kurranz

Det som utmärker oss liberala bloggare är att vi i alla sammanhang förlitar oss på sakliga argument och håller oss för goda för att sänka oss ned till vänsterns låga debattnivå. Mot denna bakgrund är det därför på sin plats att bloggkollega Munkhammar avkräver lite hyfs av vänsterns propagandister:

”De anser sig ha rätten att ljuga ihop att borgerliga politiker vill folk illa. De beter sig egentligen som en ansvarslös tonåring som kallar sin pappa "gubbjävel" och häver ur sig ogrundade anklagelser. Det är dags att växa upp. Inse att man måste ha belägg, inte bara vag känsla.”

Mer behöver egentligen inte sägas, men det kan ändå vara på sin plats att anmärka att Munkhammar, i sin iver att trots det infantila i vänsterretoriken ändå försöka ta meningsmotståndarna på största allvar, placerat in vänsterdebattörerna på ett alltför högt socialpsykologiskt utvecklingsstadium. Vänstern är inte som upproriska tonåringar, utan snarare som barn i trotsåldern som vägrar att acceptera givna fakta och sakliga argument. Lika ofta beter man sig som ett barn i den s.k. kiss- och bajsåldern och öser ur sig opassande könsord när man kommit till korta i debatten. Ett annat utmärkande drag är vänsterns spädbarnsbeteende, då man har ett oproponerligt behov av trygghet och avkräver av andra att ansvara för den egna försörjningen. I diskussionen om svåra ekonomiska frågor antar vänstern skepnaden av ett foster, som med en outvecklad kognitiv kapacitet sluter sig från den omgivande världen.

Munkhammars och min uppmaning om att växa upp är alltså framförd i all välmening. Som vuxna människor anser vi att det är vår plikt att föregå med gott exempel och visa våra meningsmotståndare hur en saklig argumentation bör föras. Med våra uppfostrande bloggposter har vi på ett synnerligen pedagogiskt och klart sätt visat vad som är god ton i ett samtal och hur varje argument måste underbyggas på ett sakligt och korrekt sätt.

Dessvärre är det inte bara Lars-Ingvar Ljungman som under den senaste veckan tvingats ut på mediernas skoningslösa golgata. Folkpartiets och kyrkans liberale förkämpe Åke Blomqvist har till följd av en obetydlig förseelse tvingats att lämna alla sina politiska uppdrag och fått sitt privatliv uthängt av den radikalfeministiska vänsterns åsiktstribunal.

Jag har tidigare skrivit om hur pornografi och eskortverksamhet är en framtidsbransch som man från politiskt håll måste uppmuntra. I detta sammanhang är blogkollega Alexanderssons uppoffrande liberala engagemang värt ett särskilt hedersomnämnande. Den nya upplevelseindustrin innebar att unga bildsköna kvinnor kan få en fot in på arbetsmarknaden och börja göra rätt för sig. Blomqvist är en man som tack vara hårt arbete uppnått en position där han på ålderns höst kan unna sig själv och sina vänner något extra. Att Blomqvist nu tilldömts ett bötesföreläggande för att han erbjudit en ung kvinna chansen att slå sig fri från sitt bidragsberoende, visar att vår regering har mycket kvar att göra för att komma bort från det socialdemokratiska bidragssamhället.

Den skandalösa behandlingen av Blomqvist döljer en djupare rättsröta i det svenska samhället. I polisförhör har Blomqvist tillstått att han betalat för de tjänster som den unga damen hade att erbjuda, men bestridit att samma tjänster verkligen kommit honom till del. Istället lät han som generös värd sina vänner ensamma ta del av kalaset, under det att han själv drog sig tillbaka från den fröjdiga älskogen. Detta till trots har Blomqvist alltså betalat kvinnans ekonomiska mellanhand den avtalade summan:

– Det var ju överenskommet innan och om jag hade vägrat hade det varit taskigt.

Detta yttrande vittnar om vilken hedersknyffel Blomqvist i själva verket är. För verklighetens folk är avtalsbrott något taskigt som står i strid med naturrätten. Det är genant för alla oss frihetsvänner att könskvoterade riksdagsledamöter från de egna leden som varit som mest tarvliga mot Blomqvist. Folkpartiet borde istället  ha förstånd att ta tillvara på denna politiska kraft i den kommande valrörelsen och erbjuda sig att betala Blomqvist bötessumma..

