kurranz

Vi liberaler har alltid en fördel gentemot våra politiska motståndare: logik och fakta talar alltid till vår favör. För att sprida våra sanningar har vi liberaler byggt upp en mycket spännande opinionsverksamhet, som betalas av det svenska näringslivet. Dagens lektion i Kurres politiska skola beskriver grunddragen i denna verksamhet.

En stor andel av intresseorganisationen Svenskt Näringslivs medlemsföretag är småföretag. Trots att dessa småföretag är hårt ansatta av det höga skattetrycket betalar dessa entreprenörer sina medlemsavgifter eftersom de vet att detta är en god investering för framtiden. Storleken på avgiften baseras på företagets lönekostnader eller förädlingsvärde (d.v.s andel av BNP). Någon invänder kanske att det är konstigt att vi liberaler är mot de progressiva skatternas företagsfientliga marginaleffekter, samtidigt som Svenskt Näringslivs medlemsavgifter också är proportionellt beräknade. Någon sådan motsättning finns alls icke: tvärtom innebär detta grundande av medlemsavgift ett incitament till att följa företagandets viktigaste princip: att hålla lönekostnaderna nere.

Avgifterna från medlemsföretagen slussas sedan via Stiftelsen fritt näringsliv vidare till kvalitetsförlaget Timbro. På Timbro huserar några av Sveriges allra skarpaste intellektuella förmågor, och de senaste årens verkliga svenska filosofiska stjärna heter Mattias Svensson. Svensson har under sina år på Timbro ägnat sig åt att ge ut djupsinniga filosofiska böcker av den upphöjde filosofen Ayn Rand. I idéromanen Och världen skälvde gör Rand en utomordentlig satir över en fiktiv författare som vill undandra litteraturen marknadens logik och inte förstår att de bästa böckerna i världshistorien har skrivits för kommersiella syften. Nyligen kom boken Förnuft, egoism och kapitalism, där Rand utvecklar sin mycket komplicerade filosofi. Rands storhet ligger i att hon förstår att läsa sin föregångare Aristoteles på ett sätt som ingen annan har förstått att göra tidigare. I själva verket, visar Rand, var syftet bakom Aristoteles formulering av den logiska motsägelselagen (antingen A eller icke-A) att bevisa att marknaden helt och hållet måste avregleras. Därmed kan vi alltså bortse från allt annat Aristotelses skrivit om politisk filosofi och istället konstatera att det är logiskt fel att hävda att kapitalismen skulle ha några avigsidor som skulle behöva korrigeras. Ja, det är lika dumt som att försöka hävda att det både regnar och inte regnar samtidigt. Tyvärr har den svenska socialdemokratiska idéhegemonin fått till följd att man på de svenska och europeiska universiteten överhuvudtaget inte läser Rands böcker.

Hur kan det då komma sig att inget kommersiellt bokförlag givit ut Rands filosofiska verk? Denna olyckliga omständighet beror på att Mattias Svensson insett att marknaden måste korrigeras vad det gäller produktionen och distributionen av en enda nyttighet: Ayn Rands böcker. Hennes böcker har ett sådant filosofiskt djup att nästan ingen annan än Mattias Svensson och den rättmätige fredspristagaren Leonard Peikoff har förstått deras storhet. Därför är det istället bättre att driva in pengar från de svenska småföretagens medlemsavgifter till Svenskt näringsliv och låta deras vinster bekosta Svenssons förlustprojekt.

Nu kanske någon insisterar på att enfaldigt invända att Rand-utgivningen skulle likna den skattebetungande offentliga sektorns ineffektiva verksamhet, men så är alls icke fallet. Den offentliga sektorn finansieras av tvångsmässigt indrivna skatter, till skillnad från Svenskt näringslivs fria medlemsavgifter. Att Sveriges småföretagare alltjämt organiserar sig under Svenskt näringslivs paraply, och att ingen konkurrerande organisation bildats, är i sig ett empiriskt bevis på den massiva uppslutning bakom Rands objektivism som finns bland Sveriges småföretagare.

