Vellinge -- en föregångskommun

När jag nu åter fattar pennan här å ”blogen” är det naturligtvis i första hand händelserna här i min omedelbara närhet som pockar på uppmärksamhet. Mina liberala blogkolleger (Dick Erixon, Johan Norberg och Henrik Alexandersson) har, som sig bör, inväntat att jag såsom personligen berörd, skall kommentera frågan.

Vad frågan gäller är alltså att den socialistiska regimen i Malmö beslutat att förlägga ett trettiotal utländska ungdomar med tivelaktigt förflutet till ett vandrarhem i Hököpinge. Jag har redan i ett tidigare s.k. blog-inlägg gett min syn på Vellinges mycket lyckade flyktingpolitik. Då den uppkomna situationen väckt sådan uppmärksamhet i media, känner jag emellertid att jag bör bidra till att frågan ytterligare belyses från liberala utgångspunkter.

Vellingeborna, med kommunalrådet Lars-Ingvar Ljungman i spetsen, har på föredömligt vis gett röst åt sin oro inför placeringen. Man pekar på att det blir otryggt, att Vellingebornas egna barn och ungdomar inte kommer att gå säkra, man fruktar bråk och kriminalitet. Från liberala utgångspunkter är saken därmed klar: frihetens gräns går där någon annans rättigheter kränks, och den som inte respekterar andras rättigheter förverkar också sina egna. Således har Vellingeborna och deras politiker med sitt modiga agerande endast kompenserat för den slapphet i det svenska rättsystemet som lett till att marodörer och våldsverkare fritt kan röra sig ut ur och in i landet, samt även inom dess gränser.

Även om det finns vissa glädjande undantag – såsom exempelvis moderaten Mary Jensen, som å sin ”blog” bidrar till en tacksam nyansering av debatten – har Lars-Ingvar Ljungman tyvärr rätt i sin synpunkt att ”denna fråga [är] så infekterad att normal samtalston inte längre går att använda”. Tidningen Sydsvenskan, regionens förment liberala flaggskepp, är uppenbarligen mer intresserad av att idissla dekonstruktion av könet, än av att diskutera Vellingebornas känsla av otrygghet inför hoten och våldet.

Händelserna i Vellinge visar med önskvärd tydlighet hur pressat Verklighetens Folk blivit efter årtioenden av socialdemokratisk repression: att inte vilja upplåta sin omgivning åt riskfyllda socialistiska experiment uppfattas som extremism och provokationer. Kommunalrådet Ljungman har också övertygande kunnat visa att de moraliserande kommentarerna egentligen handlar om Jantelagen och avundsjuka.

En av Magasinet Neos briljanta ”blogare” -- som under hösten på sin förträffliga "blog" visat på farorna med överdriven medkänsla med s.k. "flyktingbarn" -- sätter i en av sina läsvärda krönikor fingret på problematiken:

"Varför är det så provocerande att säga att det ordinära vardagslivet duger gott som det är, att vi ska kunna få leva våra vanliga liv i fred, opolitiska och förgivettagna om det är så vi vill ha dem? Egentligen borde den ståndpunkten vara en oförarglig truism. Få skulle reagera om landets transsexuella höjde rösten och betackade sig för att diskuteras som ett politiskt problem och en offentlig angelägenhet i behov av reformering. Men att säga att det vaniljordinära, skittråkiga medelklasslivet också ska få förbli opolitiskt och privat uppfattas som en populistisk provokation. Vem vill låta som en sverigedemokrat, Gud bevars? Vill de ha sina liv i fred, de jävlarna?! Vad väcker egentligen avskyn?"

Uppdatering: Även den fagra och kvicktänkta Sophia på "blogen" Dexion varnar utifrån egna erfarenheter som konfirmationsledare för det bråk och den oro som placeringen av flyktingbarnen kommer att ge upphov till.

Andra bloggar om: , , .

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback