kurranz

Det är sorgligt att se hur den svenska socialdemokratiska förmyndarmentaliteten spridit sig till vårt östra grannland. Bara någon dag efter dödsskjutningen i finska Kauhajoki väcks förslag om hårdare vapenrestriktioner. I detta uppjagade stämningsläge finns det anledning att citera vad min liberala bloggkolega Dick Erixon skrev i söndags:

”Det är ju en vanlig svensk villfarelse att förbud på något sätt skulle lösa problem. De kriminella, som utgör problemet, följer naturligtvis inte lagarna. Vid skolskjutningar och andra uppmärksammade våldsdåd visar det sig så gott som alltid att vapnen förrövarna hade var förbjudna. […] I takt med att Sverige blir laglöst land, blir det allt mer rationellt att hederligt folk beväpnar sig så att de kan försvara sig och sina familjer.”

Visserligen har båda de finska skolmassakrerna skett med licensierade vapen och det är kanske sant att den här typen av händelser är vanligare i länder som har en liberal vapenlagstiftning. Men detta innebär ju i sak ingen invändning mot Erixon. Jag har därför idag vänt mig till den svenskspråkiga dagstidningen Hufvudstadsbladet (debatt@hbl.fi) i Helsingfors och bett dem ta kontakt med Erixon för att ge honom rikligt med spaltutrymme på sin debattsida för att reda ut begreppen. Erixon, med sin bakgrund i den skandinaviska centerrörelsen, torde vara rätt person att få den centerpartistiske statsministern Matti Vanhanen att besinna sig. (DN, SvD)

Andra bloggar om: vapenlagar, Kauhajoki, Dick Erixon, Matti Vanhanen.

Knappt hade de kommunistiska ligisterna lämnat Malmö, så var det dags för nästa invasion av politiskt tvivelaktiga individer. Denna gång är det den så kallade 'Regnbågsfestivalen' som -- på skattebetalarnas bekostnad, får antas -- anordnar besynnerliga aktiviteter för homofiler, pederaster och andra individer som har problem med sin sexualitet. Precis som mina liberala kolleger Johan Norberg och Fredrik Malm, tycker jag det är fullständigt oacceptabelt att vi höginkomsttagare tvingas bidraga till dessa evenemang med våra surt förvärvade skattepengar.

Det absurda i skattefinansieringen blir än tydligare om man beaktar vilka aktiviteter det är som anordnas. Vad sägs om

• Insläpp S/M. För dig som gilar S/M eller är nyfiken
• Kyss Min Plysch. En humorföreställning om Dig, Din mamma och alla Du någonsin legat med
• Intersex. Föreläsning. Föredraget ger en kort presentation av olika inersexuella syndrom, och belyser hus sjukvården har sett på intersexualism
• Självets Garderobiär. Transpraktiker, begripliga genus och möjligheten att tala om queer socialpolitik.

De medborgare som till äventyrs vill hänge sig åt intersexuella syndrom, kyssa plysch eller andra perversa böjelser, har naturligtvis all rätt att göra så för egna pengar på den fria marknaden. Det är däremot fullständigt orimligt att vi skattebetalare skall stå för kalaset. Det är således glädjande att notera att Moderata Ungdomsförbundet polisanmält Thomas Östros för stöld. Denna polisanmälan skulle med fördel kunna utvidgas till att även omfatta Regnbågsfestivalens arrangörer.

Andra bloggar om: Regnbågsfestivalen, Fredrik Malm, Johan Norberg, Thomas Östros.

Det är förvånansvärt hur många borgerliga naturbegåvningar man hittar om man väl börjar leta! Begåvningsreserven inom borgerligheten är så omfattande att jag tvingats utforma några nya ministerposter så att alla talanger kan tas till vara.

Invandringsminister: Ian Wachtmeister. En av de största begåvningar som kommit fram via borgerlighetens pålitliga politiska plantskola Den nya välfärden. Valet kommer i mycket att handla om att vinna de väljare som kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. I detta arbete fordras en politisk "triangulering", där borgligheten genom kampanjer som "SD älskar S" distanserar sig från partiet, men samtidigt gör eftergifter i förhållande till SD:s politiska program. Wachtmeister skulle i detta strategiska arbete vara den mest meriterade att här fullfölja Tobias Billströms förvisso lovande början.