Jag har tidigare förklarat mina tvivel kring Bloggen Bents omröstning Årets politiska blogg. Trots mina dubier över denna omröstnings objektivitet -- detta sedan man liksom i valet i Zimbabwe valt att förlita sig på socialistiska valövervakare -- lät jag mig nomineras till tävlingen. Under de senaste dagarna har jag fått emotta ett stort antal s.k. e-postmeddelanden från min breda läsekrets. Brevskivarna har varit upprörda och bestörta över att tävlingsarrangörerna inte tillåtit min blogg att delta i omröstningen, samt att man för sina läsare undanhöll information om bevekelsegrunderna för denna oförrätt. Det är mot bakgrund av detta som jag idag bestämt mig att vidta vissa nödvändiga åtgärder mot tävlingsarrangörerna:

För det första förklarar jag härmed omröstningen för ”årets politiska blogg” avslutad. Detta sker i avvaktan på att den nu inledda juridiska processen ska få ha sin gång och att den svararande parten skall beredas tid att genmäla på de anklagelser som läggs dem till last.

För det andra har jag idag inställt en skrivelse till Diskrimineringsombudsmannen där myndigheten anmodas att driva mitt fall i domstol. Diskrimineringsombudsmannen har underrättats om han för eget vidkommande inte behöver företa några egna juridiska efterforskningar, utan att jag för egen del kommer att bistå honom med all min sakkunskap och expertis. Enligt lagen om förbud mot diskriminering (lag 2003:307) anges rekvisiten för diskriminerande trakasserier såsom ”ett uppträdande som kränker en persons värdighet och som har samband med kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder”. Det torde vara självklart för alla och en var att diskvalificeringen av min blogg i tävlingen grundar sig i min trosuppfattning. Liksom mina bloggkollegor Johan Norberg, Johnny Munkhammar, Dick Erixon och Mattias Svensson bekänner jag mig reservationslöst till liberalismens förkunnelse om frihet, konkurrens och demokrati. Vår trosuppfattning finns uttryckt i den kanoniserade litteratur som utgörs av Milton Friedmans, Ayn Rands och F.A. Hayeks skrifter. Vår bekännelse innebär en omhuldande om sanningen att kapitalismens alla uttrycksformer måste bejakas och att fienden till samma kapitalism alltid måste bekämpas. Då dessa sanningar är objektiva och direkt härledda ur logikens lagar, kan de heller inte ifrågasättas. Det är för denna trosuppfattning som jag nu har straffats.

Bloggen Bent anmodas härmed att på sin blogg svara på mina och diskrimineringsombudsmannens anklagelser samt att därstädes även publicera en ursäkt till undertecknad. Det skadestånd som förväntas tilldelas mig kommer att doneras till Stiftelsen Fritt Näringsliv.

Det har återigen blivit dags för tävlingen ”Årets politiska blogg” och med denna bloggpost tillkännager jag nu min kandidatur. Det skall sägas att denna tävling sedan starten har ett mycket tveksamt rykte, då man från början gav priset till en socialistisk propagandist långt ut i den allmänpolitiska debattens periferi och det följande året gav man bort priset till en bloggande sköka som i strid mot vedertagen debattetik skriver under pseudonym.

Också i år finns det anledning att känna oro över tävlingens objektivitet. Liksom i Mugabes Zimbabwe förlitar sig arrangören på socialistiska valövervakare. Det finns anledning att redan nu varna för att den handgågne socialdemokraten Erik Laakso, som utsetts till valövervakare, kommer att spela en liknande roll som Lovemore Sekeramavi gjorde vid årets presidentval.