Övningsuppgift: Denna gång ska ni ut på ett s.k. fältarbete. Besök ett småföretag i din närhet. Uppvakta med ett flygblad där du propagerar för att höja medlemsavgiften till Svenskt Näringsliv för att möjliggöra en utvidgad Timbro-utgivning av Rands böcker. Ge argument för denna utgivnings långsiktiga vinster för företagets verksamhet, genom konkreta exempel. Argumentera för att marknaden är det bästa instrumentet för att producera och fördela alla slags nyttigheter utom Ayn Rands böcker. Se till att du hela tiden stödjer dig på motsägelselagen.

Den som uppenbarligen är spindeln i det nät som Aftonbladet nu håller på att försöka tvinna runt mig är kommunisten och radikalfeministen Åsa Linderborg. Jag vill med denna bloggpost lägga fram skakande bevis om hennes person och dolda dagordning.

Enligt mina efterforskningar är Åsa Linderborg född av två Sovjettrogna föräldrar i Västerås under den revolutionära maj 1968. Linderborg blev under sin ungdom engagerad i den kommunistiska sekten KU, vilket innebar att hon etablerade kontakter med Europas kommunistiska diktaturer. År 2001, under den alltjämt pågående könskvoteringsvågen, erhöll hon doktorsexamen vid Uppsala universitet på en lögnaktig hyllningskrönika om den svenska socialismen. Hennes duperingsförmåga bevisas av att hon till utgivningen av sin avhandling lyckades vilseleda Arvid Lindmans 60-årsfond att betala denna ovetenskapliga propagandaskrift. Hon har under sin tid på Aftonbladet författat osakliga och hätska angrepp på oantastliga liberala män som Per Ahlmark och Johan Staël von Holstein, samt vanärat Herbert Tingstens minne. Därtill har hon solidariserat sig med talibanerna i Afghanistan och de skurkstater som lierat sig mot det amerikanska kriget mot terrorismen. I en rad artiklar har hon sällat sig till de historierevisionister som vill förtiga kommunismens brott mot mänskligheten. Min liberala meningsfrände och politiska vapendragare Dick Erixon har presenterat ovedersägliga bevis för att Linderborg planerar att bli en svensk motsvarighet till den tyska terroristen Ulrike Meinhof. Genom att läsa mellan raderna och tyda meningar som aldrig skrivits ut i klartext, har Erixon visat att Linderborg planerar att frita svenska vänsterterrorister för att sedan gå under jorden. Efter att ha tillbringat en längre tid på ett palestinskt terroristläger planerar hon att inleda ett liv som bankrånare och hon avser att utföra ett större sprängattentat mot Svenska Dagbladets redaktion i Stockholm.

Erixons efterforskningar och förutsägelser bygger på mycket väl övervägda antaganden. Vi bör komma ihåg att Linderborgs tyska förlaga avsåg att placera sina barn på ett barnhem för föräldralösa barn i Jordanien. När man betänker att Linderborg aldrig någonsin i sin publicistiska gärning – trots att hon är kvinna –har behandlat teman som handlar om föräldraskap och barn som känner sig övergivna, faller alla bitar i Erixons pussel på plats.

En besvärande skandal skakar för närvarande Sveriges finansdepartement. Det är i sanning upprörande för oss liberaler att läsa om hur tidningen Expressen funnit bevis på att en av departementets tjänstemän ägnat sig åt s.k. porrsurfande på arbetstid från en av departementets datamaskiner.

Om Expressens reporter – en viss Karl Johan Karlsson – hade bemödat sig att följa de liberala bloggarna den senaste tiden, hade han insett att den osmakliga förföljelsen av finansdepartementets politiska stab är synnerligen omotiverad. Mina kolleger Johan Norberg, Johnny Munkhammar och Mattias Svensson har de senaste veckorna med stort tålamod och på enkel svenska förklarat hur de liberala dogmerna föreskriver att politiker håller fingrarna borta från ekonomin. När nu en tjänsteman på finansdepartementet hörsammar våra rekommendationer och istället har sina liberala fingrar på ett helt annat ställe, förtjänar det naturligtvis bifall från oss liberaler och inte reprimander.