Minister för utrikesfödda: Sten Andersson. Sten Andersson är både duktig på att känna av opinionsförändringar och känd för att vara hård i nyporna, framförallt vad gäller de utrikesfödda. Vän av ordning må ifrågasätta valet av Sten Andersson till denna post då han ju gått över till Sverigedemokraterna. Men i denna nya ministerformation som, till skillnad från nuvarande emellanåt folkfjäskande alliansregering, tar ett gemensamt liberalt ansvar för samhällsutvecklingen passar Sten Andersson som hand i handske. Dessutom är ju redan Sverigedemokraterna ute och fiskar efter begåvade förmågor från det borgerliga blocket. När nu Sten Andersson erbjuds en chans att ta sitt förnuft till fånga och tygla sitt emellanåt hetlevrade temparement och bli minister för utrikesfödda är det också ett exempel på hur en borgerlig regering skickligt kan triangulera tillbaka liberala trotjänare.

Mellanösternminister: Per Ahlmark. Carl Bildt har -- trots sina närmast övermänskliga förmågor på utrikespolitikens område -- dessvärre inte förstått att den enda lösningen på palestinakonflikten är att Israel utvidgas till att omfatta hela det gamla brittiska mandatområdet. Således behöver han kompletteras med en av Sveriges främsta mellanösternexperter; Per Ahlmark. Mot bakgrund av Ahlmarks berömda framträdande i Olofström 1977 råder det ingen tvekan att han skulle hitta de rätta orden att skicka med palestinska araber på vägen när de evakueras.

Ahlmark har vidare gett indikationer att han har tillgång till hittills okända uppgifter om var Saddam gömde sina massförstörelsevapen: "Framför allt kommer Amerikas armé att leta fram de hittills dolda, väldiga kvantiteterna av vapen för massförstörelse, inklusive Saddams projekt för atombomber." Således skulle Ahlmark med officiellt svenskt mandat kunna skrida till den blomstrande irakiska demokratins hjälp och en gång för alla ta vinden ur seglen för den antidemokratiska kritiken mot irakkriget.

Ministerlistan
Idrottsminister: Mats Hinze.
Integrationsminister: Mauricio Rojas.
Socialminister: Mattias Svensson.
Småföretagsminister: Fredrick Federley.
Civilminister: Alf Enerström.
Kyrkominister: Per Gudmundson.
Kulturminister: Johan Staël von Holstein.
Finansminister: S R Larson.
Informationsminister: Johan Norberg.
Reformminister: Johnny Munkhammar.
Justitieminister: Kurt G. Rantzén.
Forskningsminister: Dick Erixon.
Invandringsminister: Ian Wachtmeister.
Minister för utrikesfödda: Sten Andersson.
Mellanösternminister: Per Ahlmark.

Andra bloggar om: Ian Wachtmeister, Sten Andersson, Per Ahlmark.

Uppmärksamma blogg-läsare har säkert noterat att Sveriges blivande informationsminister låtit sig inspireras av min regeringsombildning. Norberg nämner ett självklart krav som måste ställas på varje minister i en borgerlig regering, nämligen att det skall vara fullständigt omöjligt att föreställa sig individen ifråga som medlem av en socialdemokratisk ministär. Att detta krav måste vara vägledande även för mina ministerutnämningar var så självklart att jag inte ens påpekat det; likväl står det varje läsare fritt att förvissa sig om att varje hittills utnämnd minister uppfyller detta kvalitetskrav.

Med detta sagt går vi nu vidare i den spännande processen:

Reformminister: Johnny Munkhammar. Med sitt medlemskap i Moderata Samlingspartiet har den framstående debattören och teoretikern Johnny Munkhammar undanröjt det sista hindret för en central position i regeringen efter 2010 års val. Munkhammar åtnjuter ett unikt anseende internationellt. Han har jämförts med Storbritanniens järnlady Margaret Thatcher och har själv på sin blogg kunnat visa hur den amerikanska säkerhetspolitiken tar sin utgångspunkt i de idéer han själv sprider i sina böcker och på sina föredragsturnéer. Till denna meritlista måste onekligen också tilläggas att Munkhammar besitter exceptionellt goda språkkunskaper: inte nog med att han obehindrat både läser och skriver på engelska, han har också berikat engelskan med en rad nya uttryck från det svenska språket -- vilka följdriktigt snart kommer att vara etablerade begrepp bland världens ledande statsmän och diplomater. Från sin post som reformminister kan Munkhammar -- med inspiration från sina utländska förebilder Augusto Pinochet och Silvio Berlusconi -- börja reformera den trögrörliga svenska välfärdsstaten i liberal riktning.

Justitieminister: Kurt G. Rantzén. Som en av Sveriges skickligaste advokater och därtill ledande liberal opinionsbildare, är Rantzén i en unik position att ge det stelbenta svenska rättssystemet en mer företagsvänlig profil.

