Frivillighetens väg.
Via en socialdemokratisk blogg stötte jag på en diskussion i Borås om tiggeri. Det socialdemokratiska kommunalrådet Lena Palmén har i lokalpress gått ut och krävt att tiggare ska köras bort. Den borgerliga oppositionen är emot. Konfronterad med sina uttalanden säger Palmén
"Jag sa det av humanitära skäl. Ingen ska behöva tigga. Jag såg ett barn som tiggde i Borås en gång och det kändes fruktansvärt."
Detta visar väl tydligt socialdemokraternas hyckleri. Först skapar man ett arbetslöshetsproblem och ett utanförskap utan motstycke i den svenska historien och sedan, när folk försöker finna utvägar ur misären, ska de straffas för detta.
Men det socialdemokratiska kommunalrådets uttalande har också en djupare, ideologisk dimension. Tiggeri är frivilliga transaktioner mellan människor. Det bygger på frivillighet från givaren, som själv bestämmer hur mycket och till vem han ger. Men - och detta förbises ofta - det bygger också på frivillighet från mottagarens sida. Denne slipper krav på motprestationer och förnedrande snokande från illvilliga socialsekreterare.
Tiggeri är alltså marknadsekonomins sätt att råda bot på fattigdomsproblemet. Det är en spontan ordning som funnits långt före det socialdemokratiska folkhemmet. Det är alltså inte förvånande att socialdemokraterna kämpar emot detta system med näbbar och klor. De vill göra människor till offer och ha monopol på barmhärtighet.
Vi frihetsvänner bör därför visa var vi står. Vi kan alla dra våra strån till stacken genom att avvara en liten penning närhelst vi stöter på tiggare. Låt oss se till att det nya året går i frihetens och barmhärtighetens tecken!
Detta inlägg har pingats till intressant.se. Andra bloggar om: politik, tiggeri, Borås
"Jag sa det av humanitära skäl. Ingen ska behöva tigga. Jag såg ett barn som tiggde i Borås en gång och det kändes fruktansvärt."
Detta visar väl tydligt socialdemokraternas hyckleri. Först skapar man ett arbetslöshetsproblem och ett utanförskap utan motstycke i den svenska historien och sedan, när folk försöker finna utvägar ur misären, ska de straffas för detta.
Men det socialdemokratiska kommunalrådets uttalande har också en djupare, ideologisk dimension. Tiggeri är frivilliga transaktioner mellan människor. Det bygger på frivillighet från givaren, som själv bestämmer hur mycket och till vem han ger. Men - och detta förbises ofta - det bygger också på frivillighet från mottagarens sida. Denne slipper krav på motprestationer och förnedrande snokande från illvilliga socialsekreterare.
Tiggeri är alltså marknadsekonomins sätt att råda bot på fattigdomsproblemet. Det är en spontan ordning som funnits långt före det socialdemokratiska folkhemmet. Det är alltså inte förvånande att socialdemokraterna kämpar emot detta system med näbbar och klor. De vill göra människor till offer och ha monopol på barmhärtighet.
Vi frihetsvänner bör därför visa var vi står. Vi kan alla dra våra strån till stacken genom att avvara en liten penning närhelst vi stöter på tiggare. Låt oss se till att det nya året går i frihetens och barmhärtighetens tecken!
Detta inlägg har pingats till intressant.se. Andra bloggar om: politik, tiggeri, Borås
Wild'n Fresh
Den pågående striden mellan en ung företagare och pamparna i HRF borde sättas in i sitt sammanhang. Det handlar inte bara om ett enskilt företag och ett enskilt fackförbund. Tvärtom, det handlar om vilket samhälle vi vill ha. Striderna kring Wild'n Fresh samt skolbygget i Vaxholm visar med uppenbar tydlighet att den svenska modellen inte längre fungerar. Normer och system som utvecklats under den s.k. folkhemstiden fungerar inte i globaliseringens tidevarv.