I årets tävlingsregler har arrangörerna valt att formulera sig på ett sådant sätt att vi liberaler utesluts från tävlingarna. Med kriterier om att de tävlande inte får vara professionella politiker utesluts t.ex. den duktige och populäre riksdagsledamoten Fredrik Federley. När inte heller män som ”har ett redaktionellt jobb på någon större tidning” tillåts kandidera, så utesluts även Svenska dagbladets och kvalitetstidningen Neos pålitliga opinionsbildare Per Gudmundson och Mattias Svensson från tävlingen. Ännu lömskare är villkoret att de tävlande inte får vara ”kända på ett sådant sätt att tävlingen kan förvridas av kändisskapet snarare än av en värdering av blogginnehållet”. På så sätt har arrangören vinnlagt sig om att den store författaren Johan Norberg, den inom världspolitiken så inflytelserike rådgivaren Johnny Munkhammar och den svenska medborgarrättsrörelsens ordförande Dick Erixon heller inte tillåts göra sina rättmätiga anspråk på titeln som Sveriges bästa politiska bloggare.

Den sista regeln ställer – vilket man kan förmoda varit tävlingsarrangörerna avsikt – även till problem för undertecknads kandidatur. Visserligen har det förekommit spekulationer om att jag kan komma att bekläda en viktig ministerpost i händelse av en borgerlig valseger år 2010, men min egen berömmelse som liberal opinionsbildare är ändå först och främst knuten till min populära blogg. Således måste det sista vilkoret tolkas på ett sådant sätt att jag ges möjlighet att delta i tävlingen. Som advokat är jag mycket tränad att tolka den här typen av lömskt formulerade paragrafer och i det fall att valövervakarna för omröstningen gör en motstridande tolkning och utesluter mig från finalen eller på annat sätt förvrider röstresultatet till min nackdel, avser jag att inleda en rättsprocess mot arrangörerna.

Som jag tidigare berättat, har jag och Johan Norberg utmanat svenska vänsterskribeter på kultursidorna respektive i den sk bloggsfären för att offentligt kunna reda ut de fatala missförstånd som de gett spridning åt i samband med sina recensioner av Naomi Kleins bok Chockdoktrinen. Johan Norberg har å sin sida beskrivit hur den politiska vänstern obstruerat alla försök till den saklig debatt genom att inte tillmötesgå Norbergs villkor för debatten. I en tidigare bloggpost har jag redogjort för hur historien sedan upprepades genom att även mina debattvillkor helt ogenerat tillbakavisades.

Nu har emellertid en professor från den forna lärdomsstaden Lund – en viss Erik Svensson – sagt sig vara villig att ta upp min kastade handske. På ett för den svenska vänstern typiskt sätt har professor Svensson redan inlett sitt pinsamma munhuggande med en rad oförskämdheter. På min kommentartråd kallar han således min populära blogg för såväl ”ointressant” som ”demagogisk”. Den forskningspolitiske experten Dick Erixon har tidigare på ett sakligt sätt beskrivit hur de svenska universiteten blivit en förvaringsplats för övervintrade revolutionsromantiker och till en lekstuga för rabiata radikalfemminister. När dessa hysteriska utfall görs från en person som skall företräda naturvetenskapen, torde detta vara bevis nog för hur långt politiseringen av det svenska universitetsväsendet har drivits. Det är inte att förvåna att de tappra liberala sanningstjänarna inom Lunds studentliv har anledning att ibland ta ton och besjunga universitetets svek mot förnuftet:

”Var äro de som kunde allt,
blott ej sin ära svika,
som voro män av äkta halt
och världens herrar lika?
De drogo bort från vin och sång
till vardagslivets tråk och tvång”

Men nu återvänder jag alltså till min forna studentstad Lund för att i egen person besvara dessa frågor genom att anta denna tvekamp, där inget mindre än Sanningen står på spel. Advokat Kurt G. Rantzén är beredd att möta sin kontrahent och inför publik försvara det chilenska exemplet. Baronessa Thatchers ord ringer i hans öron och manar till mod och dådkraft:

”Make no mistake: revenge by the Left, not justice for the victim, is what the Pinochet case is all about. [..] What the Left can't forgive is that Pinochet undoubtedly saved Chile and helped save South America.”