Det inträffade är vidare ett tydligt exempel på att det feministiska vansinnet gått för långt i Sverige. I inget annat land hade nämligen en politisk tjänsteman upplevt en så stark lekamlig undernäring, att han känt sig tvungen att söka sig till det s.k. nätet för att få utlopp för sina högst naturliga drifter. Tvärtom så är det kutym i andra länder – såsom det stora föregångslandet i väster – att en person i en dylik position har anspråk på en aptitlig och följsam sekreterare: ett fruntimmer som inte skäms för att bejaka sin kvinnlighet och som inte heller börja böla om s.k. ”sexuella trakasserier” så snart vi män tillåter oss att ge uttryck för vår uppskattning. Det inträffade är således ett tragiskt exempel på den radikalfeministiska indoktrineringens totala haveri.

Vi får heller inte glömma att den s.k. porrbranschen skulle kunna bli en svensk tillväxtindustri om politikerna lyckades slå sig fria från de feministiska vanföreställningarna. Jag har redan här på bloggen förklarat hur eskortverksamhet erbjuder en utmärkt möjlighet för attraktiva kvinnor med svaga kvalifikationer att slå mynt av sina fysiska företräden. Detsamma gäller naturligtvis a fortiori den s.k. porrindustrin, då den dessutom skulle tillåta en omfattande export. Den svenska kvinnan hyllas över hela världen för sin speciella dragningskraft. Skönheter som Victoria Silverstedt och Sandra Nilsson har skördat exceptionella framgångar internationellt tack vare sitt naturligtasätt och sin kvinnliga utstrålning. Det vore beklagligt om denna potentiella exportsuccé gick i stöpet på grund av en liten, avundsjuk minoritet av fanatiska feminister. Min duktige kollega Per Gudmundson, som besitter en betydande expertis på det pornografiska området, har i en läsvärd krönika visat hur vänsterns företagsfientliga feminism tycks ha tagit död på en mycket lovande tillväxtbransch.

Därför skulle jag med detta blogginlägg vilja så ett frö till en liberal motrevolution. Vi män måste nu slå näven i bordet och kämpa för rätten till lite kvinnlig fägring på arbetsplatsen. Således vill jag härmed dela med mig av några av mina bästa tips för s.k. porrsurfande. Jag ber härvid kvinnor i barn i läsekretsen om ursäkt, för nu måste jag tyvärr använda mig av några opassande ord och uttryck. Jag hoppas emellertid att även ni inser att jag är tvungen att utföra denna protest- och sympatiaktion för yttrandefrihetens och liberalismens skull.

Jag hoppas således att alla män i publiken har satt sig bekvämt till rätta och har den s.k. webbläsaren aktiv, för nu sätter vi igång. Ta ett fast grepp om musen och vänsterklicka sedan på de s.k. hyperlänkar som här följer: pornografi, samlag, sex, playmate och pin-upbild.

Det händer ofta att mina elever i Kurres politiska skola hör av sig till mig för att uttrycka sin uppskattning över mina lektioner. Nu senast fick jag ett s.k. e-postmeddelande ung dam från moderata ungdomsförbundet som berömmer mina redogörelser över nationalekonomin och själv beklagar sig över att ekonomipriset, som hos själv skriver, ”stödjer inkompetens”.

Den unga flickan gladde sig också över att jag engagerat mig i den unge moderaten Christoffer Järkeborns kampanj för att komma in i EU-parlamentet, vilket naturligtvis sågs som ”en bekräftelse att han är en riktigt skarp kandidat”.

För att åtgälda denna vänlighet tänkte jag därför passa på att här på min blogg särskilt formulera några kloka meningar om Järkeborns duglighet. Järkeborn arbetar till vardags som politiskt sakkunnig på justitiedepartementet och lyfter därför följdriktigt fram kravet på ”tuffare och kraftfullare åtgärder mot den organiserade brottsligheten” som det viktigaste kravet i sin kampanj. På sin mycket slagkraftiga blogg utrycker han också sin beundran för den amerikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin, vilket borgar för ett särskilt gott politiskt omdöme. Det är tryggt för oss liberaler att det finns anhängare till Pahlins kriminalpolitik på regeringskansliet. Förutom Pahlins arbete för ytterligare liberaliseringar av de amerikanska vapenlagarna vill jag framhålla hennes tydliga uppslutning till traditionstyngda alternativa påföljder för extremt grova brott. I detta sammanhang är jag övertygad om att Järkeborn kommer att arbeta för att även EU-länderna går i en liberal riktning och skärper straffen för alla brott där livstidsstraffet är den strängaste påföljden.

Andra bloggar om: Christoffer Järkerborn, Sarah Palin.

Det har blivit dags för mig att fortsätta min presentation av den toppade liberala drömregering som vid nästa val skulle ge alliansens ett nytt starkt mandat för nödvändiga reformer. Jag kan stolt konstatera att min ministerlista ingjutit nytt hopp om svensk borgerlighet, vilket också kunnat avläsas i opinionsmätningarna.

Ministris för kvinnor och barn. Marie Söderqvist-Tralau. På min bloggs kommentartråd har det påpekats att min nya regering har en manlig sammansättning. Detta är inte att förvåna då man måste komma ihåg att regeringsarbetet är ett ansvarsfullt värv som tarvar manliga dygder som mod, analytisk förmåga och handfast ledarskap. Dessa karaktärsegenskaper har helt åsidosatts med den politiska vänsterns kvoteringselände. Och kanske värre än då: som den bortom fattningsförmågan maskuline tilltänkte forskningsministern Dick Erixon har framhållit har de pojkar som vänstern vaskar fram som politiker, snarast utstrålar en feminiserad ”post-maskulinitet”. Det handlar om fjolliga gossar som gråter ut offentligt om allt möjligt, vilket – precis som Erixon konstaterar – tidigare hade varit otänkbart i amerikansk politik. Vem kan föreställa sig en Richard Nixon som pladdrar om barn och hundvalpar, en Oliver North som gråter eller en George W. Bush som pratar ut om alkoholmissbruk och läser sagor för barn? Riktiga män som Dick Erixon och jag själv har förstått att bejaka vår maskulinitet, vilket inte bara gjort oss så åtrådda bland kvinnor utan också till trovärdiga och dådkraftiga politiker.

John McCains val av vicepresident visar däremot att det finns propagandafördelar att skörda med en tilldragande kvinna som sekundant till oss män. Dessutom måste en regering anta ett helhetsperspektiv på politiken och då kan det faktiskt rentav finnas politiska vinster med att en kvinna ta ansvar för de mer mjuka och emotionella områdena av politiken. Med detta i beaktande har jag därför letat efter en kvinna som uppfyller de kvalifikationer som man kan förvänta sig av ett borgerligt statsråd. Till en början föll mitt val på Svenska dagbladets lite kärva skönhet Maria Abrahamsson. Emellertid fordrar regeringsarbetet, vilket tilltänkte reformminister Johnny Munkhammar så förtjänstfullt redogjort för, en stor förtrogenhet med moderna språk. I detta sammanhang har Abrahamsson själv gjort betydande insatser för den sociobiologiska forskningen:

[N]är jag låg i Lund noterade jag att tjejerna som läste matematik som regel var mer plattbröstade än de som studerade t ex moderna språk.

Efter att jag ingående och från olika vinklar studerat ett flertal bilder av Maria Abrahamssons överkropp, kom jag därför fram till att hon var sämre utrustad för den aktuella ministerposten. Valet föll därför för den mer yppiga skönheten Marie Söderqvist-Tralau. Bilden nedan dokumenterar hennes goda handlag med barn, vilket också är meriterande i sammanhanget. Till Söderqvist-Tralaus förtjänster hör också att hon med sin kvinnliga kreativitet skulle bli en tillgång i arbetet med grundlagsutredningens viktiga arbete med att utarbeta en modern rösträttsförordning.

