kurranz

Jag är nog inte ensam om att tycka riktigt illa om Expressens veritabla häxjakt mot utrikesminister Carl Bildt. Hittills har sympatiyttringar för Bildt emellertid inskränkt sig till uppmuntrande kommentarer på hans blogg, samt statsministerns bleka försvar nyligen. Därför hade jag tänkt dra mitt strå till stacken och rensa upp lite bland de lögner och halvsanningar som sprids. Låt oss ta det i tur och ordning.

1. Ryssland
Jag börjar med den knivigaste punkten, nämligen Bildts engagemang i den ryska oljeindustrin. Det är alltid lite tveksamt att samarbeta med ryssen, vår ärkefiende. De kommunistiska ränderna går inte ur och därför bör man tänka sig för både en och två gånger innan man ger sig i lag med ryssarna. Men historien håller tyvärr inte. Bildt har varit engagerad i Vostok Nafta, ett företag som är registrerat i Bermuda; på behörigt avstånd från ryssens tentakler. Vidare är Vostok Naftas innehav i den ryska gasjätten Gazprom cirka en procent. Anklagelserna faller alltså på sin egen orimlighet.

Dessutom visade Bildt nyligen i sin utrikesdeklaration med önskvärd tydlighet att hans traditionella misstänksamhet mot ryssen består. Vi fick höra tydligare fördömanden än någon socialdemokratisk regering lyckats prestera i modern tid:

”Vi strävar också efter en stärkt relation mellan Ryssland och den Europeiska unionen baserad på såväl respekt för europeiska värderingar, inklusive respekt för mänskliga rättigheter, som på gemensamma intressen.”

2. Sudan

PM Nilsson skriver: “hans år i Lundinsfären och hans arbete med Lundins investeringar i sudanesisk olja och rysk gas har färgat av sig på hans världsåskådning, som är tydligt affärsmässig”.

Ursäkta, men hur kan det vara till nackdel att ha en ’affärsmässig’ syn på situationen i Sudan? Det är väl bara i Sverige som detta kan användas som ett skällsord, när sanningen är att Afrika som ingen annan region i världen törstar efter affärsmässigt  tänkande. Vi borde därför hylla de som vill dela med sig av sitt kapital och sina kunskaper i utvecklingen av kontinentens ekonomier.

Lundin Petroleum är vidare en av de få ’success stories’ som svensk ekonomi kan visa upp under efterkrigstiden, och dess infallsrike grundare Adolf H Lundin blev mycket riktigt utsedd till årets svensk år 1998 för sina insatser för Sudan. Det är alltför förutsägbart att den svenska sossemaffian inte kan tolerera detta praktexempel av entreprenörsanda och därför måste investeringarna i Afrika misstänkliggöras. Men det är ytterst beklagligt att en ”liberal” tidning sätter tonen i häxjakten. Det visar tydligt hur långt den socialdemokratiska hegemonin spridit sig. Och mycket riktigt var Göran Persson en av de första att stämma in i klagolåten.

3. Irak/USA

När det gäller Bildts engagemang i Committee for the Liberation of Iraq framstår kritiken som allra mest obegriplig. Gruppens mål var att främja ”fred, politisk frihet och internationell säkerhet genom att ersätta Saddam Husseins regim med en demokratisk regering som respekterar det irakiska folkets rättigheter och slutar att hota världssamfundet”. Är det alltså fel att Sveriges utrikesminister tidigare arbetat för fred och demokrati i Mellanöstern?

Organisationens huvudfinansiär var den liberala tankesmedjan American Enterprise Institute, en av de mest ansedda opinionsbildarna i USA. Bland organisationens representanter finns en imponerande lista av internationella profiler: före detta amerikanska ministrar, världsledande akademiker, företagsledare och journalister. Vi borde alltså vara stolta att vår kompetente utrikesminister figurerat i sådana sammanhang. Att detta läggs Bildt till last kan inte ses som annat än ett exempel på den trista jantelagen.

4. Turkiet

Det är lite oklart vad som läggs Carl Bildt till last när det gäller Turkiet. Han har allts hjälpt East Capital att lansera en Turkietfond, vilken bl a investerar i den turkiska pensionsfonden OYAK. Dessutom lär Bildt ha aktier i nämnda Turkietfond till ett värde av 16.000 kronor. Sexton tusen kronor! Man fullständigt häpnar inför journalisternas småaktighet: de är uppenbarligen så distanserade från världens finansmarknader att de inte har en aning om vilken struntsumma det rör sig om. Men alldeles oavsett detta måste det understrykas att det rör sig om en alldeles legitim investering från Bildts sida, vilken troligen kommer att ge en extra skjuts åt den ekonomiska utvecklingen i Turkiet. Återigen har väl sosseriet svårt att acceptera att ett fattigt land utvecklas ekonomiskt och klarar sig utan svenskt bistånd?