Vid det förra slaget i Lund, den 4 december 1676, tvingade Karl XI sina motståndare på flykt. Därmed vore det naturligtvis påbjudet att även denna batalj skulle kunna hållas den 4 december. Men det är alltså upp till min motståndare att närmare precisera datum. Jag ämnar att fullfölja mina plikter att marknadsföra denna duell på ett sätt så att det får rikligt med genomslag i svensk riksmedia. I övrigt ber jag – efter att ha konsulterat mina liberala meningsfränder – att få återkomma med de ytterligare villkor för debatten som jag tidigare förutskickat.

Kvalitetstidningen Neos journalist Mattias Svensson har genom sina skarpsinta vidräkningar med det svenska folkhälsoinstitutet etablerat sig som en internationell auktoritet inom den epidemiologiska forskningen. Därför finns det särskild anledning att lyssna till hans kritik mot att centerpartiet har bjudit in, som Svensson själv skriver, rena "kvacksalvare" – britten Michael Marmot -- att föreläsa om status- och inkomstfördelningens relation till folkhälsan. I en bloggpost idag pulvriserar Svensson Marmots ytliga forskning.

För att förstå Marmots forskning måste man först beakta var på den politiska skalan han befinner sig och det är därför välgörande att Svensson, med en vetenskapsmans krav på precision, anger Marmot belägen som ”klart till vänster om till och med en halvsocialist som John Rawls”. Redan med denna politiska positionsbestämning är naturligtvis Marmots humbug avslöjad. Men Svenssons epidemiologiska vederläggning slutar inte där, utan han kan också leda i bevis att Marmont sysselsätter sig med rena skenproblem:

”Att exempelvis de som utbildar sig längre generellt sett också lever längre behöver inte ses som något orättvist, de kommer igång med livet senare och är dessutom en utbildningspremie.”

Var och en som kan något om hälsa vet att det inte finns något nyttigare än morötter. Vi liberaler vet att det inte kan anses vara en mänsklig rättighet att leva länge, utan ett långt och hälsosamt liv är något som man genom strävsamhet och flit förtjänar. Jag har tidigare klargjort de samhällsekonomiska fördelar som en lägre medellivslängd för de lågutbildade befolkningsskikten skulle kunna generera och argumenten tål att upprepas. Även på en internationell nivå bör det skadliga med en socialistisk omfördelningspolitik framhållas. OECD-länderna har med sin relativt höga medellivslängd skaffat sig en komparativ konkurrensfördel gentemot utvecklingsländerna, vilket skapar förutsättningar att locka till sig högkvalificerad arbetskraft och investeringar. Skillnader mellan medellivslängden i olika länder är alltså i sig en drivkraft för entreprenörskap och ekonomisk expansion. Precis som Svensson framhåller är stora skillnader i förmögenheter och hälsa en del av det liberala mångfaldssamhället och det vore direkt förödande för det öppna samhället om dessa skillnader skulle upplösas i konformism och likriktning.

Det förtjänas att tilläggas att det epidemiologiska tradition som Marmot arbetar inom antar som ett grundläggande axiom för sin forskning att inkomstens effekt på hälsan avtar vid högre inkomster, vilket enkelt kan falsifieras. Här i Vellinge är vi höginkomsttagare mycket noga med att unna oss behövlig rekreation på spa-anläggningar och kontemplativa semesterresor, samtidigt som det är lätt att se att de lägre befolkningsskikten spenderar sina löneökningar åt ökat superi, osund kost och annat destruktivt leverne.

Precis som Svensson konstaterar är det mycket märkligt att ett liberalt parti bjuder in en vetenskaplig charlatan som Michael Marmot att föreläsa. Om detta märkliga beteende inte upphör kommer jag och Svensson att tvingas skärpa tonen och ta till verkliga kraftuttryck och föreslå förnedrande former för hur centerpartisternas trutar bäst skulle kunna täppas till.

Den lömskaste formen av socialistisk propaganda handlar om att misstänkliggöra oss liberaler för att vara inskränkta rasister, nationalister eller allmänt främlingsfientliga. Dessa anklagelser haglar nu över den italienske landsfadern Silvio Berlusconi, sedan han fällt en skämtsam kommentar över den nyvalde amerikanske presidenten:

"Jag ser inga problem för Medvedev att etablera goda relationer med Obama som också är snygg, ung och solbränd [..]"