Jag hade i somras nöjet att läsa Lars Leijonborgs bok Global Utmaning - så blir också Sverige en vinnare. Leijonborg har verkligen förstått vad det handlar om. Vi måste ta oss en rejäl funderare på hur vi ska möta utmaningen från en miljard indier och en miljard kineser. I dessa båda länder finns varken arbetsrätt eller fackföreningar; där vet arbetarna sin plats och är tacksamma över vad de får. Jag har själv i jobbet haft mycket att göra med kinesiska företagsledare och dessa brukar vika sig av skratt när jag berättar om svenskt medbestämmande, anställningsskydd, kollektivavtal och liknande. Sverige skulle ha mycket att lära av kineserna, vilket Leijonborg framhåller på ett mycket pedagogiskt sätt i sin bok.
Fackpamparnas kamp mot den unga entreprenören utgör i detta perspektiv en blandning mellan det snöda egenintresset och missriktad välvilja. För även om man vinner det här slaget, kommer man att förlora kriget. Det förs nämligen på fel premisser. I den globala konkurrensen måste man vara bäst och billigast. Där kan man inte kosta på sig dyra konflikter som hejdar produktionen.
Tyvärr har den nya regeringen inte förstått hur bråttom det är. Man hyllar den svenska modellen och försvarar övergreppen mot det lettiska företaget i Vaxholm. Därför är det vi konsumenter som måste ta kampen. Vi måste se till att stödja de företag som har modet att bryta sig ur systemet. På sikt borde webbtjänster med "fria företag" upprättas, där konsumenten kan informera sig om vilka företag som står på Frihetens sida.
Redan nu kan vi emellertid utnyttja vår konsumentmakt genom att stödja Wild 'n Fresh och andra modiga entreprenörer.
Jag hade i somras nöjet att läsa Lars Leijonborgs bok Global Utmaning - så blir också Sverige en vinnare. Leijonborg har verkligen förstått vad det handlar om. Vi måste ta oss en rejäl funderare på hur vi ska möta utmaningen från en miljard indier och en miljard kineser. I dessa båda länder finns varken arbetsrätt eller fackföreningar; där vet arbetarna sin plats och är tacksamma över vad de får. Jag har själv i jobbet haft mycket att göra med kinesiska företagsledare och dessa brukar vika sig av skratt när jag berättar om svenskt medbestämmande, anställningsskydd, kollektivavtal och liknande. Sverige skulle ha mycket att lära av kineserna, vilket Leijonborg framhåller på ett mycket pedagogiskt sätt i sin bok.
Fackpamparnas kamp mot den unga entreprenören utgör i detta perspektiv en blandning mellan det snöda egenintresset och missriktad välvilja. För även om man vinner det här slaget, kommer man att förlora kriget. Det förs nämligen på fel premisser. I den globala konkurrensen måste man vara bäst och billigast. Där kan man inte kosta på sig dyra konflikter som hejdar produktionen.
Tyvärr har den nya regeringen inte förstått hur bråttom det är. Man hyllar den svenska modellen och försvarar övergreppen mot det lettiska företaget i Vaxholm. Därför är det vi konsumenter som måste ta kampen. Vi måste se till att stödja de företag som har modet att bryta sig ur systemet. På sikt borde webbtjänster med "fria företag" upprättas, där konsumenten kan informera sig om vilka företag som står på Frihetens sida.
Redan nu kan vi emellertid utnyttja vår konsumentmakt genom att stödja Wild 'n Fresh och andra modiga entreprenörer.
Ett gott nytt år?
Jag startar härmed denna blogg, som kommer att befatta sig med politiska reflexioner från min horisont som advokat i Malmö. Orsaken är väl främst att jag ofta reagerar på politiska skeenden och känner att jag behöver en plattform för att ge uttryck för mina åsikter.
2006 löper nu mot sitt slut och Sverige har äntligen fått en icke-socialistisk regering. Tyvärr tvingades man kompromissa ganska rejält för att få makten, men regeringsskiftet ger i sig ändock hopp inför framtiden. Kanske kommer våra barn att få växa upp i ett friare land än den enpartistat vi känner. Men såhär inför årets slut är det ändå inte det historiska regeringsskiftet som känns som den mest signifikanta händelsen år 2006. Tvärtom, när jag sätter mig ner för att summera året som gått, är mina tankar framför allt med de två stora män som gick ur tiden år 2006: Milton Friedman och Augusto Pinochet.