Ministerlistan
Idrottsminister: Mats Hinze.
Integrationsminister: Mauricio Rojas.
Socialminister: Mattias Svensson.
Småföretagsminister: Fredrick Federley.
Civilminister: Alf Enerström.
Kyrkominister: Per Gudmundson.
Kulturminister: Johan Staël von Holstein.
Finansminister: S R Larson.
Informationsminister: Johan Norberg.
Reformminister: Johnny Munhammar.
Justitieminister: Kurt G. Rantzén.
Forskningsminister: Dick Erixon
Invandringsminister: Ian Wachtmeister.
Minister för utrikesfödda: Sten Andersson.
Mellanösternminister: Per Ahlmark.
Miljöminister: Henrik Alexandersson
Utrikesminister: Carl Bildt
Skolminister: Jan Björklund
Kninnor och barn ministris: Marie Söderqvist-Tralau

Den politiska vänsterns behandling av Johan Norberg och mig själv är det nedrigaste man kan tänka sig. Först tar sig en rad recensenter och bloggare på den yttersta vänsterkanten sig rätten att skamlöst fälla positiva värdeomdömen om Naomi Kleins lögnaktiga Chockdoktrinen, en bok som jag och Johan Norberg vet är dålig och osaklig. När vi sedan rättrådigt utmanar dem på debatt svarar de med att öppet visa sitt förakt för det fria och öppna samtalet och istället fegt dra sig undan. Norberg har tidigare klarlagt hur vänstern – efter det att han utmanat en rad namngivna vänsterrecensenter till debatt på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg – fick svaret från extremvänstern att han istället skulle få debattera Kleins bok med en annan recensent; en som hette America i förnamn och som Norberg inte alls hade någon lust att debattera med. Så fega är alltså vänstern att man inte villkorslöst godtar de förutsättningar som vi liberaler tagit på oss ansvaret att diktera för att debatten ska kunna bli så saklig som möjligt. Men Norberg kunde dessutom visa att de unga vänsterextremisterna till råga på allt varit ofina nog att inte uppskatta kvalitetsmagasinet Neos taktfulla lustigheter om kinesiska gästararbetare som ”spelar majong” och äter ”bambuskott ur burk”.

Som om inte all denna ohyfs vore skäl nog för att samla ihop dessa frihandelsmotståndare på Råsunda för att lära dem veta hut, kan jag nu här på min blogg exklusivt avslöja att detta problematiska beteende bara eskalerat. På min egen berömvärda debattinbjudan till en rad vänsterbloggare (däribland den skånske riksdagsledamoten Bengt Silfverstrand) har jag mottagit liknande nonchalanta svar från extremvänstern. Signaturen ”Kerstin” – som jag inte alls utmanat! – godtar en debatt i sin hemkommun. Bloggaren ”Marlene” vägrar helt oförskämt att möta mig i en debatt och har dessutom mage att tillägga:

”Kan man inte mötas här då, på din blogg här och nu, och de andra om och när helst de vill?”

Historien upprepar sig! Vänstern sätter sig upp mot mina och Johan Norbergs tydliga ordningsregler. Nu kan jag bara beklaga att den läsande allmänheten, som förmodligen inte vill något hellre än att höra mig och Johan Norberg diskutera hur bra den avreglerade kapitalismen verkligen fungerar, inte tillåts att ta del av våra argument. Vi får inte chans att förklara vad som verkligen hände i samband med Pinochets maktövertagande i Chile, det regeringsskifte som av Norbergs Cato-kollega José Piñera beskrivits som ”a radical, comprehensive, and sustained move toward free markets”, utfört under devisen "radical reform with conserative execution”.

Inte heller får vi chansen att förklara bakgrunden till Milton Friedmans hyllning av Pinochets politik från 1982:

”Chile is an economic miracle .. but Chile is an even more political miracle.”

När vänstern beter sig som fega kycklingar kommer den allmänna debatten om Chiles ekonomiska under även i fortsättningen att handla om militärdiktaturen, när den egentligen borde handla om privata pensionsförsäkringar. Den kommer att handla om tortyr, när den borde handla om inflationsbekämpning. Likväl: mitt debatterbjudande från i onsdags står kvar i oförändrad utformning. Och den läsande allmänheten hoppas nog att det finns någon bland de nämnda vänsterbloggarna som har kurage nog att anta erbjudandet.

