kurranz

Johan Norbergs mycket anmärkningsvärda påhopp på Karl Rove i dagens Aftonbladet har väkt en oerhörd förstämning inom de liberala leden. Min ”blogkollega” Dick Erixon har redan hunnit pulvrisera Norbergs osakliga påhopp, så egentligen finns inte mycket mer att tillägga.

Mot Norbergs anklagelser om att Rove skulle vara principlös ställer Erixon mycket riktigt det faktum att Norberg själv saknar ”det maktpolitiska perspektivet” och är politiskt oerfaren. Jag vill här framhålla att det finns särskild anledning att i detta sammanhang fästa extra stor vikt vid vad Erixon har att säga, eftersom han – till skillnad från Norberg – har en mycket framgångsrik karriär som politiker att luta sig tillbaka på. 1998 bedrev Erixon en oerhört lyckad personvalskampanj för centerpartiet i riksdagsvalet i Stockholms valkrets. Denna kampanj gav ett remarkabelt gensvar, vilket kan utläsas av såväl centerpartiets valresultat som i statistiken över personkryssen för Erixon.

När det gäller politiska kampanjer är med andra ord Erixon närmast att betrakta som Roves svenske motsvarighet.

Precis som Erixon framhåller så är det de kristna väljarna i USA som är ivrigast att genomdriva det liberalismens allt annat överskuggande krav: sänkta skatter. Därför måste vi liberaler lyssna på vad dessa väljare i övrigt vill ha för reformer genomförda. Om dessa krav råkar handla om förbud mot stamcellsforskning och aborter, samt krafttag mot den utbredande homofilin, så är det naturligtvis också dessa reformer som Amerikas liberaler måste gå till val på. Var och en begriper att denna politiska strategi minst av allt kan kallas för principlös.

Mest anmärkningsvärt är naturligtvis Norbergs ifrågasättande om USA:s frihetliga krig mot terrorismen och hans insinuationer om att upprättandet av fånglägret i Guantánamo på något sätt skulle ha hjälpt terroristerna. Dessa anklagelser är naturligtvis så orimliga att både jag och Erixon håller oss för goda för att kommentera dem.

Som Erixon mycket riktigt påpekar så har alliansregeringen mycket at lära av Rove, just i detta att han förespråkar en politisk strategi som i första hand tillmötesgår republikanernas kärnväljare. På samma sätt måste alliansen om två år gå till val på frågor som i första hand attraherar viktiga opinionsbildare som Erixon och mig själv. Om så inte sker kanske vi rent av i pur besvikelse stänger ner våra ”blogar” och därmed lämnar fältet fritt för en socialistisk regering.

Jag vänder mig nu direkt till Norberg:

Johan,

Du måste lära Dig att tygla Ditt humör! Ditt liberala ursinne är positivt när det riktas mot socialistiska journalister, men man får inte bli så upprörd att man inte kan skilja mellan vänner och fiender. Därför måste också Du lyssna på mer erfarna män som Erixon och mig. För att Du ska lära Dig något av det här, så måste Du inse att Ditt trotsiga beteende kommer att få konsekvenser. Mot bakgrund av det inträffade kommer nu inga medlingsförhandlingar mellan Dig och grundlagsutredningen, vilka jag tidigare utlovat här på "blogen", att upptas. Du uppmanas istället att omgående be om ursäkt för Ditt pubertala utspel. För att denna ursäkt ska nå allmänheten är jag själv beredd att upplåta plats på min egen ”blog”.

Bästa hälsningar,

Kurt G. Rantzén

Det är dags för mig att lämna Visby för den här gången, men först av allt ska jag summera den gångna veckan. Precis som jag förutskickade blev årets politikervecka på många sätt en triumf för oss liberaler, eftersom vi i återkommande debatter -- och inte minst på den här ”blogen” -- har visat den obetvingliga kraften i våra sakargument. Ett bevis för detta är naturligvis den "fan club" som under den gågna politikerveckan bildats till min ära.

Många oroliga läsare har upprörts över den behandling som jag under den gågna veckan har blivit utsatt för av konkurrerande medier. Man har jämfört med oppositionella journalisters situation i kommunistiska diktaturer och inte minst DN Kulturs skändliga behandling av Johan Norberg.

