Jolly Midsummer!
Om en liberal hjälte.
En person med synnerligen oklara politiska preferenser har på sin blogg gett sig på undertecknad. Det började som ett häcklande påhopp likt det som nu under flera veckors tid utspelats på den mycket märkliga diskussionssidan "Allt om TV". Efter en stund lyckades dock bloggaren ifråga prestera något som liknade sakargument och en intressant diskussion uppstod (där självaste Johan Norberg kom till undsättning när undertecknad fick det hett om öronen!).
Nå, då nämnde bloggare betackat sig för fortsatta kommentarer från undertecknad (jag överlåter åt läsarna att dra sina slutsatser om varför bloggaren ifråga finner en sådan åtgärd nödvändig) söker jag nu föra diskussionen vidare här. En ung vänsteraktivist har nämligen kommit med ett par ytterst förvirrade kommentarer i kommentarstråden och dessa får helt enkelt inte stå oemotsagda. Ämnet är den svenska vänsterns onyanserade syn på Chile. Jag citerar:
"Borde det inte då vara lika tragiskt att som den svenska högern reducera varje diskussion om Kubas moderna historia till en fråga om mänskliga rättigheter? Svenska liberaler som inte är nyanserade har väl ingenting att komma med gentemot en svensk vänster som inte förefaller särskillt nyanserad vad det gäller etiska omdömen i världspolitiska frågor?"
Det är sorgligt att denne yngling inte förmår skilja på Kuba och Chile. Vad lär man sig i skolorna nu för tiden? I Kuba garanteras inga mänskliga rättigheter, medan man i Chile ända sedan general Pinochets maktövertagande 1973 successivt kunnat utöka de de mänskliga rättigheterna så att Chile utvecklats till Latinamerikas mest dynamiska ekonomi och dess mest vitala demokrati.
När människor uttrycker sina tvivel inför det chilenska exemplet brukar jag ripostera med ett namn: José Piñera. Piñera var mellan 1978 och 1981 minister i general Pinochets kabinett. Han är arkitekten bakom många av de liberala reformer som den chilenska regimen genomförde, vilka är förklaringen till landets fantastiska ekonomiska utveckling. Med järnhand reformerade han pensionssystem och arbetsmarknad på ett sätt som förmodligen saknar motstycke i demokratiska länder.
Men historien tog inte slut med det, och den fortsätter än idag. Efter Chiles demokratisering har Piñera nämligen haft en mycket framgångsrik karriär som opinionsbildare både i Chile och internationellt. Piñera innehar till råga på allt posten som senior fellow vid den mycket ansedda liberala tankesmedjan Cato Institute.
Där har ni skillnaden. Den ärorika tankesmedjan skulle naturligtvis inte ta i en kubansk ex-minister med tång, medan en chilensk minister bereds möjlighet att fortsätta sitt arbete för frihet och demokrati. En ganska väsentlig skillnad, måste jag säga. Debatten torde därmed vara avslutad.
Malmöliberalismen?
Nu finns det dock ljus i mörkret. Jag fann precis den synnerligen intressanta bloggen "Lilla Torg Liberalerna", som tycks drivas av ett kollektiv av klassiskt liberala individer. Man håller liberalismens fana högt och går till storms mot de palestinska extremisterna i Gaza, JämO och andra antiliberala inslag i vår vardag. Bloggen kan verkligen rekommenderas.
Det finns emellertid en skönhetsfläck som stör varje stilistiskt skolad vän av ordning. Varför utelämnar man bindestrecket i bloggens namn? Är detta en förtäckt ironi riktad mot det svenska språkets utarmning? Eller är det anglosaxiskt inspirerade skrivsättet i själva verket ett subtilt sätt att uttrycka stöd för den stora liberala nationen i väster?
Uppdatering: Jag har placerat min blogg i Vellinge på bloggkartan.se
Andra bloggar om: Malmö, Timbro, Liberalism.
Vetenskapens Återupprättande
Nu tycks det som att det fria tänkandet återigen har fått överhanden, på det rätta tänkandets bekostnad. Jag tänker förstås på senaste numret av Axess, som skildrar hur något som kallas postmodernism tydligen på senare tid har fått härja tygellöst även vid landets mest ansedda akademiska institutioner, med katastrofala följder precis som under det röda 70-talet. I korthet tycks postmodernismen vara lära som förnekar att det finns något som är sant och rätt, vilket torde undergräva alla möjligheter till vetenskap.
