kurranz

Den politiska vänsterns behandling av Johan Norberg och mig själv är det nedrigaste man kan tänka sig. Först tar sig en rad recensenter och bloggare på den yttersta vänsterkanten sig rätten att skamlöst fälla positiva värdeomdömen om Naomi Kleins lögnaktiga Chockdoktrinen, en bok som jag och Johan Norberg vet är dålig och osaklig. När vi sedan rättrådigt utmanar dem på debatt svarar de med att öppet visa sitt förakt för det fria och öppna samtalet och istället fegt dra sig undan. Norberg har tidigare klarlagt hur vänstern – efter det att han utmanat en rad namngivna vänsterrecensenter till debatt på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg – fick svaret från extremvänstern att han istället skulle få debattera Kleins bok med en annan recensent; en som hette America i förnamn och som Norberg inte alls hade någon lust att debattera med. Så fega är alltså vänstern att man inte villkorslöst godtar de förutsättningar som vi liberaler tagit på oss ansvaret att diktera för att debatten ska kunna bli så saklig som möjligt. Men Norberg kunde dessutom visa att de unga vänsterextremisterna till råga på allt varit ofina nog att inte uppskatta kvalitetsmagasinet Neos taktfulla lustigheter om kinesiska gästararbetare som ”spelar majong” och äter ”bambuskott ur burk”.

Som om inte all denna ohyfs vore skäl nog för att samla ihop dessa frihandelsmotståndare på Råsunda för att lära dem veta hut, kan jag nu här på min blogg exklusivt avslöja att detta problematiska beteende bara eskalerat. På min egen berömvärda debattinbjudan till en rad vänsterbloggare (däribland den skånske riksdagsledamoten Bengt Silfverstrand) har jag mottagit liknande nonchalanta svar från extremvänstern. Signaturen ”Kerstin” – som jag inte alls utmanat! – godtar en debatt i sin hemkommun. Bloggaren ”Marlene” vägrar helt oförskämt att möta mig i en debatt och har dessutom mage att tillägga:

”Kan man inte mötas här då, på din blogg här och nu, och de andra om och när helst de vill?”

Historien upprepar sig! Vänstern sätter sig upp mot mina och Johan Norbergs tydliga ordningsregler. Nu kan jag bara beklaga att den läsande allmänheten, som förmodligen inte vill något hellre än att höra mig och Johan Norberg diskutera hur bra den avreglerade kapitalismen verkligen fungerar, inte tillåts att ta del av våra argument. Vi får inte chans att förklara vad som verkligen hände i samband med Pinochets maktövertagande i Chile, det regeringsskifte som av Norbergs Cato-kollega José Piñera beskrivits som ”a radical, comprehensive, and sustained move toward free markets”, utfört under devisen "radical reform with conserative execution”.

Inte heller får vi chansen att förklara bakgrunden till Milton Friedmans hyllning av Pinochets politik från 1982:

”Chile is an economic miracle .. but Chile is an even more political miracle.”

När vänstern beter sig som fega kycklingar kommer den allmänna debatten om Chiles ekonomiska under även i fortsättningen att handla om militärdiktaturen, när den egentligen borde handla om privata pensionsförsäkringar. Den kommer att handla om tortyr, när den borde handla om inflationsbekämpning. Likväl: mitt debatterbjudande från i onsdags står kvar i oförändrad utformning. Och den läsande allmänheten hoppas nog att det finns någon bland de nämnda vänsterbloggarna som har kurage nog att anta erbjudandet.

Andra bloggar om: Naomi Klein, Chockdoktrinen, Johan Norberg, Bengt Silfverstrand.