• vågar utan vidare utnämna den till den viktigaste bok [...] jag läst under åtminstone det senaste decenniet. Bengt Silfverstrand
• Boken rekommenderas alltså starkt, och jag tror personligen att den kommer att påverka den politiska debatten i många år framöver, minst lika mycket som "No Logo" gjorde. Erik Svensson
• Jag tycker att vi snart har en situation som påminner om den katastrofkapitalismen som Naomi Klein beskriver i sin makalöst kloka bok "Chockdoktrinen." Har du inte läst den än, må du nog snart ta och göra det. Marlene Olsson
• Naomi Kleins bok ger oss en skrämmande inblick i hur politiken och storförtagen samarbetar och är sammanflätade i USA [...] jag råder alla som är det minsta intresserade av politik och vår samtidshistoria att läsa Naomi Kleins bok. Det är den värd! Ett hjärta rött
• Att i det sammanhanget överhuvudtaget nämna nyliberalen Johan Norbergs grundlösa kritik av boken [...] säger mer om ledarskribentens sexistiska sätt att avfärda en seriös kvinnlig skribent än om Naomi Klein. Kritiken av Naomi Klein framstår som en talan i egen sjuk sak. Bo Widegren
• Med en frenesi och utan så mycket som en antydan till nationellt motstånd har skatter sänkts, krig startats, marknader liberaliserats och katastrofer chockdoktrinerats. Ulf Svensson

Jag kan bara konstatera att akademin helt förbisett min enkla redogörelse över nationalekonomin och hur prestationer inom denna vetenskap bör bedömmas.

Som om inte de tidigare Nobelprisen i fred och litteratur var en tillräcklig förolämpning mot vetenskapen, så har akademin nu beslutat att ge det stolta ekonomipriset till den komplett inkompetente Paul Krugman. Krugmans böcker präglas av en total brist på respekt för den av mig nämnda Pareto-principen och han har fortsatt att upprepa socialismens valser om välfärd, trots all all forskning på området talar emot dessa omfördelande regleringar. Krugman har dessutom på sin blogg fört en mycket hatisk kampanj mot president George W. Bush och därmed legitimerat världens skurkstater. För mig är det bara att konstatera att nobels ekonomipris inte längre är värdigt Kurt Wickman. Min förhoppning står nu till att Wickman istället tilldelas det prestigefyllda Curt Nicolin-priset för sina insatser för den nationalekonomiska forskningen.

Det har blivit dags för tredje lektionen i det populära utbildningsprogrammet Kurres politiska skola. Liberalismens styrka ligger i att den får stöd i vetenskapen. Idag presenteras vinnaren av Nobels ekonomipris och det ger mig ett utmärkt tillfälle att presentera lite mer djupgående presentera den insikter som denna vetenskaps vunna insikter.

Som jurist menar jag naturligtvis att juridiken är den högst stående av alla vetenskaper, men vi liberaler har också anledning att hysa en särskilt aktning för nationalekonomin. Nationalekonomer förmår med sina matematiska modeller förklara världen på ett exaktare och tillförlitligare vis än den ofullständiga verklighet vi ser omkring oss. Med hjälp av ett antal sinnrika grundantaganden kan ekonomerna således härleda ett stort antal viktiga resultat, såsom exempelvis att skatterna alltid måste sänkas. Det avgörande antagandet är därvid den så kallade Pareto-principen – vilken enkelt uttryckt innebär att ingen standardhöjning för de lägre befolkningsskikten är tillåtlig, om den sker på bekostnad av oss höginkomsttagare. Denna ideologiska klarsyn och respekt för äganderätten är naturligtvis en särskilt attraktiv aspekt för oss liberaler.

Det är således alldeles följdriktigt att Nobelpriset i ekonomi – i avsaknad av ett nobelpris i juridik! – tilldelats några av världshistoriens största vetenskapsmän. Milton Friedman – arkitekten bakom Chiles mycket lyckade liberalisering – fick priset för sitt sensationella forskningsresultat att den arbetslöse själv valt sitt predikament och därför inte förtjänar ekonomiskt bistånd från oss hårt arbetande höginkomsttagare. En annan prominent pristagare är James M. Buchanan, som gjort ovärderliga insatser för att förklara hur en demokratisk konstitution kan utformas för att förhindra skadlig omfördelning av inkomster och förmögenheter.