Forskningsminister: Dick Erixon. Valet av Dick Erixon som forskningsminister torde vara den mest självklara utnämningen sedan Henry Kissinger fick Nobels fredspris. Redan idag har en vital folkrörelse formerats runt kravet att göra Erixon till forskningschef för tankesmedjan Fores. Erixon har redan lovat att rensa de svenska universiteten från kommunistiska lärare. I polemik med irrläror som postmodernism och feminism, har han lagt fast en liberal politisk hållning som tar fasta på begrepp som förnuft, sanning och utveckling, men som ändå inte stöter sig med våra amerikanska meningsfränders krav om att i sina skolor lära ut den kreationistiska skapelseläran.

Ministerlistan
Idrottsminister: Mats Hinze.
Integrationsminister: Mauricio Rojas.
Socialminister: Mattias Svensson.
Småföretagsminister: Fredrick Federley.
Civilminister: Alf Enerström.
Kyrkominister: Per Gudmundson.
Kulturminister: Johan Staël von Holstein.
Finansminister: S R Larson.
Informationsminister: Johan Norberg.
Reformminister: Johnny Munkhammar.
Justitieminister: Kurt G. Rantzén.
Forskningsminister: Dick Erixon.

Andra bloggar om: Johnny Munkhammar, Kurt G. Rantzén, Dick Erixon, Johan Norberg.

En av anledningarna till att liberaler som Dick Erixon och jag själv låtit oss engageras i John McCains och Sarah Palins presidentkampanj handlar om den viktiga frågan att få bära vapen. Sarah Palin är sedan flera år livstidsmedlem i den mycket sympatiska organisationen National Rifle Association som arbetar för en liberal vapenlagstiftning i alla USA:s delstater, och detta faktum borde uppfodra oss liberaler att också arbeta för liberalisering av den svenska lagstiftningen. Sakliga skäl för en sådan reform saknas inte. Erixon beskrev nyligen på ett synnerligen träffsäkert sätt den utbredda rättslösheten i Sverige:

 

”Sverige är laglöst land. Det är de laglydiga och ordningssamma som trakaseras av myndigheterna, inte de kriminella.”

 

Den direkta anledningen till Erixons utfall var den politiska vänsterns upplopp och vandalisering i Malmö. På det s.k. Europeiska sociala forumet hade LO-basen Vanja Lundby-Wedin och det socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu rekryterat tusentals vänsteranhängare för att kunna få till stånd dessa kravaller. Så långt har alltså rättslösheten tillåtits breda ut sig att vänsterns politiska företrädare kan kasta sten och bränna upp bilar, medan polisen bara tittar på. I detta laglösa tillstånd är det inte att undra på att vi liberaler numera sover med en revolver under huvudkudden.

 

Den av oss liberala opinionsbildare som drabbats värst av myndigheternas trakasserier är läkaren Alf Enerström. Enerström har sedan Olof Palmes dagar förföljts, trakasserats och hotats av det socialdemokratiska partiet, och det har därför varit själklart för oss inom näringslivet att ekonomiskt stödja Enerströms politiska upplysningsarbete. Mats Lönnerblad från Medborgarrättsrörelsen – en frihetlig organisation som leds av bloggkollega Dick Erixon – har också på senare år visat hur hotbilden mot Enerström förvärrats:

 

” Den 28 november 2003 bryter sig en polis in i Enerströms partihögkvarter på Norr Mälarstrand i Stockholm, med dragen pistol. Enerström, som inte visste vem det var som brutit sig in och varför, sköt pistolen ur polisens hand.”

 

Att detta nödvändiga självförsvar från Enerströms sida fått till följd att han internerats är, som Lönnerblad mycket riktigt påpekar, att jämföra med Rysslands och Kinas behandling av oppositionella.

 

Kravet på en fullständig liberalisering av de svenska vapenlagarna borde stå högt upp på den liberala dagordningen. Helgens händelser i Malmö och hoten mot Enerström ger fog för Dick Erixons självklara slutsats:

 

”I takt med att Sverige blir laglöst land, blir det allt mer rationellt att hederligt folk beväpnar sig så att de kan försvara sig och sina familjer. Sarah Palin skulle behövas här hemma i den debatten!”

 

Vi kan därför förvänta oss att Medborgarrättsrörelsen kommer att vara särskilt aktiva i denna kampanj för en vapenliberalisering. Kanske kunde ordförande Erixon rent av ta initiativ till debattartikel i ämnet som också kunde undertecknas av Sarah Palin och Alf Enerström?

Andra bloggar om: vapenliberalisering, Dick Erixon, Sarah Palin, Alf Enerström, European Social Forum, medborgarrättsrörelsen.

Så fortsätter vi på ministerlistan. Denna gång handlar det om tre visionärer som med sina storslagna liberala idéer förmått glädja och inspirera miljoner vanliga medborgare, såväl här hemma som utomlands.

Kulturminister: Johan Staël von Holstein. Denne entreprenör och kulturpersonlighet har under sin strävsamma tid som ledamot i Statens kulturråd med råge kvalificerat sig till denna ministerpost. Han står för en nödvändig liberalisering av hela kultursektorn och med uttalanden om att ”bara rödvinskommunister går på teater” har han visat var skåpet ska stå. I denna kamp mot antiliberala kulturyttringar är jag övertygad om att Sverige har mycket att lära av Staël von Holsteins mönsterland Singapore.

Finansminister: S R Larson. Hayekinstitutet har som inga andra koll på vad som krävs för att åstadkomma en liberal nytändning i den svenska ekonomin. Med de balanserade och sakliga politiska analyser som blivit Larsons signum, talar allt för att vi går en ny svensk storhetstid till mötes.

Informationsminister: Johan Norberg. Som informationsminister kan Norberg blåsa liv i sitt gamla förslag om att rensa ut företagsfientlig litteratur från de kommunala biblioteken. Vidare bör Norberg ges befogenhet att förse de journalister, som ägnar sig åt twinglyfiffel eller skriver under pseudonym, med yrkesförbud. Norberg har förvisso uttryckt sig olämpligt om den nya terroristbekämningslagen, men med tanke på hans digra meritförteckning av ideologisk lojalitet mot olika arbetsgivare, finns det ingen anledning att befara att han inte än en gång skulle rätta in sig i leden och med kraft skrida till FRA-lagens försvar.

Ministerlistan
Idrottsminister: Mats Hinze.
Integrationsminister: Mauricio Rojas.
Socialminister: Mattias Svensson.
Småföretagsminister: Fredrick Federley.
Civilminister: Alf Enerström.
Kyrkominister: Per Gudmundson.
Kulturminister: Johan Staël von Holstein.
Finansminister: S R Larson.
Informationsminister: Johan Norberg.

Andra bloggar om: Johan Staël von Holstein, S R Larson, Hayekinstitutet, Johan Norberg.

Så har det blivit dags att presentera ytterligare några av de personligheter, som inför valet 2010 har det ärofulla uppdraget att rädda landet undan socialismen. Denna gång är fokus på den kulturkamp vi liberaler måste våga föra om vi ska hålla vänstern borta från makten.

Småföretagsminister: Fredrick Federley. Riksdagsledamoten Fredrick Federley åtnjuter en oerhört gott anseende i de liberala leden. Som entreprenör och salladsbarsägare har han avslöjat den korrumperade svenska fackmaffians rätta ansikte. Så har han också förmågan att uttrycka sina principer kärnfullt: "Företagarna skulle kunna skriva färdiga motioner som jag bara sajnade. Jag skriver ju under på precis allting de tycker". Denna principförklaring vittnar om en politiker med personlig integritet, som står fri från enskilda gruppers särintressen.

Civilminister: Alf Enerström. Vid 79 års ålder är Enerström svensk politiks John McCain och förtjänar vår tacksamhet och beundran för sin enträgna kamp emot socialdemokratin. Liksom McCain har Enerström fått stora delar av sitt liv ruinerat av illvilliga socialister. Att utse Enerström till civilminster vore inte bara en välkommen upprättelse för denne som person, det vore också den definitiva hämnden på hans antagonist och plågoande Olof Palme.

Kyrkominister: Per Gudmundson. Som ingen annan har Gudmundson kunnat dokumentera hur farliga och våldsbenägna invandrare från muslimska länder är. Genom att återinföra kyrkoministerposten ger vi Gudmundson en möjlighet att omsätta dessa obestridliga insikter i handling i form av ett ambitiöst apostasiprogram.

Ministerlistan
Idrottsminister: Mats Hinze.
Integrationsminister: Mauricio Rojas.
Socialminister: Mattias Svensson.
Småföretagsminister: Fredrick Federley.
Civilminister: Alf Enerström.
Kyrkominister: Per Gudmundson.

Andra bloggar om: Fredrick Federley, Alf Enerström, Per Gudmundson.

Innan jag fortsätter den högtidliga ministerutnämningen, vill jag göra mina läsare uppmärksamma på gårdagens begivenhet på den fria televisionen.