Detta humoristiska uttalande vill nu en rad politiskt korrekta tråkmånsar använda för att misstänkliggöra Berlusconi. Den världsberömde liberale författaren Johan Norberg har alltid framhållit Berlusconis lysande sinne för humor. Själv skrattade jag så att jag fick vika mig dubbel över den italienske statsmannens fyndiga kommentar. Att offentligt skämta och göra sig lustig över någon annans hudfärg är naturligtvis inte ett uttryck för rasism, utan snarare ett exempel på att politiken ibland också måste få vara lite lättsam och ge utrymme för ett gott skratt.

Experter på italiensk politik, som jag själv och Johnny Munkhammar, vilka följt den imponerande och karismatiske Berlusconi genom åren, vet att han i hela sin politiska gärning sett till att minimera främlingsfientliga partiers politiska inflytande. Berlusconi, som är en kär läsare av Munkhammars mycket inflytelserika böcker om politiskt reformarbete, har dessutom konkretiserat en mycket liberal minoritetspolitik i Italien.

Berlusconi och Munkhammar skrattar och skämtar tillsammans.

Andra bloggar om: Johan Norberg, Johnny Munkhammar, Humor, Silvio Berlusconi.

Svenska dagbladet slår i dagens ledare fast att John McCain är den bäste kandidaten som USA:s nye president och det finns skäl för mig att ytterligare utveckla ledarredaktionens klarsynthet. Den svenska debatten om det amerikanska valet har annars varit extremt snedvridet. Såväl de öppet socialistiska medierna som de förment liberala tidningsredaktionerna har på ledarplats såväl som i de journalistiskt producerade sidorna tagit tydlig ställning för Barack Obama och Joe Biden. Detta visar hur långt den socialdemokratiska indoktrineringen gått i Sverige. Liberaler som jag själv och mina vapendragare Johnny Munkhammar, Per Gudmundsson och Dick Erixon har ståndaktigt stått upp mot denna propaganda och uthärdat i vårt försvar för skattesänkningar, frihandel och liberal vapenlagstiftning. Det är glädjande att vårt opinionsarbete fått gehör även bland moderata samlingspartiets riksdagsledamöter. För oss liberaler är saken mycket enkel: allt välstånd handlar om företagande, och således är det våra svenska företag som vi måste lyssna till när det gäller politiska ställningstaganden. Att Sveriges storföretag stödjer McCain och Palin är därför ett enastående bevis för varför vi svenskar måste sluta upp bakom McCains kandidatur. I länder där ord demokrati och marknadsekonomi verkligen betyder något, hade det också varit självklart att riksmedia också unisont slöt upp bakom de stora företagens intressen och lät dessa dominera den offentliga debatten.

Nu skall sägas att det inte bara är här i Sverige som den osakliga vänsterpropagandan har fått stå oemotsagd. Trots att det är USA som under det senaste seklet räddat övriga världen från krig och totalitära läror, så tycks övriga världen vända sig mot den presidentkandidat som visar sig så handlingskraftig att ta till politikens yttersta medel – kriget – för att åstadkomma fred och demokrati. Enligt opinionsinstitutet Gallups mätningar har världens skurkstater och terrorsyndikat nu helt kopplat greppet om världsopinionen. Det är samtidigt talande att världens kanske idag främsta reformland Georgien, sluter upp bakom den republikanske kandidaten. Lika talande är det att ett land som Kambodja – som verkligen fått erfara vad den socialistiska förändring som senator Obama talar om, betyder när den realiseras – sluter upp bakom frihetens kandidater.

Fler nationer borde betänka det den sittande presidenten tidigare uttryckt så klart:

Varje nation i varje region har nu ett beslut att fatta. Antingen är ni med oss, eller så är ni med terroristerna.

I Washington kan man naturligtvis inte stillatigande se på när land efter land sluter upp bakom en presidentkandidat som vill inskränka friheten, genomföra gigantiska skattehöjningar och ge fritt spelrum för terroristsyndikaten. Världens statschefer, liksom de amerikanska väljarna, borde därför betänka vem det är som i denna stund förfogar över världens främsta arsenal av kärnvapen och värdera sina handlingsalternativ därefter.