Tyvärr finns det indikationer på att priset på senare år förlorat sin särställning och alltmer dragits med i den allmänna vänstervridningen i samhället. Således tilldelades priset år 2001 den notoriskt inkompetente vänsterekonomen Joseph Stiglitz. 1998 tilldelades det Amartya Sen, vilken ägnar sig åt obskyra forskningsämnen som ”ojämlikhet” och fattigdom – och därigenom endast bevisar sin okunskap om Pareto-principens påbud.

Därför finns det skäl för oss liberaler att nu kräva en uppryckning. Då en nyligen utförd undersökning i The Economist visade att en majoritet av amerikanska ekonomer hyser socialistiska sympatier, finns det starka skäl att söka pristagaren här på hemmaplan. Jag skulle således härmed vilja slå ett slag för vår egen Kurt Wickman vid Högskolan i Gävle. Wickman är internationellt ledande på sitt område, och han har genom åren följt en konsekvent liberal linje i sin forskning såväl som i sin opinionsbildning. Sedan disputationen vid Uppsala Universitet år 1981 har det gått spikrakt uppåt för Wickman. Han har varit aktiv vid några av världens mest framstående lärosäten, såsom exempelvis Cityuniversitetet i Stckholm och Chulalongkorn University i Bangkok. Wickman månar också om den tredje uppgiften och om det akademiska oberoendet, vilket den digra listan av publikationer vid Timbro, Skattebetalarnas Förening och Företagarna vittnar om.

I beaktande av denna exceptionella akademiska meritlista torde det vara alldeles uppenbart, att Wickman är den enda nu aktiva ekonom som kan återupprätta ekonomiprisets skamfilade rykte.

Uppdatering

Som om inte de tidigare Nobelprisen i fred och litteratur var en tillräcklig förolämpning mot vetenskapen, så har akademin nu beslutat att ge det stolta ekonomipriset till den komplett inkompetenta Paul Krugman. Krugmans böcker präglas av en total brist på respekt för den ovan nämnda Pareto-principen och fortsatt att upprepa socialismens valser om välfärd. Krugman har dessutom på sin blogg fört en mycket hatisk kampanj mot president George W. Bush och därmed legitimerat världens skurkstater. För mig är det bara att konstatera att nobels ekonomipris inte längre är värdigt Kurt Wickman. Min förhoppning står nu till att Wickman istället tilldelas det prestigefyllda Curt Nicolin-priset för sina insatser för den nationalekonomiska forskningen.

Den fullständigt okände Jean-Marie Gustave Le Clézio belönades idag med världens finaste litterära pris. Redan förra året skrev jag apropå att utmärkelsen då tillfallit den socialistiska författarinnan Doris Lessing om hur detta pris kommit att bli en skymf för dess upphovsman, den frie entreprenören och innovatören Alfred Nobel:

”Vi minns kommunisten Dario Fo, Fidel Castros och Slobodan Milosevics handgångne man Harold Pinter, kommunisten José Saramago, socialisten Günter Grass, vänsteraktivisten J M Coetzee, kommunisten Elfriede Jelinek -- exemplen är otaliga.”

När priset inte gått till uttalade marxister har det istället handla om tveksamma poeter som Wisława Szymborska, vilka aldrig hade klarat sig i konkurrensen om litteraturen fick fungera efter marknadsekonomins principer. 

Att detta stolta pris tillåtits dras ner i smutsen låter sig enkelt förklaras av Svenska akademiens politiska sammansättning. De aderton stolarna har under senare tid blivit till en förvaringsplats för övervintrade revolutionsromantiker som Per Wästberg, Torgny Lindgren, Peter Englund och Kristina Lugn. När posten som ständig sekreterare överlåtits till socialisten och antiamerikanen Horace Engdahl var detta bara det slutgiltiga beviset på att man förrått sin egen devis om ”snille och smak”. Vad gäller Engdahls kapacitet finns det anledning att erinra om bloggkollega Dick Erixons träffsäkra karaktäristik:

”Horace Engdahl är en av alla dessa låga, snåla och, faktiskt, rätt inskränkta intellektuella som tror att de är gudar och står över allt patrask där ute i samhället.”

