kurranz

Några av mina bröder har påpekat att jag borde kommentera månadens utnämningar till Kulturrådet. Det gör jag så gärna - med nyårscigarren i svalt förvar och champagnen lite kallare placerad.

Det är en stor glädje att konstatera att vår regering frångått socialdemokraternas maktfullkomliga svågerpolitik och istället för politiska meriter istället nu värderar kompetens och duglighet vid tjänstetillsättningar. Ett utmärkt exempel på detta är valet av entreprenören och samhällsdebattören Johan Staël von Holstein till Kulturrådet. Staël von Holstein är en framgångsrik och mycket välformulerad liberal. Till Svenska Dagbladet (som jag förvisso, liksom Ulf Adelsohn, numera läser mycket sparsamt eftersom de på många sätt tycks vilja leva kvar i det gamla totalitära socialdemokratiska Sverige) uttrycker Staël von Holsten sig mycket träffsäkert: ?Jag har ett modernt synsätt med starkt kapitalistiska värderingar. Konst har länge varit en efterbliven och eftersatt resurs i samhället som jag vill vitalisera markant.? Med sin omisskännligt eleganta formuleringskonst sätter han sedan huvudet på spiken, när han påtalar vikten av att fler konstnärer ?borde vara intresserade av att starta kommersiella företag och tjäna pengar på sina uttryck?. Precis så ser en modern liberal kulturpolitik ut!

Kvalitet är det som lönar sig. De stora författarna och kompositörerna föddes inte sällan fattiga men var, tackvare sitt varumärkesbyggande och aktiva uppsökande av sponsorer, nästan alltid förmögna när de till slut trillade av pinn. Tidigare regeringar har istället ägnat sig åt att låta kulturanslagen bli till ett socialt understöd från kommunistiska poeter, orakade trubadurer och målarkluddare som inte skulle överleva en dag utan anslag för offentliga utsmyckningar. Man har också mycket ensidigt prioriterat barnkultur, det vill säga en grupp som knappast kan kallas för köpstark. Sverige framtid som tillväxtnation har inget att vinna på att skolbarn får offentligt stöd för att lära sig spela klarinett hjälpligt! Kulturrådet har länge tjänat som ett redskap för en maoistisk dröm om en kulturrevolution, nu hoppas vi att rådet istället skall fungera som en fyrbåk för kulturvårdande liberal och smakfull kultur efter marknadens principer.

Man får också hoppas att utnämningen av Staël von Holstein är ett sätt att ge honom en plattform för vidare politiskt avancemang. Så här i nyårstider är det lätt att drömma om en framtid med Staël von Holstein som kulturminister och ett verkligt politiskt mandat att föra en liberal kulturpolitik. Efter att ha avskaffat presstödet och statlig public service, kunde de landets alla museum och bibliotek privatiseras. Det senare skulle omkullkasta den kommunistiska principen om att böcker skall lånas från det allmänna, istället för att ägas och köpas.

Lite smolk i glädjebägaren var trots allt att landshövding Mats Svegfors (som förvisso har fina meriter som chefredaktör på Svenska Dagbladet och dessutom är ordförande för föreningen Beridna högvakter) kommer att vara Kulturrådets ordförande. Svegfors förment liberala patos tycks ibland ta sig de mest märkliga uttryck. Ett exempel på detta är när han agerade Kalle Blomqvist i fallet med den döde knarkaren Osmo Vallo och insinuerade att polisen inte gjort sitt jobb. Med insyn från ett flertal brottsmål vet jag att så knappast kan ha varit fallet. Kommunistiska murvlar som den där Josefsson på Uppdrag granskning älskar att skrika om rättsröta i tid och otid. Men sanningen är den att det oftast skramlar mest från tomma tunnor. Att Svegfors verkar vara oförmögen att kritiskt utvärdera vänsterjournalistiken, borgar inte gott för hans ordförandeskap för Kulturrådet.

På den förment liberala kultursida som Dagens Nyheter håller tillhanda har nu ytterligare en s.k. kulturdebattör av djupröd kulör släppts in. Jag talar så om Magnus Linton, som tidigare gjort sig känd för ogenomtänkt hyllande av kriminella vegetarianer.

I en krönika i Dagens Nyheter förfasar han sig nu över bananföretaget Chiquitas näringsverksamhet i Colombia. Utifrån lösryckta rykten fabulerar han ihop en saga om att företaget skulle ha hyrt terrorister för att skydda deras plantager. Hans slutsats är att dessa åtgärder skulle öka oroligheterna i regionen. Jag tror Linton är helt fel ute. Men om det verkligen var fallet att man skyddade sin egendom från marxistiska terrorgrupper, vore väl ändå detta på sitt sätt försvarbart. Latinamerika har allt för länge fått vara en lekstuga för revolutionära drömmerier om statligt översitteri.