 

Det var mycket glädjande att kunna bänka sig i favoritfåtöljen och åse Timbro-TV med det passande namnet ”idéer för Sverige”. Det var trevligt att äntligen se liberaler få tala till punkt utan att behöva bli avbrutna, som så ofta sker i statstelevisionen Temat för kvällen program var ”folkkapitalism”. Tanken är naturligtvis att marknadsföra kapitalismen till en bredare TV-puplik och de duktiga kommunikatörerna hade förstått att i detta syfte damma av prefixet ”folk” (från tyskans Volk). Genialt i all sin enkelhet, måste man inskjuta. Statsvetarhustrun Marie Söderqvist-Tralau redovisade en mycket sensationell undersökning där det drogs slutsatsen att de som hade mindre besparingar på banken kände en större oro inför sin ekonomi än de som hade större kapital, vilket pedagogiskt förklarade behovet av sparsamhet och flit för de lågutbildade segmenten av TV-tittarna.

Ekonomen Dick King presenterade ett förslag om att sälja ut alla statliga företag och ge alla svenskar andelar av denna emission. Privatiseringar är naturligtvis alltid välkomna, men från en liberal ståndpunkt finns det anledning att vara kritisk till förslagets andra moment. Varför ska alla -- utan krav på motprestation -- ta del av dessa statliga tillgångar? Självklart skulle det vara på sin plats att vid en sådan utförsäljning kompensera oss högproduktiva samhällsmedborgare som i åratal blivit bestulna på våra tillgångar genom skattesystemet. Att detta modifierade förslag inte kom upp till diskussion var naturligtvis en besvikelse.
Söderkqist-Tralau torde annars ha varit särskilt skickad att att argumentera för en sådan lösning, sedan hon tidigare angripit de totalitära jämlikhetskraven på rösträttens område.

Man får hoppas att det är med liknande djärva förslag som Timbro fortsätter sin programproduktion. Ett särskilt plus vill jag också ge till den bildsköna blondinen som satt tyst under hela programmet och därmed var särskilt lätt att vila ögonen på.

 

Andra bloggar om: Marie Söderqvist-Tralau, Timbro, TV8, Folkkapitalism, Kvalitetstelevision.

Såsom utlovat kommer nu ministerlistan som kan rädda alliansen. Vi börjar med några riktigt pålitliga liberala teoretiker som kan ge de sociala frågorna -- i vid bemärkelse -- ett välbehövligt lyft.

Idrottsminister: Mats Hinze. Mats Hinze är en dokumenterat handlingskraftig idrottspolitiker, som inte bara i ord tagit tydlig ställning mot att slösa skattemedel på idrotten. Som jurist är det lätt att uppröras över hur lätt socialdemokratiska politiker som Mona Sahlin kommit undan med sitt avancerade kvittofiffel, samtidigt som över tio år gamla pojkstreck hindrat liberala eldsjälar som Hinze att göra politisk comeback.

Integrationsminister: Mauricio Rojas. Rojas är expert på de kulturella och genetiska skillnader som förklarar olika folkslags inneboende förmåga att anpassa sig till det svenska samhället. Som integrationsminister skulle han kunna se till att den svenska folkstammen skyddas mot ogynnsamma influenser.

Socialminister: Mattias Svensson. Vi behöver någon som törs avskaffa allt stöd till handikappade och lära dessa att göra upp med offermentaliteten genom att själva ta på sig ansvaret för sina funktionshinder. Svensson har på sin blogg påpekat det absurda i att de handikappade vältrar över kostnaderna för sin oförmåga att anpassa sig till samhället på oss skattebetalare och har därmed med råge beivsat att han är av det rätta virket.

Andra bloggar om: Mats Hinze, Mauricio Rojas, Mattias Svensson.

I idrottens värld är det ett vanligt grepp att "toppa laget" när det ser ut att vara på väg emot en säker förlust. För den borgerliga alliansen ser läget nu mycket mörkt ut och därför har det på senaste tiden i vänstermedia förekommit propåer om att Fredrik Reinfeldt måste 'toppa laget' för att överhuvud taget ha en chans i valet 2010. De förslag till personförändringar som framförts har emellertid varit starkt färgade av journalisternas politiska sympatier och skulle således snarare göra situationen än värre för den svårt sargade alliansen. Att Göran Greider överhuvud taget tillåts vara med och ge förslag på hur regeringen bör ombildas är ett sorgligt exempel på den svenska pressetikens förfall.

Med anledning av dessa absurda maktanspråk från vänsterns sida, har jag beslutat att själv ta till orda och ställa min expertis till alliansens förfogande. Således kommer jag under den kommande veckan, precis lagom till halvtid i mandatperioden, att i en serie bloggposter lägga fram ett förslag till en ny laguppställning som skulle kunna sopa golvet med vänstern i valet 2010 och därefter genomföra det liberala systemskifte Sverige så desperat behöver.

