kurranz

Knappt hade vi liberaler återhämtat oss från Stefan Jonssons häcklande av Johan Norberg i Dagens Nyheter, förrän det var dags för nästa journalistiska bottennapp. Den här gången är det Expressens socialistiske reporter Svend Dahl, som blottlägger sin okunskap och inkompetens i en oerhört hafsig recension av Johnny Munkhammars epokgörande verk The Guide to Reform (engelska för 'Resehandboken till reform').

Dahl skriver i sin mycket dåligt underbyggda recension att "vi är rätt många som gillar den svenska välfärdsstaten." Redan där blir det tydligt att det hela är ett beställningsverk från socialdemokraterna. Men värre ska det bli. I nästa stycke visar Dahl en enorm ringaktning för Munkhammars mycket vidlyftiga kunnande i frasen "Man måste utgå ifrån det samhälle som finns, inte från ideologiska modeller." Jag har full förståelse för att Munkhammar blir ordentligt stött över denna tarvliga formulering. Det är oförskämt av Dahl att komma och klaga på en bok som bygger på ofelbara liberala principer, och som troligtvis fötts fram ur ett mycket intensivt och långvarigt tankearbete från Munkhammars sida.

Svend Dahls hånfulla och framför allt otacksamma hållning gör också mig mycket irriterad, för att inte säga rasande - och det är inte utan att man funderar på hur en dylik uppkäftighet skulle hanterats i det stora liberala landet i väster. Ja, faktiskt, har inte Svend Dahl gjort sig ytterst förtjänt av en s.k. extraordinary rendition (utomordentligt överlämnande)? Jag är säker på att syrisk eller uzbekisk polis skulle kunna få Dahl på bättre tankar och att fortsättningsvis visa tillbörlig respekt för oss liberaler.

Nu är Sverige förvisso inte lika liberalt som USA, så detta lär förbli en sadistisk föreställning som vi liberaler möjligen kan trösta oss med när vi bemöts med oförstånd och okunskap av inkompetenta journalister. Som lösning på själva problemet skulle jag dock vilja föreslå ett kanske okonventionellt grepp.

Jag föreslår helt enkelt att vi liberaler för att visa vårt missnöje med den svenska journalistkåren går ut i strejk. Visserligen kan det kännas ovant för oss liberaler att ta till motståndarsidans vapen på det här viset. Jag befarar också att våra uppdragsgivare inom Sveriges näringsliv och storfinans kommer att höja på ögronbrynen när vi liberaler plötsligt anammar en stridsåtgärd som vi i alla tider har argumenterat emot. Strejken har ju traditionellt varit otacksamma arbetares hänsynslösa metod för att kräva ut ytterligare några förmåner från arbetsgivare med hårt pressade vinstmarginaler och den sätter marknadens kreativa kraft ur spel.

Men föreställ er för ett ögonblick vilket genomslag en dylik åtgärd skulle få. Vad händer när de liberala blogarna plöstsligt tystnar? När vi inte längre dyker upp på debattsidor och i TV-soffor? När Timbros seminarielokaler plötsligt gapar tomma och övergivna?

Naturligtvis skulle saknaden bli enorm. Hela Sverige skulle stanna upp och förundras. Många skulle känna förtvivlan utan den vägledning som vi liberaler erbjuder i alla stora och livsavgörande frågor. Vi skulle med all sannolikhet bevittna en ordentlig folkstorm, där massorna trängs utanför DN:s respektive Expressens redaktioner för att utkräva ursäkter av Stefan Jonsson och Svend Dahl. Det hela skulle kunna bli lika stort som den orange revolutionen i Ukraina. Vi liberaler skulle sedan kunna återvända till vårt strävsamma sisyfosarbete att liberalisera världen, stärkta av dessa yttringar av folklig popularitet.

Kanske är jag alltför visionär. Kanske skulle en dylik åtgärd inte vara genomförbar i praktiken. Men det sista som dör är som bekant hoppet.