Hursomhelst täpper Linton, på klassiskt vänsterkonspiratoriskt manér, till sin argumentation från rimliga invändningar genom att hävda att Chiquita troligen kommer att köpa sig fri från franklagelserna. Som jurist häpnar man över en sådan inskränkt syn på rättsväsendet.

I själva verket vet dessutom alla och envar att det just är företag som Chiquita som bringar välstånd till de delar av världen som behöver det som mest. På vilken utvecklingsnivå hade ett land som Colombia befunnit sig utan framsynta och välståndsbringande entreprenörer? Kanske tycker rödgardisten Linton att det hade varit bättre om Sydamerika fortfarande lydde under det blodtörstiga Aztekväldet, där var bonde på prästernas nyck kunde offras till någon gud, om de inte dukade under i svält på grund av att en skörd slog fel?

Det Chiquita och andra företag erbjuder världens fattiga är en hjälpens hand upp ur primitivitet och misär. Här vill jag likt framstående tänkare som Johan Norberg betona det chimära i att tro att vi kan nå verklig frihet utan frihandel i vår värld. Colombianerna är nog glada för att de kan arbeta och göra nytta snarare än att tvingas ägna sig åt primitiva riter och bo i tält. Om Magnus Linton åtminstone i sin ungdom hade läst en indianbok hade han kanske haft några insikter om hur det var förr i dessa delar av världen (fast man kan anta att det under hans uppfostran klassades som kulturimperialism).

Den förre KDS-ledaren Alf Svensson förtjänar respekt för de ovärderliga insatser han gjort för borgerligheten i Sverige. Likväl blir det i dagens intervju i Godmorgon, världen tydligt, att Svensson har svårt att förstå några grundläggande liberala dogmer. Svensson säger:

Det är väldigt lätt att säga till en 20-25-åring: sök jobb, ta jobb. För att i den åldern kan man flytta, man kan flytta till något av de expansiva områdena. Men säg det till en 55-60- åring: sök jobb, ta jobb - i annat fall sänker vi kassan för dig. Det är inte så enkelt, säger Alf Svensson.

Detta är naturligtvis alldeles fel. För oss liberaler är det oerhört lätt att säga exakt samma saker till en 55-åring som till en 25-åring. Anledningen till att vi liberaler inte har några som helst betänkligheter att göra detta, är, att vi till skillnad från vänstern inte förblindas av abstrakta - och i förlängningen: totalitära - begrepp som "socialt patos" eller "empati". Alla framgångsrika liberala ekonomier bygger på förutsättningen att de lägre befolkningsskikten är beredda att ta sig dit jobben finns, istället för att rulla tummarna på bekostnad av oss höginkomsttagare.

Svensson menar vidare att det är "svårt för äldre människor som etablerat sig på en ort med bostad, vänner och familj" att flytta dit jobben finns. Detta är ett typiskt exempel på hur välfärdsstaten ger upphov tll en offermentalitet som i slutändan blir en mycket dyr historia för oss höginkomsttagare. Naturligtvis kan även en äldre löntagare skaffa ny bostad och nya vänner på den nya orten, och i tillämpliga fall även ny familj. Med en liberal entreprenörsanda skulle de berörda individerna kanske rentav betrakta detta som en spännande utmaning istället för det problem som målas upp av socialistiska journalister.

Frågan inställer sig emellertid, om inte de socialistiska journalisterna är oärliga när de svartmålar den liberala förflyttningspolitiken. Även vänstern har ofta använt sig av dylika folkförflyttningar när den ekonomiska dynamiken så krävt - såsom exempelvis i Sovjetunionen under Stalin. Den avgörande skillnaden är emellertid, att de liberala folkförflyttningarna sker under full frivillighet: de berörda individerna är naturligtvis i sin fulla rätt att utan offentligt understöd stanna kvar på de egna orten.

Andra bloggar om:  Alf Svensson, Josef Stalin.

En av höstens mest välkomna nyheter i bokfloran - om än ej på långt när lika betydelsefull som Johnny Munkhammars imponerande epos The Guide to Reform - är den nyligen utgivna boken Den Kapitalistiska Välfärdsstaten av Andreas Bergh på Ratioinstitutet. Ratioinstitutet är näringslivets eget forskningsinstitut - vilket torde borga för att publikationer därifrån är av yppersta kvalitet. Nu tycks det emellertid inte vara så i det aktuella fallet - tvärtom finns det tydliga indikationer på att boken inte håller måttet. Jag kastade ett öga på en recension av boken på den mycket läsvärda blogen Hayek-Institutet Sverige och tänkte därför försöka mig på några försiktiga kommentarer.