Mitt förslag till alliansen går i korthet ut på att lägga partiintressen åt sidan och istället skaka fram borgerlighetens allra största talanger -- oavsett partitillhörighet. I samma anda torde det vara uppenbart att vi måste lämna den kvoteringshysteri, som på senare år dessvärre fått fotfäste även inom borgerligheten, bakom oss, och rekrytera uteslutande baserat på kompetens. Nog är det trivsamt med piffiga kvinnliga ministrar som Nyamko Sabuni och Gunilla Carlsson, men när det handlar om den ansvarsfulla uppgiften att styra ett land är det faktiskt andra kvaliteter som hamnar i förgrunden.

Således kommer jag nu att presentera ministerlistan med tre ministrar åt gången. Uppmärksamma läsare har säkert noterat att vissa av de tilltänkta ministrarna redan börjat förbereda sig för de uppgifter som väntar, och lita på mig: vi kommer framöver att få se fler medlemsansökningar till allianspartierna från prominenta personer.

Andra bloggar om: alliansen, regeringsombildning, Fredrik Reinfeldt.

Jag har idag gjort ett synnerligen viktigt inspel i den pågående amerikanska valrörelsen. Detta viktiga meddelande till det amerikanska folket har idag tillsänts CNN America, kvalitetskanalen Fox News Channel, samt till John McCains kampanjstab:

 

An important message to all American voters!

This is a call from one of Sweden's most influential opinion leaders, Kurt G. Rantzén in Vellinge. The 4th november you should choose the president and vice president. It is very important that you take a rational and liberal choices and does not allow you to resort to vänstervriden media. Therefore, you need Dick. Dick Erixon is one of the leading experts on American politics. Our Dick standing up for the American people and supplies constantly extremely potent political analysis. Unfortunately, his insightful and balanced analysis only been available in Swedish. But for the U.S. sake, I now have it translated his analysis, so that you can choose the right president.

The Democratic Party is bad and its candidates Barack Obama and Joe Biden are bad, Dick writes:

"The Democratic Party is a party for pigs. I really hope these selfgoda, morality wrecked individuals have nothing to celebrate on 5 november. " (link)

"And this yngkliga idiot to man want to become vice-president! … What an absolutely zero Biden is! " (link)

Senator John McCain is an outstanding politician, says Dick:

"He does not appear to be a politician, let alone as a party. He is bigger than his party. He appears to be a father of the nation. A statesman who wants to lead America to defend its ideas and character. He makes the presidency into something new, something different." (link)

"So, as I see it, John McCain, is a candidate who can revitalize frihetstanken, not only in words but in deeds." (link)

John McCain has the characteristics that a president needs. It is difficult to imagine a more karaktärsdanande-business than to bomb communists. The McCains efforts in Hanoi, he prevented the spread of communism, not only in Vietnam but also in Cambodia and other Asian countries. McCain can bomb until freedom and democracy in Iran and Syria. He, in contrast to Senator Obama, knows how victory smells. Nothing else in the world smells like that. He loves the smell of napalm in the morning. It smelles like… victory.

Trust, me and my colleague Dick: Vote for McCain!

P: S. I and Johnny Munkhammar has Sarah Palin as idol. I would like to have a signed idolkort on Sarah Palin. I have previously had Margret Thatchers card, but now she has become so old och senile.

Best regards,
Kurt G. Rantzén

 

Andra bloggar om: John McCain, Dick Erixon, Sarah Palin, Barack Obama, Joe Biden,Johnny Munkhammer, napalm.

"En bra socialdemokrat är en död socialdemokrat" brukade vi skämtsamt konstatera på mötena med Högerstudenterna vid Lunds Universitet. Jag noterar nu att Timbros Mattias Svensson tar bladet från munnen och äntligen vågar säga vad så många tänker i samband med årsdagen av mordet på Anna Lindh:

"Sahlin har all rätt att sakna sin vän och kollega och hålla minnet av henne högt. Vi andra bör dock nyktert konstatera med den vetskap vi har idag att Anna Lindh som makthavare var en cynisk manipulatör med lögner och tortyr på sitt samvete. Att hon orättfärdigt och brutalt mördades kan inte ändra på detta."

Ett mord på en politiker kan naturligtvis inte ursäktas och denna princip omfattar givetvis även politiker som, liksom Anna Lindh, är direkt skadliga för vårt land. Icke desto mindre skulle jag, liksom min aktade kollega Mattias Svensson, vilja resa frågan om det inte finns andra socialdemokratiska politiker vi hade varit tacksamma om vi fått slippa? Jag tänker exempelvis på profiler som Göran Persson eller Mona Sahlin, som under en mycket lång tid tillåtits förstöra vårt land utan att någon satt stopp och tvingat dem ta konsekvenserna av sina handlingar.