Nå, andra skildrar den diskussionen bättre än undertecknad, exempelvis bloggen med det vackra namnet "Frihet och sanning". Jag vill istället föreslå en lösning på problematiken.
Mitt förslag torde tilltala den nuvarande regeringen, som ju vill höja kvaliteten i forskning och högre utbildning. I korthet går det ut på att helt enkelt kräva att alla forskare som söker statliga medel eller tjänst vid universitet och högskolor förbinder sig att anamma en positivistisk syn på vetenskapen.
Forskare som redan har medel eller tjänster bör erfordras att avge en offentlig deklaration tlll förslagsvis
utbildningsdepartementet, vari de redogör för sin syn på den goda vetenskapen och eventuellt samröre med postmodernister. De som vid kontroll visar sig vara alltför infekterade av postmodernismens villoläror bör inte komma i fråga för fortsatt verksamhet som forskare.
Sådana deklarationer bör också kunna användas för att hålla forskarna juridiskt ansvariga att inte ägna sig åt ovetenskapliga teorier och metoder. Pacta sunt servanda, som vi juridiskt skolade säger, och med stora resurser -- skattemedel -- följer ett stort ansvar.
Då skulle problemet med postmodernismen snart vara historia. En Rotaryvän med god inblick i forskarvärlden har berättat om det så kallade genuskrysset, som socialdemokrater tvingade på forskningsråden: För
att få medel måste forskare tydligen bekänna sig till feminism (vilket ytterligare förklarar hur den postmoderna smittan kunnat få fäste vid våra stolta lärosäten).
Det torde väl inte vara någon omöjlighet att göra något liknande för att nu återupprätta akademins vetenskapliga
anseende och åter få den att producera riktig vetenskap av hög kvalitet om främjar en långsiktig tillväxt i den svenska ekonomin. Det handlar trots allt om Sveriges framtid.
Den liberala kampen mot feminismen
Jag tror därför att det bland Sveriges kvinnor finns en enorm längtan efter riktiga män; män som vågar hylla manliga dygder och stå för sin manlighet också när det leder till konfrontation. Det är förmodligen denna längtan som kan förklara min bloggs popularitet hos det kvinnliga könet.
Jag tror att vi liberaler äntligen måste börja ta feminismen på allvar och bidra till en förhöjd medvetenhet om vilket hot den feministiska ideologin faktiskt utgör. Ervin Rubar började för något år sedan ett oerhört viktigt arbete i detta avseende, men därefter tycks det ha stannat av. Jag skulle därför vilja lyfta fram några föredömen som på senare tid sett som sin uppgift att dra upp feminismens lögner i ljuset.
Det första exemplet är en blogg - Antifeministiskt initiativ - som tycks drivas av två moderatflickor hemmahörande i Skåne. Dessa båda har trots sin ringa ålder insett att tanken på att män och kvinnor ska likställas i alla avseenden är absurd och går därför till storms mot kvoteringsförslag och feministkörer. Allt med en ungdomlig idealism som är mycket tilltalande.
Det andra exemplet är min liberala bloggkollega Louise Persson, vars bloggande nu går på sparlåga då hon håller på att skriva just en kritisk vidräkning med feminismen från ett liberalt perspektiv. Jag ser sannerligen fram emot att läsa Louises bok när den kommer ut. Och jag känner en enorm beundran inför hennes mod som kvinna att gå in och dissekera kvinnokämparnas villfarelser.
Andra bloggar om: Feminism.
Kina visar vägen
Handeln hör till de mest fundamentala av de mänskliga rättigheterna. Individens rätt att äga frukterna av sitt arbete måste naturligtvis också innefatta en oförytterlig rättighet att även utbyta sin egendom i samfärdsel med sina medmänniskor.
Att, som vänsterynglignen tycktes hävda, bojkotta KIna vore därför att förneka kineserna, en femtedel av världens befolkning, en basal människovärdighet, just när de börjat kasta av sig det kommunistiska oket.
Till yttermera visso är det ju så, vilket Johan förtjänstfullt påpekade, att vissa folkslag inte har uppnått den utvecklingsnivå och civilisationsgrad som krävs för att ett mer omfattande system av medborgerliga fri- och rättigheter ska kunna garanteras. Jag har tidigare här på bloggen belyst betydelsen av politiskt ledarskap för ekonomisk utveckling och frihet, med den sydamerikanska tigerekonomin Chile som sedelärande exempel. Burma, Zimbabwe och Vitryssland, vilka nämndes i inslaget, tjänar som avskräckande exempel på motsatsen.