Som jag ser det, bygger Berghs bok på tre beklagliga missförstånd, vilka jag nedan behandlar i punktform:

 1. Välfärdsstaten är frihetens motsats - således kan det ej finnas någon 'kapitalistisk välfärdsstat'. Jag citerar Hayekinstitutet: "En valfardsstat ar per definition interventionistisk. Dess syfte ar att medelst lagstiftning tvinga fram en omfordelning av inkomst och formogenhet i ett land. Detta ar valfardsstatens sjalva existensberattigande. Den kan saledes inte vara "kapitalistisk" eftersom kapitalismen fordelar inkomst och formogenhet pa privat vag, genom fria marknader."

2. Feminism och jämställdhet är skadliga för ekonomin. Återigen Hayekinstitutets kompetenta skribent: "Jamstalldhet mellan kvinnor och man ar en moralisk fraga, inte en ekonomisk". Bergh är uppenbarligen omedveten om att Sveriges ekonomiska tillbakagång sammanfaller med kvinnornas intåg på arbetsmarknaden och den alltmer hätska stämning, som piskades upp av s. k. kvinnosakskvinnor.

3. Lågproduktiva individer är i Sverige starkt överbetalda. Hayekinstitutet igen: "Den storsta regleringen pa arbetsmarknaden ar fackmaffians monopol pa arbetskraftsutbud - ett monopol som Bergh tidigare sager ar en positiv faktor i Sveriges utveckling. Detta monopol har forhindrat marknadsbaserad lonesattning och ekonomiska incitament for folk att investera i sig sjalva, sin karriar och sin utbildning. "

Sammanfattningsvis tycks Berghs bok präglas av bristfällig research och ett antal dåligt underbyggda teser, som lätt hade kunnat vederläggas om författaren varit bättre bekant med den objektiva liberala Sanningen. Även om det finns ett starkt behov av en bok som i ett liberalt perspektiv belyser Sveriges moderna ekonomiska historia, tycks denna bok dessvärre misslyckas i sitt förvisso goda uppsåt. Jag kan därför tyvärr inte rekommendera den för läsning - faktum är att jag inte ens tänker läsa den själv!

Andra bloggar om: Andreas Bergh, Den kapitalistiska välfärdsstaten, Stalinism.

Så har snokande socialistiska journalister gett sig på ännu en kompetent borgerlig politiker med oförskämda anklagelser. Denna gång är det folkpartisten Gunnar Andrén - vilken tidigare i karriären gjort en ovärderlig insats som redaktör för den mycket trivsamma folkpartistiska Tidningen Nu - som drabbas av det kommunistiska drevet. Andrén har i deklarationen gjort avdrag för sudoku-tidningar, cykellås, batterier, böcker och klädtvätt.

Naturligtvis kan Gunnar Andrén inte personligen göras ansvarig för dessa försummelser. De är tvärtom en direkt följd av det groteska skattetrycket, som gör det fullständigt omöjligt för de flesta höginkomsttagare att följa skattelagstiftningen. Hur skulle Andrén kunna veta att sudoku-böcker inte är avdragsgilla? Inkomstskattelagen (1999:1229) omfattar flera hundra paragrafer och det är naturligtvis orimligt att begära av en riksdagsman, att han skall känna svensk lagstifning i detalj.

Skattebetalarnas Robert Gidehag har i ett annat sammanhang skrivit några mycket kloka rader, vilka även äger tillämplighet i detta fall:

I diktaturer är ett vanligt knep att sätta upp omöjliga lagar och regler som folket måste bryta för att kunna leva ett någorlunda drägligt liv. Då finns det nämligen alltid ett juridiskt oantastligt skäl att hänga den som på ett eller annat sätt gjort sig icke önskvärd. Letar man bara tillräckligt så hittar man försyndelsen. [...]

Vi har nämligen ett skattesystem som i princip är omöjligt att följa till punkt och pricka. Det vore befriande om politiker, när drevet kommer, satte klackarna i backen och sa att det ruttna i den här historien faktiskt är de höga skatterna. I stället bjuds vi på samma gamla vanliga pinsamma avböner och usla ursäkter.

Nu förefaller det lyckligtvis vara så, att Andrén tänker hörsamma Gidehags uppmaning att ta strid mot det allmänna. Han har nämligen förklarat att han bifogat kvitton för alla yrkade avdrag och dessutom tänker han överklaga Skatteverkets beslut. Dock verkar Andrén ge vika beträffande sudoku-böckerna, vilket är mycket beklagligt. Dessa hade nämligen kunnat användas som ett pedagosgiskt exempel på hur inhumant det svenska skattesystemet blivit.