Emellertid har jag på mitt kommentarfält nu fått en offentlig ursäkt från redaktionen från den så kallade ”Almedalsbloggen”. Ni som läser min ”blog” vet att jag alltid har varit storsint i sådana sammanhang och ursäkten är därmed godtagen. Jag överser därmed den avundssjuka som måste ha spritt sig i den politiskt tvivelaktiga redaktionen för Almedalsbloggen, då de märkte att mina fördjupande analyser av det politiska skeendet vida överglänste deras egen tabloidjournalistik. I en försonande gest mot mina konkurrenter vill jag därför passa på att ge högsta betyg på en sjugradigbetygsskala till den utmärkte Per Gudmunssons skarpa analyser av den franska inrikespolitiken och till den väna Annie Johanssons lite mjukare och kvinnligare perspektiv på politikerveckan.

Från mitt posto i skydd avhörde jag Hans Excellence statsminister Fredrik Reinfelds tal genom en så kallad ”webb-radiosändning”. Det var förvisso glädjande att notera att Reinfeldt tagit intryck av min första rapport från Almedalen, där jag efterlyste ett närmare samarbete mellan alliansregeringen och Munkhammar Advisory. Reinfeldt använde sig i sitt tal av såväl lexikala definitioner av ordet ”folkpensionär” och uppmanade åldringarna att i högre utsträckning arbeta. I just denna fråga har jag själv såväl som Johnny Munkhammar sedan tidigare gjort spännande utspel. Detta till trots, så var statministerns tal en besvikelse eftersom Reinfeldt samtidigt höll sig kvar i den förlegade socialdemokratiska uppfattningen om att pensionssystemet ska vara utformat utifrån fördelningspolitiska målsättningar. Tanklöst ställde han redan nu ut dyra löften om nya bidrag till de tygghetsnarkomaner till pensionärer som inte tidigare haft ambitionen att göra rätt för sin pension. Moderatledaren borde naturligtvis titta på andra internationella alternativ på pensionssystem och även här skulle han ha mycket att lära av de förslag som lanserats av mig själv och Munkhammar.

Den bittra eftersmaken av talet till trots, så är det mycket glädjande att se att det inom de yngre leden av moderater finns gott om ungdomar som vågar tänka i nytt. På den amerikanska hemsidan Facebook har en särskild grupp – kategoriserad som en ”fan club” – startats till min ära. Jag har tidigare här på ”blogen” skrivit om hur jag i Timbro-kretsar kommit att liknas vid Ayn Rands romanhjälte John Galt; ofta genom att man parafraserar bokens nyckelmening: ”Vem är John Galt?”. Därmed var det närmast givet att min fan club skulle namnges som ”Vem är Kurt G. Rantzen?” av dessa mycket belästa ungdomar. Jämförelsen mellan mig och romanhjälten Galt bottnar i att vi båda så ärorikt arbetat för en strejk bland oss inom den samhälleliga intelligensian; en strejk som skulle få världen att skälva.

Jag har tidigare haft olyckan att konfronteras med betydligt mer vanartade och lågutbildade ungdomar som på hemsidan Allt om TV bedrev direkta trakasserier mot mig och min familj. Därför är det glädjande att se att den politiska fostran som jag bedriver på min ”blog” har fått ett sådant gensvar bland landets välartade ungdomar.

(Ett litet kärleksfullt rapp på fingrarna vill jag emellertid utdela till de nämnda ungmoderaterna. I programförklaringen till sin klubb skriver de ut ordet ”diskutera” med dubbla ”s”. Eftersom det korta ”i-ljudet” i första stavelsen åtföljs av två konsonanter är detta en felaktig stavning. Jag tar för givet att denna lilla fadäs är ett resultat av att ungdomarna har fått sin skolundervisning i socialdemokraternas flumskola och kanske rent av vuxit upp i hem där det inte funnits tydliga auktoriteter eller faders- och modersgestalter att förhålla sig till.)

Det har idag rapporterats om att en grupp unga socialdemokrater planerar en flygplanskupp mot statsminister Fredrik Reinfeldt. Inte sedan den 11 september 2001 har vi varit med om något mer obehagligt när det gäller att använda flygplan i terrorsyfte. Jag har tidigare här på ”blogen” rapporterat om de olika former av sabotage och den förföljelse som jag utsatts för under veckan. En sammanvägd bedömning av denna hotbild gör att jag bestämt mig för att inte besöka Almedalen idag under statsministerns tal. För att inte de antidemokratiska krafterna ska tillåtas att segra kommer jag att följa talet på den närliggande restaurang Vinäger, genom ekots ”webb-radioutsändning”. På så sätt kommer mina läsare trots det inträfade att få ta del av mina analyser av vad vår statminister har att säga.