Kina har däremot under en stabil politisk regim gradvis kunnat införa den grundläggande kapitalistiska friheten, varpå mer sekundära fri- och rättigheter torde kunna börja införas i den mån det bidrar till en fortsatt utveckling av den kinesiska ekonomin. Att handla med Kina är därför snarast en skyldighet för oss i den mer privilegierade delen av världen.
Liberal Resedagbok
Jag läser hos Johnny Munkhammar hur han under ett kort besök i Berlin genast lägger märke till förfallet och sedan bygger en insiktsfull politisk analys på sina intryck. Jag förstår honom så väl. Vi som reser mycket internationellt i arbetet bygger upp en förmåga att snabbt insupa atmosfären i en stad, vilken också säger mycket om stämningen i landet.
Jag hade själv nyligen en liknande upplevelse, om än av det angenämare slaget. Jag var på affärsresa i Singapore, där dynamiken och kreativiteten slår emot en så snart man kommer ut från flygplatsen. Det är rent på gatorna, det finns inget klotter, och den som så mycket som spottar på gatan döms till dryga böter.
Se där vad ordning och reda, politisk stabilitet och ekonomisk liberalism kan göra för ett lands utveckling! Det är något helt annat än den rödgröna och nu svartröda röra som kört det tyska undret i botten.
Minns från mitt senaste besök i Berlin hur staden helt tagits över av samhällets avarter: punkare, arbetslösa, homosexuella och turkar. Folk sitter på kaféer dagarna i ända istället för att bidra till samhället och arbeta. Detta förvånar förstås inte, med tanke på att socialdemokrater och kommunister i stadens ledning har gjort den tyska huvudstaden bankrutt.
Den tyska arbetsmoralen tycks vara helt urartad och liberaldemokraternas gamla valbudskap "Erfülle deine Pflicht!" har aldrig varit mer aktuellt. Tyvärr har ju till och med liberaldemokraterna förfuskat sitt ideologiska arv från den epok då det tyska undret slog världen med häpnad.
Andra bloggar om: Johnny Munkhammar, Berlin, Singapore.
Uppdatering
Ett av den svenska bloggosfärens märkligaste händelser under den senaste veckan har varit sosse-politikern och byggnadsarbetaren Peter Kennerfalks rasistiska utfall mot Maciej Zaremba. I en bloggpost som präglades av grammatiska fel, särskrivningar och andra exempel på Kennerfalks bristande utbildning, jämfördes Zaremba bland annat med en "dreglande hund".
Jag tycker att Kennerfalks vrede bara bevisar en enda sak. Svenska arbetare har det för bra; de har blivit bortskämda och förstår inte att de måste sänka sina krav om Sverige ska stå sig i den internationella konkurrensen. Som min meningsfrände Johnny Munkhammar nyligen uttryckte saken:
Rebecca Bohlins minst välgrundade påstående kom på slutet och jag fick inte möjlighet att kommentera det. Hon påstod att detta var en del i en viktig strukturomvandling, utan vilken vi ännu hade "spänt hästen för plogen". Men det är ju konkurrens som driver omvandling, inte orimliga fackliga krav som gör det svårare att klara konkurrensen.
Touché! Jag tror nog att Kennerfalk skulle vara mindre mopsig om han fick arbeta under polska eller lettiska arbetsförhållanden en tid.
Vad som dock förvånar i uppståndelsen kring Kennerfalks bloggattack är att den tämligen ointressante och okände bloggaren Lennart Regebro tydligen sett händelsen som en chans att få mer uppmärksamhet för sin blogg. Regebro har tidigare själv varit ute och rört sig i demokratins tassemarker och han har kommit med personangrepp mot undertecknad som i sin nedrighet slår Kennerfalks utfall med hästlängder. Att Regebro nu tycks se det som sin roll att anföra reaktionerna mot Kennerfalt minskar naturligtvis reaktionernas trovärdighet betänkligt.
Till sist: jag tycker det är synnerligen förvirrande att George W Bush nu sällat sig till klimathysterikerna. Innebär det att han vet något som vi inte vet? Eller har han blivit förledd av inkompetenta rådgivare? Skulle vara väldigt intressant att se vad liberale kollegan Henrik Alexandersson tycker i frågan.
Andra bloggar om: Peter Kennerfalk, Maciej Zaremba, Lennart Regebro.