Andra bloggar om: Gunnar Andrén, skattefusk, Robert Gidehag.

En sak, som socialistiska konspiratörer ofta framhåller, när de vill göra sig lustiga på bekostnad av oss liberaler (vilket som bekant händer alltför ofta), är, att näringslivets produktion av skrifter och andra former av opinionsbildning inte genererar vinst och därmed står i bjärt kontrast till de liberala dogmer, som vi i alla andra sammanhang förfäktar. Denna argumentation, om än bestickande, är emellertid bara ett i en lång rad exempel på hur vänstern - antingen med avsikt eller på grund av bristfällig bildning - missförstår vår liberala begreppsapparat. Jag tänkte i detta s.k. blog-inlägg försöka förklara varför.

När vi liberaler skriver böcker, blogar eller tidningsartiklar, är den direkta monetära avkastningen av dessa inte det primära målet för våra uppdragsgivare. Tvärtom: om en liberal publikation uppnår god avsättning på marknaden - så att försäljningsintäkterna kanske rentav överstiger produktionskostnaderna - är detta på sin höjd att betrakta som en gynnsam bieffekt. Det primära syftet, som vår uppdragsgivare har med att anlita våra tjänster, är emellertid mycket mer långsiktigt och indirekt. Det handlar om att på längre sikt vrida hela samhällsklimatet ordentligt åt höger, så att allt större ekonomiska resurser koncentreras i våra uppdragsgivares händer.

Låt mig illustrera denna poäng med hjälp av ett aktuellt exempel. Enligt en ny mycket omdiskuterad s.k. forskningsrapport från Institutet för Näringslivsforskning, har den rikaste percentilen - alltså ungefär den grupp som utgör våra uppdragsgivare - under de senaste två decennierna ökat sin andel av den totala svenska förmögenheten från 28 till 42 procent. I reda pengar motsvarar detta en ökning i de största förmögenheterna motsvarande cirka 800 miljarder kronor.

Denna markanta ökning måste betraktas som en alldeles enastående framgång för vårt liberala opinionsbildningsarbete. Eftersom Sverige avviker från många jämförbara länder, där de allra rikaste tyvärr fått se sin del av kakan krympa på senare år, finns det nämligen skäl att tro att det är just näringslivets omfattande opinionsbildning under den ifrågavarande epoken, som gett så riklig utdelning - en utdelning som alltså uppgår till cirka 40 miljarder per år.

Det skulle därför vara frestande att med hjälp av ett enkelt räkneexempel, försöka utröna hur mycker värde jag och mina blog-skrivande liberala bröder skapar åt våra uppdragsgivare. Ponera att de ledande liberala blogarna (exempelvis denna blog samt Johan Norbergs, Johnny Munkhammars, Mattias Svenssons och Henrik Alexanderssons) kan ta på sig äran för ungefär hälften av beloppet ovan, d v s cirka 20 miljarder per år. Detta skulle i så fall innebära att varje nämnd blog genererar en avkastning på 4 miljarder per år. Då undertecknad håller en blog-frekvens av ungefär ett s.k. blog-inlägg i veckan, skulle detta innebära att varje enskilt blog-inlägg betingar ett värde av cirka 76 miljoner.

Bättre avkastning hade våra uppdragsgivare knappast kunnat räkna med om pengarna investerats på annat vis. Jag tycker därför att vi liberaler med rätta bör känna oss både stolta och nöjda över hur vårt strävsamma liberala opinionsarbete utfallit! Vidare torde det vara lättare att fördraga vänsterpöbelns förakt mot bakgrund av denna fenomenala prestation.

Knappt hade vi liberaler återhämtat oss från Stefan Jonssons häcklande av Johan Norberg i Dagens Nyheter, förrän det var dags för nästa journalistiska bottennapp. Den här gången är det Expressens socialistiske reporter Svend Dahl, som blottlägger sin okunskap och inkompetens i en oerhört hafsig recension av Johnny Munkhammars epokgörande verk The Guide to Reform (engelska för 'Resehandboken till reform').

Dahl skriver i sin mycket dåligt underbyggda recension att "vi är rätt många som gillar den svenska välfärdsstaten." Redan där blir det tydligt att det hela är ett beställningsverk från socialdemokraterna. Men värre ska det bli. I nästa stycke visar Dahl en enorm ringaktning för Munkhammars mycket vidlyftiga kunnande i frasen "Man måste utgå ifrån det samhälle som finns, inte från ideologiska modeller." Jag har full förståelse för att Munkhammar blir ordentligt stött över denna tarvliga formulering. Det är oförskämt av Dahl att komma och klaga på en bok som bygger på ofelbara liberala principer, och som troligtvis fötts fram ur ett mycket intensivt och långvarigt tankearbete från Munkhammars sida.