Således välkomnar jag att Svensson nu fortsätter den debatt som jag själv varit med att starta för att kunna bryta några av de tabun som socialdemokraterna byggt upp kring sina helgonförklarade politiker!

Andra bloggar om: Anna Lindh, Mattias Svensson, socialism.

För oss liberaler är det än en gång dags att, likt Sancho Panza, skrida ut till försvar för vår store liberale hjälte Johan Norberg. Denna gång är det socialistdebattören Naomi Klein som trilskas och behöver få lära sig en läxa. Jag har därför författat ett brev, som avsänts till Kleins personliga emailadress samt till hennes förlag. Brevet återges i sin helhet nedan. För att visa att vi liberaler aldrig väjer för en uppriktig politisk debatt, lovar jag att publicera Kleins svar i oredigerad form här på bloggen.

Jag uppmanar nu alla Sveriges liberaler att följa mitt exempel (emailadresserna finns länkade ovan). Vi måste visa vem det är som bestämmer!

Dear Naomi Klein,

I have followed with great irritation how you in the debate on your book Chockdoktrinen provoked my esteemed colleague Johan Norberg with insinuanta lies about Milton Friedman, Augusto Pinochet, the Cato Institute and others. I therefore find no other advice than to intervene and explain that your conduct is not acceptable.

Just like Norberg, I of course appreciate, that you give response to his criticism, but you give the wrong answer and, moreover, is your attitude problematic. For a start, although Johan Norberg, together with the undersigned is one of Sweden's most important political thinkers, you not mention him by name, but consistently refers to Johan as "Cato". If you had gone in Jan Björklund ordningsskola, had you known that a more adequate level of appeal was "the Right Honourable Mr. Norberg" or the like.

Secondly, it is annoying that you spread lies about Milton Friedman's position on the Iraq war. For all with a minimum of education, it should be clear that Friedman at all times stressed irakkrigets desirability and necessary -- at the same time as he consistently expressed his opposition against the same. The fact that you are deliberately trying to distort this very clear position from Friedman, shows that you do not measure up as a journalist and author. You would have to go Stureakademins excellent training to learn how to show Liberal authorities due reverence and respect.

And third, you're trying to cast suspicion on Friedmans very fruitful cooperation with Augusto Pinochet, and the Norberg's own involvement with a former minister in Pinochet's junta. As my colleague Norberg said, fade all criticism of any abuses that Pinochet may have been guilty of, for the massive economic progress as his heavy-reform gave rise to. Thus, you must give both Johan Norberg as Mr Jose Piñera a real apology.

Your tykenhet is rooted probably in that your ill-informed pamphlets, for inexplicable reason, sell much better than Johan Norberg factual and balanced epos In Defense of Global Capitalism. So let me point out, that the market certainly does not share this assessment: I and Norberg receives annually more money from the business sector, our advocacy, than you earned on your overall publishing. The fact is that I probably receive more paid to write this letter, than you came in for your embarrassing and misleading book Chockdoktrinen. I hope you will consider this and come to understanding.

I assume therefore that you will in future take their lead from Norbergs comments and make the concessions and changes that he requires. Should this not happen, I am in each location prepared to intervene and offer my legal expertise to the Norberg.

Best regards,
Kurt G. Rantzén
Solicitor

Andra bloggar om: Naomi Klein, Johan Norberg, Milton Friedman, Chile, liberalism.

Så har det blivit dags för den andra lektionen i Kurres politiska skola:

Keynesianismen är en nationalekonomisk irrlära som socialdemokraterna titt som tätt åberopar för att ge ett kvasivetenskapligt stöd åt sin företagsfientliga bidragspolitik. Keynesianismen lär ut att staten och politikerna ska inskränka den fria marknadens inneboende förmåga att på bästa sätt fritt fördela resurser. Detta vill man göra genom att dela ut alla möjliga upptänkliga bidrag (barnbidrag, sjukbidrag etc.) även till arbetare och lösdrivare. På motsvarande sätt tror keynesianisterna sig kunna hålla inflationen nere, genom hutlösa skattehöjningar och andra attacker riktade mot de högproduktiva samhällsgrupperna.