Sammanfattningsvis har alltså häxjakten mot Bildt mycket dåligt stöd i fakta. Tvärtom bekräftar en närmare granskning att Bildt är Sveriges mest kompetente utrikesminister någonsin, och hans belackare lider av antingen jantelagen eller socialistiska villfarelser, kombinerat med en god portion okunskap. Kanske är det dags att vi visar vårt stöd till vår käre utrikesminister genom att inleda en bojkott mot den ”liberala” sensationsblaskan Expressen.

Andra bloggar om: Carl Bildt, Irak, USA.

Jag träffade igår en kollega som arbetat med organisationspsykologi i många år. Han berättade att den psykologiska forskningen tämligen entydigt pekar på en sak: den i särklass bästa prognosen för hur en jobbaspirant kommer att prestera i jobbet är ett intelligenstest. Det är därför bara att beklaga att dylika tester inte används i större utsträckning i Sverige, men det är väl ytterligare ett exempel på hur rationalitet fått ge vika för den socialistiska statsideologin. På en amerikansk webbplats hittar jag följande:

"Intelligence tests have been used in hiring for decades. These tests measure verbal ability, math ability, reasoning skills, or other aspects of cognitive ability. Intelligence tests have received considerable support because they have proven useful in predicting employee success. These tests are particularly effective when selecting employees for jobs requiring a high level of mental capability such as a scientist or an engineer."

Då jag stött på viss opposition för min föregående bloggpost frågar jag nu: om intelligenstest är överlägset bäst för att hitta de mest kompetenta arbetstagarna, varför låter vi inte denna insikt spilla över på det politiska systemet? Vill vi verkligen ha medelmåttor som representanter i våra politiska församlingar?

Resonemanget skulle också kunna föras globalt. Jag tänker då givetvis närmast på Professor Vanhanens mycket intressanta forskningsresultat på området. Enligt dennes forskning finns det fem EU-länder som intelligensmässigt ligger över snittet: Österrike (102), Tyskland (102), Italien (102), Nederländerna (102) och - såklart - Sverige (101). Däremot ligger Grekland (92), Irland (93) och nykomlingarna Bulgarien (93) och Rumänien (94) en bra bit efter.

Därför måste man, menar jag, ställa frågan om inte röstviktningen i olika EU-organ vid sidan av befolkningstalet också skulle ta hänsyn till befolkningarnas intellektuella kapacitet.

Förslaget är kontroversiellt, jag vet, men EU måste tänka radikalt för att kunna bryta stagnationen.

Andra bloggar om: intelligens, Tatu Vanhanen, EU.

En av mina favoritbloggar är Wille Falers The Libertarian in Room 101. Idag startar Wille en oerhört viktig diskussion, som jag känner att jag måste kommentera lite kort. Wille beskriver ett fenomen som vi nog alla känner igen, nämligen att liberaler i högre grad än andra tror på rationella argument:

”Liberaler och liberala debattörer brukar ofta (dock inte alltid och alla) finna viss stolthet i att föra intellektuellt hederliga och logiska resonemang samt argument baserade i verkligheten och på empiriska fakta.”

Enligt Wille är dock denna tro på rationalitet till liberalismens förfång: ”historien har med all tydlighet visat att intellektuell hederlighet och logiska resonemang är den snabba vägen till att skaffa sig en kufstämpel när det gäller att vinna sympatier."

Jag är den förste att hålla med. Liberaler framstår helt enkelt som mer intelligenta än sina politiska motståndare, som allt oftare förfaller till sentimentalt tjafs och hänvisar till dunkla begrepp som ’solidaritet’ och ’medkänsla’. Och denna överlägsenhet i intelligens är tyvärr en konkurrensnackdel i vårt anti-elitistiska samhälle.

Vi liberaler har genomlevt årtionden av socialdemokratiskt styre. Att ha stått ut med detta, och - bortsett från undantag på grund av mänsklig svaghet - ha förblivit anständiga, det har gjort oss hårda. Och det är denna hårdhet som gör oss mer lämpade än andra som ledare.

Men hur ska man då ta itu med de mer sentimentalt lagda massorna? Här tycker jag det finns anledning att ta en närmare titt på hur det politiska inflytandet är fördelat. Idealet vore någon form av graderad rösträtt, där varje röst graderas i förhållande till den röstberättigades intelligens. På så vis skulle vi som ligger över genomsnittet få större inflytande än andra.

Intelligensgraderad rösträtt vore emellertid inte genomförbart i praktiken. En acceptabel kompromiss vore däremot att gradera rösträtten efter inbetalda skatter. Vi som tjänar mer är i regel mer intelligenta och därför skulle systemet hyfsat bra reflektera intelligensen. En bieffekt är dessutom att svartarbete och skatteplanering förmodligen skulle minska.

Det är förvisso optimistiskt att tro att ett riksdagsparti skulle ha modet att föra upp den här frågan. Vidare har ju de ”nya moderaterna” varit ett projekt som gått ut på att argumentera mer känslomässigt för att nå ut till bredare folklager.

Trots detta är jag tacksam att Wille Faler fört upp dessa frågeställningar till diskussion. Sverige behöver sannerligen ett nytt intellektuellt klimat.

Andra bloggar om: liberalismen, rationalitet, demokrati.