Den som följer min ”blog” vet att jag aldrig varit sen med att ge Munkhammar rättmätiga hyllningar för hans breda politiska insikter i allt från modern sjukvårdspolitik , italiensk inrikespolitik och det chilenska pensionssystemet . Hur kan det då komma sig att liberaler som Munkhammar och jag själv är så mycket bättre än andra på att utforma framgångsrika politiska förslag och sedan kommunicera dem på rätt sätt? Svaret är att jag och Munkhammar är experter på denna nya form av ”policy making”, ”agendasättande" och kommunikationsstrategi. Jag ska därför ge mina blogläsare en exklusiv inblick i den liberala tankeverkstaden och förklara grunderna i vårt framgångsrika sätt att arbeta:

För det första utgår vi alltid från ett problem. Det kan handla om prisökningar, arbetslöshet eller sådant som rör den egna välfärden. För det andra arbetar vi fram en analys av hur dessa problem ska kunna förstås. Vi vänder på alla stenar och tänker alltid i nya banor. Sedan tar vi vår utgångspunkt i två meningar som den berömde filosofen Robert Nozick skrev för drygt trettio år sedan:

”Två betydelsefulla resultat är att staten inte får använda sin tvångsapparat för att förmå vissa medborgare att hjälpa andra, eller för att förbjuda medborgarna att utföra vissa handlingar, för sitt eget bästa eller sitt eget skydd.”

När vi kommit fram till denna objektiva analys, börjar vi, för det tredje, att på ett mycket kreativt sätt utforma nya politiska verktyg för politisk förändring (t.ex. att slopa skatter eller avreglera marknader). Just mångfalden av politiska lösningar gör att Munkammar och jag själv alltid framstår som så modigt oförutsägbara och nytänkande. Därefter utarbetar vi en lång räcka av fakta och argument som bevisar riktigheten i vår analys, och konsulterar då de mest aktade uppslagsverken. Allra sist vinnlägger vi oss om att presentera alla dessa fakta och objektiva analyser med en klar och enkel svensk meningsbyggnad (även i de fall som vi skriver på engelska).

Under tisdagen hamnade Mona Sahlins flamsiga tal och vettlösa attack mot oss husägare helt i skuggan av oss liberala ”blogare”. Först ut i hyllningskören var ingen mindre än Karl Rove som i sitt utspel påtalade oss liberala ”blogares” centrala strategiska betydelse. Sedan var det moderaternas Per Schlingmann tur att sälla sig till hyllningskören. Politikerveckan har helt uppenbart blivit det slutgiltiga beviset för att det upplysningsarbete som Johan Norberg, Johnny Munkhammar, Dick Erixon och jag själv så enträget bedrivit genom åren, också har placerat oss i en strategiskt unik nyckelposition.

Kvällens s.k. Tvekamp mellan Timbros genom tiderna bäste författare Dick Erixon och journalisten Leo Lagercrantz blev dagens verkliga huvudnummer. Erixon gjorde naturligtvis slarvsylta av den uppstudsige journalisten. Erixon argumentation blev till ett inspirerande försvarstal seriösa och sakliga ”blogandet”, och var på sätt ett storstilat försvarstal mot de hatattacker och plumpa personangrepp som delar av redaktionen för Almedalsbloggen utsatt mig för under veckan. Det är bara för mig och buga och tacka Erixon för ett fint eldunderstöd.

Gårdagens tal av Maud Olofsson gjorde, trots en del onödigt sladder om miljöbilar, ett bestående intryck. Olofsson gav svenska folkets längtan efter ett entreprenöriellt värderingsskifte ett poetiskt uttryck när hon -- dagen till ära klädd i partiemblemets fäger -- diktade:

Det är det jag kallar värderingsskiftet. Ett skifte
från överhet till närhet
från hjälplöshet till hjälpsamhet
från "inte-mitt-fel" till "jag har en uppgift."
från ängslan till frimod
från "någon borde" till "jag kan."

Maud Olofssons eleganta poesi lär emellertid inte räcka för att övertyga alla om behovet av ett värderingsskifte. Jag har, efter en omfattande analys av det underlagsmaterial som finns tillgängligt angående politiska stämningar och tendenser i Sverige, kommit fram till, att ett borgerligt återval år 2010 kräver långt mer radikala grepp än Olofssons välljudande strofer.