Ingen av dessa båda kräver väl någon presentation. Men det är intressant att notera, att medan Milton Friedman för länge sedan fick upprättelse och med tiden åtnjöt respekt och beundran i vida kretsar, tvingades Pinochet att sluta sina dagar som en missförstådd och ringaktad man. Detta trots att han räddade sitt fosterland undan kommunismen och satte igång ett ekonomiskt under som saknar motstycke i Latinamerika.
Det är därför lätt att hålla med Johan Norberg när han försöker nyansera vår bild av Pinochet och föra fram dennes insatser för fred, demokrati och välstånd i Sydamerika. Vidare framhöll Bo Södersten i en dödsruna att Pinochet bidragit till landets demokratisering - en hittills ofta negligerad aspekt av Pinochets värv.
Vi kan alltså hoppas att Pinochets roll i historien nu håller på att omprövas i den svenska debatten. Kanske kommer han i framtida historieböcker att få sin rättmätiga plats bland 1900-talets stora ledare. Milton Friedman, däremot, hade redan då det begav sig fått upp ögonen för Pinochets potential som ledare. En föreläsningsserie i Chile 1975 mynnade ut i ett intimt samarbete mellan dem båda - ett samarbete som skulle lyfta den chilenska ekonomin på ett alldeles oväntat sätt.
Inför det nya året kan man därför måhända yttra en förhoppning om att vi i framtiden kommer att vara mer vidsynta och fördomsfria i bedömningen av politiska ledare och att vi inte stirrar oss blinda på en enda aspekt av någons ledarskap. Risken är då stor att vi missar även nästa århundrades stora ledargestalter.
Fast då jag har sällskap med dignitärer som Johan Norberg och Bo Södersten känner jag mig egentligen ganska lugn på den punkten.
2006 löper nu mot sitt slut och Sverige har äntligen fått en icke-socialistisk regering. Tyvärr tvingades man kompromissa ganska rejält för att få makten, men regeringsskiftet ger i sig ändock hopp inför framtiden. Kanske kommer våra barn att få växa upp i ett friare land än den enpartistat vi känner. Men såhär inför årets slut är det ändå inte det historiska regeringsskiftet som känns som den mest signifikanta händelsen år 2006. Tvärtom, när jag sätter mig ner för att summera året som gått, är mina tankar framför allt med de två stora män som gick ur tiden år 2006: Milton Friedman och Augusto Pinochet.
Ingen av dessa båda kräver väl någon presentation. Men det är intressant att notera, att medan Milton Friedman för länge sedan fick upprättelse och med tiden åtnjöt respekt och beundran i vida kretsar, tvingades Pinochet att sluta sina dagar som en missförstådd och ringaktad man. Detta trots att han räddade sitt fosterland undan kommunismen och satte igång ett ekonomiskt under som saknar motstycke i Latinamerika.
Det är därför lätt att hålla med Johan Norberg när han försöker nyansera vår bild av Pinochet och föra fram dennes insatser för fred, demokrati och välstånd i Sydamerika. Vidare framhöll Bo Södersten i en dödsruna att Pinochet bidragit till landets demokratisering - en hittills ofta negligerad aspekt av Pinochets värv.
Vi kan alltså hoppas att Pinochets roll i historien nu håller på att omprövas i den svenska debatten. Kanske kommer han i framtida historieböcker att få sin rättmätiga plats bland 1900-talets stora ledare. Milton Friedman, däremot, hade redan då det begav sig fått upp ögonen för Pinochets potential som ledare. En föreläsningsserie i Chile 1975 mynnade ut i ett intimt samarbete mellan dem båda - ett samarbete som skulle lyfta den chilenska ekonomin på ett alldeles oväntat sätt.
Inför det nya året kan man därför måhända yttra en förhoppning om att vi i framtiden kommer att vara mer vidsynta och fördomsfria i bedömningen av politiska ledare och att vi inte stirrar oss blinda på en enda aspekt av någons ledarskap. Risken är då stor att vi missar även nästa århundrades stora ledargestalter.
Fast då jag har sällskap med dignitärer som Johan Norberg och Bo Södersten känner jag mig egentligen ganska lugn på den punkten.
Första inlägget
Välkommen till min nya blogg!