister som uppbär forskningsanslag och fritt får ha ansvar för att utbilda vår ungdom. Inom kort kan vi förhoppningsvis också förvänta oss att Erixon kommer att konkretisera sina krav på regeringen. Vi väntar oss åtgärder som att dessa socialister fråntas sina akademiska titlar och skiljs från sina lärosäten, att de beläggs med undervisningsförbud samt att deras pseudovetenskapliga alster rensas bort från biblioteken. Jag känner på mig att det kommer att bli en spännande slutspurt på denna kampanj. Vi är många som kan känna oss stolta när vi rakryggade och blåklädda möter vårsolen under söndagens manifestation!

Andra intressanta bloggar om politik, forum, kommunism, regeringen, historia.

På den här blogen har jag tidigare uppmärksammat att en ny tankesmedja med centerpartistisk anknytning är i uppstartande. Jag tog ett viktigt initiativ till en omfattande kampanj för att denna nya liberala utpost skulle få en ansedd vetenskaplig auktoritet som ledare, nämligen min eminente blogkollega Dick Erixon. Nu verkar det dock som om kampanjen kommit av sig lite, så det är hög tid att ingjuta nytt mod i detta fälttåg för ett friare Sverige. Därför riktar jag här på blogen ett öppet brev till Fores chef Martin Ådahl, samt en uppmaning till alla liberaler i landet att ansluta sig till en liten manifestation.

Manifestation

Det är hög tid för oss liberaler att visa vår styrka, inte bara i kraft av våra logiskt klarsynta argument utan också i numerärt antal. Den fråga som just för dagen borde engagera oss liberaler allra mest är den av mig själv initierade kampanjen för att Dick Erixon utses till forskningschef för den nybildade liberala tankesmedjan Fores. Detta är alltså en fråga värd att uppmärksamma särskilt.

Som ni vet har blått alltid varit frihetens färg. Det blåa i den franska trikoloren och sedermera det vackra amerikanska stjärnbaneret, står för frihet från skatter och tvång. Därför uppmnanar jag nu alla liberaler att under nästa söndag (den 6 april) bära ett blått plagg för att visa att Ni, liksom Fores tilltänkte forskningschef, är sanna frihetsvänner. Det är hög tid att visa att vi är många som älskar friheten och stödjer Dick Erixon.

Öppet brev till Martin Ådahl

Bäste Martin Ådahl,

Jag vill gratulera dig till chefsskapet för tankesmedjan Fores. Chefsskapet innebär ett stort ansvar när det gäller rekryteringsfrågor. Därför kan jag bara beklaga att du inledningsvis rekryterat intellektuella stolpskott som Peter Örn till din styrelse. En liberal måste kunna känna igen vargen även när den har fårskinnspäls på sig. Så avslöjar till exempel den klarsynte blogaren Dick Erixon insiktsfullt hur förment liberala ledarsidor egentligen är socialistiska. Som företrädare för kampanjgruppen "Fores behöver Dick" ("Fores needs Dick") vänder jag mig nu till dig för att försäkra mig om att det är i Erixons riktning som din tankesmedja kommer att arbeta.

Vår kampanj har bara ett krav: att Dick Erixon utses till forskningschef för Fores. Erixon, med sina gedigna erfarenheter och djupa kunskaper om forskningens villkor, måste vara det självklara valet för detta uppdrag.

Som ett led i kampanjen har jag på min blog uppmanat alla liberaler att nästa söndag (den 6 april) bära ett blått klädesplagg ? blått är ju frihetens vackra kulör - för att visa sitt stöd för Dick Erixon.

Jag hoppas att jag uttryckt vår ståndpunkt tydligt nog och förutsätter att jag inte skall ha någon anledning att behöva återkomma i ärendet.

Bästa hälsningar
Kurt G. Rantzén
Advokat