Hur kan det då komma sig att John M. Keynes – som var en man av börd och bildning och som inte tvekade att påtala de brittiska arbetarnas tölpaktighet och alltid framhöll att det bildade borgerskapet ”bär fröna till allt mänskligt framåtskridande”— kom att göra sig till talesman för en sådan här grotesk gallimattias? Storbritanniens förre premiärminister Margaret Thatcher -- som vi liberaler ofta lyfter fram som ”en ikon för den moderna frihetskampen” -- har gjort en insiktsfull och djuplodande förklaring som tar fasta Keynes på att förvillelse tycks ha uppstått som ett resultat av hans homofila böjelse. I en artikel i Times förklarade denna paranta dam att ”[d]et kan finnas en parallell mellan hans agg mot de monetära regler som förhindrar inflation och hans behov av att avvisa sin tids konventionella sexualmoral”. Med detta torde det också stå klart att denna vederstyggliga ekonomiska teori knappast förtjänas att ta på allvar.

Andra bloggar om: Folkbildning, J.M. Keynes, Margaret Thatcher.

Det av mig själv initierade utbildningsprogrammet Kurres politiska skola har fått ett enastående mottagande, vilket ger oss liberaler gott hopp om framtiden. Precis som med all inlärning är det av yttersta vikt att man på ett tidigt stadium mäter och betygssätter elevernas kunskaper. Jag tänkte därför – innan jag går vidare med undervisningen – ta tillfället i akt att meddela några betyg.

Betyget A (berömlig) tilldelas tankesmedjan Hayekinstitutet i Sveriges chefsideolog S R Larson. Larson har inte bara gjort ovärderlig reklam för min utbildning, utan också själv tillämpat de liberala principerna på en rad historiska konflikter. Särskilt lyckosam är hans tillämpning på fallet med de amerikanska fredsbomberna över Japan 1945. Bomberna över Hiroshima och Nagasaki är mycket riktigt ett exempel på när en demokratisk nations skyldighet att – som Larson själv skriver – ”sprida frihet till länder som ar ofria” helt självklart övertrumfar alla invändningar om att våldsutövningen skulle vara oproportionerlig eller militärt omotiverad.

Däremot tvingas jag att ge betyget BC (icke fullt godkänd) till signaturen ”Kurt” som tagit plats på min bloggs kommentarfällt. Istället för att följa de liberala reglerna, envisas ”Kurt” med att ifrågasätta dem. Därför kan han inte heller komma till ett ställningstagande vad det gäller hur vi liberaler bör förhålla oss till Saudiarabien. I detta sammanhang vill jag bara påminna om regel två som talar om för oss att det är ”den part som står USA närmast som har rätt”. Denna regel har naturligtvis varit skäl nog för oss liberaler att många gånger försvara Saudiarabiens intressen i världspolitiken. Som bestraffning för sin obstruktion anmodas Kurt att tio gånger på mitt kommentarfällt skriva meningen: ”Jag skall aldrig mer glömma bort den liberala regeln nummer två”.

Därmed har det blivit dags att gå vidare i Kurres politiska skola.

 

Andra bloggar om: Folkbildning, Betyg, Saudiarabien.

Den statliga radion har under den gångna veckan drivit en veritabel förtalskampanj mot skolminister Jan Björklund. I den uppjagade debatten har det påståtts att den socialdemokratiska flumskolan inte skulle vara så internationellt eftersatt vad det gäller kunskapsförmedling som Björklund låtit påskina. Det första som måste sägas är att Björklunds självklart riktiga beskrivning av den svenska skolan som ”sämst i världen”, inte gärna kan vara avhängig av vad några nitiska statistiker förmår att visa i sina rapporter.

 

Som vanligt är det min liberala bloggkollega Kaukasusexperten Johnny Munkhammar som lycktas lyfta upp debatten på en sansad nivå. På sin internationellt uppmärksammade blogg går han till angrepp mot Dagens Nyheters socialistiska skribent Lotta Fogdes tramsiga påhopp på skolministern. Istället för att förvirra sig i siffror och detaljer, skjuter Munkhammar in sig på det mest väsentliga: att kritiken mot Björklunds användning av internationell statistik uteslutande måste ses som ett led i den socialdemokratiska valpropagandan. Därefter angriper han helt följdriktigt Fogdes rätt att skriva i Dagens Nyheters spalter:

”Den nye politiske redaktörens första uppgift bör vara att avsluta Lotta Fogdes kontrakt.”

Det är naturligtvis svårt att tänka sig bättre slutknorr på ett liberalt debattinlägg än ett hot om avsked. Det är viktigt att vi liberaler – istället för att slösa tid på vidare polemik med Fogde – sluter upp bakom Munkhammars krav om att sparka henne från DN. Annonsörerna borde t.ex. kunna göra gemensam sak och kräva att den här socialdemokratiska odågan istället ersattes av Johnny Munkhammar själv.

 

Andra bloggar om: Skolpolitik, Johnny Munkhammar, Lotta Fogde, Jan Björklund, Dagens Nyheter.