Jag har därför ett konkret förslag, som torde få även de mer styvnackade motståndarna till liberalism och frihet att ta sitt förnuft till fånga. Centerriksdagsmannen Fredrick Federley har som bekant under det förgångna året startat en salladsbar, vilken var avsedd att fungera som en frihetens fyrbåk mot fackföreningsrörelsens och socialdemokratins förtryck. Detta framgångsrika koncept borde nu i marknadsföringssyfte utvecklas ytterligare. Således föreslår jag att centerledningen ger Federley i uppdrag att förvärva en ny salladsbar -- som sedan, när de fackliga trakasserierna sätter fart -- demonstrativt flyttas till Singapore.

Därmed skulle Federley och Centern få chansen att återta initiativet i denna så viktiga fråga -- samtidigt som de mer styvnackade motståndarna till företagsamhet och frihet får det liberala budskapet förmedlat på ett språk som de av allt att döma förstår.

Andra bloggar om: Maud Olofsson, Almedalen, politikerveckan, Fredrick Federley.

Vid femtiden i går eftermiddag skymtade undertecknad vid Hamnplan ingen annan än Visbys store son Johnny Munkhammar. Munkhammar föreföll som vanligt vara mycket upptagen; således erbjöd sig inget tillfälle att tacka honom för de personliga reflexioner han allt som oftast låter oss följa via sin "blog".

Nu senast fick vi ta del av Munkhammars medvetandeström från en joggingrunda i den gamla hemstaden; och det var den egna biografin som var föremål för den store tänkarens uppmärksamhet. Munkhammar skildrade därvid med målande språk de mycket enkla förhållanden, ur vilka han härstammar, samt hur han genom hårt arbete som tidningsbud lyckats arbeta sig upp ur misären och göra sin kometkarriär som ideolog, författare och företagsledare.

Personliga betraktelser av detta slag är oerhört värdefulla i kampen för vår liberala sak. Det gäller att visa på människans förmåga att för egen maskin, utan statliga kryckor och ledband, slå sig fri från olyckliga omständigheter. Vi skall vidare vara tacksamma för att just Munkhammar lyckades i sin strävsamhet, ty annars hade vi sannolikt gått miste om dennes både elegant och kärnfullt formulerade rättviseprincip: "den som gör mest får mest".

Det torde inte råda några tvivel om, att de som gör mest för liberalismen är undertecknad och Munkhammar själv. Således är det något av en skandal att notera, att Munkhammar enligt internettjänsten Ratsits senaste tillgängliga uppgift taxerar en inkomst som ligger en bit under vad en genomsnittlig advokat i privat tjänst kvitterar ut.

Låt oss därför hoppas att Munkhammar med det nya företaget Munkhammar Advisory kan verka för ökad rättvisa, inte bara för samhället i stort, utan även för sin egen, privata räkning.

Det tråkiga vädret till trots så blev det en fin start på årets polikervecka. Folkpartiledaren Jan Björklund är alltid välartikulerad och trevlig att lyssna till. En hyllning till den svenska atomkraften, tydliga budskap om vikten av att ställa krav och en utlovad skattesänkning på slutet, var vad Björlund hade att bjuda på.

Detta till trots blev ändå Björklunds tal lite av en besvikelse. Skolministern hade nämligen själv glömt att göra läxan från förra årets politikervecka. Tidigare under dagen hade nämligen tankesmedjan Munkhammar Advisorys presenterat en vetenskaplig studie över 2007 års partiledartal, vilket jag berättat om här på "blogen". Genom en mycket kvalificerad etymologisk studie hade två välmeriterade språkforskare konstaterat att det socialdemokratiska nyspråket helt kommit att dominera det politiska språket. I kvällens anförande talde Jan Björklund om att den förestående bolagskatten skulle möjliggöra framtida välfärdsreformer. Om skolministern hade varit bättre underrättad om den språkvetenskapliga forskningens senaste rön hade han där kunnat läsa om hur ordet ”reform” enligt det ansedda uppslagsverket Wikipdia betyder:

”omdaning, ombildning, omgestaltning, förbättring, förändring till ett nytt och bättre tillstånd på samhällsinstitutionernas, lagstiftningens eller sedernas område”.

Den lexikala betydelsen utesluter alltså inte den självklara liberala ståndpunkten att en skattesänkning i sig själv är ett ”bättre tillstånd”. Mot bakgrund av Jan Björklunds fadäs i sitt tal så vore det på sin plats att Munkhammar Advisorys och deras språkforskare får i uppdrag att granska samtliga av de borgerliga partiledarnas tal under den kommande veckan. Munkhammar Advisorys skulle kunna sätta in sina största resurser i detta arbete och granska talen i förväg och stämma av användningen av vissa nyckelbegrepp med hur de definieras i Wikipedia.