Svend Dahls hånfulla och framför allt otacksamma hållning gör också mig mycket irriterad, för att inte säga rasande - och det är inte utan att man funderar på hur en dylik uppkäftighet skulle hanterats i det stora liberala landet i väster. Ja, faktiskt, har inte Svend Dahl gjort sig ytterst förtjänt av en s.k. extraordinary rendition (utomordentligt överlämnande)? Jag är säker på att syrisk eller uzbekisk polis skulle kunna få Dahl på bättre tankar och att fortsättningsvis visa tillbörlig respekt för oss liberaler.

Nu är Sverige förvisso inte lika liberalt som USA, så detta lär förbli en sadistisk föreställning som vi liberaler möjligen kan trösta oss med när vi bemöts med oförstånd och okunskap av inkompetenta journalister. Som lösning på själva problemet skulle jag dock vilja föreslå ett kanske okonventionellt grepp.

Jag föreslår helt enkelt att vi liberaler för att visa vårt missnöje med den svenska journalistkåren går ut i strejk. Visserligen kan det kännas ovant för oss liberaler att ta till motståndarsidans vapen på det här viset. Jag befarar också att våra uppdragsgivare inom Sveriges näringsliv och storfinans kommer att höja på ögronbrynen när vi liberaler plötsligt anammar en stridsåtgärd som vi i alla tider har argumenterat emot. Strejken har ju traditionellt varit otacksamma arbetares hänsynslösa metod för att kräva ut ytterligare några förmåner från arbetsgivare med hårt pressade vinstmarginaler och den sätter marknadens kreativa kraft ur spel.

Men föreställ er för ett ögonblick vilket genomslag en dylik åtgärd skulle få. Vad händer när de liberala blogarna plöstsligt tystnar? När vi inte längre dyker upp på debattsidor och i TV-soffor? När Timbros seminarielokaler plötsligt gapar tomma och övergivna?

Naturligtvis skulle saknaden bli enorm. Hela Sverige skulle stanna upp och förundras. Många skulle känna förtvivlan utan den vägledning som vi liberaler erbjuder i alla stora och livsavgörande frågor. Vi skulle med all sannolikhet bevittna en ordentlig folkstorm, där massorna trängs utanför DN:s respektive Expressens redaktioner för att utkräva ursäkter av Stefan Jonsson och Svend Dahl. Det hela skulle kunna bli lika stort som den orange revolutionen i Ukraina. Vi liberaler skulle sedan kunna återvända till vårt strävsamma sisyfosarbete att liberalisera världen, stärkta av dessa yttringar av folklig popularitet.

Kanske är jag alltför visionär. Kanske skulle en dylik åtgärd inte vara genomförbar i praktiken. Men det sista som dör är som bekant hoppet.

Andra bloggar om: Johnny Munkhammar, Svend Dahl.

Min eminente liberale blog-kollega Johan Norberg har utsatts för ett mycket plumpt påhopp från den kommunistiske reportern Stefan Jonsson på DN-kultur. Jag kan mycket väl förstå Johan Norbergs upprördhet. Jonsson har - utan att i sak bemöta Norbergs förträffliga argument - beskyllt denna för att vara löjlig, och han liknar till råga på allt våra liberala dogmer vid en religiös övertygelse. Vilket trams.

Vi liberaler tar oerhört illa vid oss när man är oförskämd och inte lyssnar på våra insiktsfulla argument. Vi lägger nämligen ner oerhört mycket tid och tankemöda på att begrunda hur världen kan bli liberalare och hur vår liberala skaparkraft medelst skattelättnader och privatiseringar kan frigöras. När vi alldeles gratis delar med oss av all denna visdom, förväntar vi oss naturligtvis en viss tacksamhet. Ja, det vore faktiskt på sin plats att en tidning som kallar sig liberal i form av hyllningsartiklar belönar vårt idoga arbete, istället för att komma med okvädningsord och förolämpningar.

Personligen tror jag att Stefan Jonsson skulle må bra av att inerneras på Guantanamobasen under några månader. Där skulle han få lära sig en mer ödmjuk hållning gentemot den fria världens välsignelser, och framför allt skulle han nog tänka sig för både en och två gånger innan han mopsar sig mot oss liberaler igen.

Andra bloggar om: Johan Norberg, Stefan Jonsson.