Om Engdahl hade bemödat sig med att läsa amerikansk litteratur hade han t.ex. inte kunnat att undgå liberala kvalitetsförfattare som Robert P. Murphy. Murphy har med sitt epokgörande epos Minerva givit ett bestående bidrag till den västerländska kulturtraditionen. Murphys skildring av det liberala idealsamhället borde vara obligatorisk läsning för vår framtidsinriktade ungdom, dessutom hade Alfred Nobels arv blivit väl investerade pengar. Murphy har nämligen lovat att – mot en ersättning på 500 000 $ -- skriva en uppföljare till sin roman. Den som vet att Nobelpriset för vinnaren innebär ett ekonomiskt tillskott på tio miljoner kronor (omräknat 1 500 000 amerikanska dollar) förstår att vi nu gått miste om en litterärt värdefull tetralog.

Vi liberaler har vant oss vid de mest plumpa angreppen från irrationella vänstermänniskor. Detta är vår vardag och det kors vi måste bära för att kunna stå i frihetens och sanningens tjänst. Mer beklämmande är det då att se att även våra förmodade meningsfränder – ja rent av personer anställda på den högkvalitativa tankesmedjan Timbro – nu inte drar sig för att attackera oss. Roland Poirier Martinsson som tydligen varit PRYO-elev på Timbros medieavdelning i några veckor har på bloggen Newsmill gjort ett fullständigt vanvettigt angrepp på liberalismen. Poirier Martinssons artikel faller på sina orimligheter. Artikeln är fylld av befängdheter om liberalismen:

"Att människor lider här och nu i det som råkar vara deras enda liv på jorden är ett lågt pris för morgondagens lyckorike".

Alla vi som t.e.x. har Ayn Rands av Timbro översatta idéroman Och världen skälvde vet hur befängt detta påstående är. Aldrig någonstans antyds att civilisationen måste förstöras för att ett nytt liberalt lyckorike ska bli möjligt.

Det är därför glädjande att se att självaste Johan Norberg givit sig i kast med att fullständigt pulvrisera Poirier Martinssons kritik och avslöja hur försåtlig den i själva verket är:

”För säkerhets skull nämner han därför inte en enda nyliberal filosof, ekonom eller debattör som han menar står för detta mischmasch av misantropi.”

Själv kan jag bara understryka vilka krav det ställs på anställda på Timbro. Den som på Internet söker på ordet ”kvalitetslitteratur” kommer att bli förvissad om att snart nog alla bloggar som behandlar detta ämne också handlar om Timbros böcker. Detta torde vara bevis nog för att Timbro ställer ofantligt höga vetenskapliga krav på sina publikationer. När man på Timbro t.ex. tar sig an ideologiska fiender som ”radikalfeminismen” vinnlägger man sig alltid om att – trots den uppenbara humbug som denna idéströmning utgörs av – att i detalj studera dess grundläggande källor. Litteraturlistorna tillåts bli nästan hur långa som helst, vilket bara tydliggör hur nogrant arbetet har utförts.

Därför är det också på sin plats att Norberg upplyser Poirier Martinsson om vad det är som gäller om man jobbar på Timbro:

”Sådana illvilliga och illa underbyggda åsnesparkar mot liberalismen hör hemma på DN Kultur, inte på Timbro.”

Jag hoppas därvid att Poirier Martinsson av Timbros vaktmästare blivit informerad om när skrivbordet ska vara städat och vart nyckeln skall lämnas in.

Miljöminister. Henrik ”Hax” Alexandersson. Henrik Alexandersson befinner sig i den klimatologiska forskningsfronten och har från denna upplysta position försett oss med helt ovedersägliga bevis för att ”hotet om den globala uppvärmningen” i själva verket är en vänsterkonspiration mot marknadsekonomin. Alexandersson har med sin vetenskapliga konsekvens visat att när två naturvetenskapliga teorier strider mot varandra, är det den teori som får stöd av den amerikanska oljeindustrin som vi bör hålla för sann.

Utrikesminister. Carl Bildt Denna närmast överjordiska statsman torde vara helt självskriven vid sitt ämbete. Bildt kan liknas vid en superhjälte som, tillsammans med sina vänner John McCain och Newt Gingrich, engagerat sig i superhjältegänget Committee for the Liberation of Iraq för åka världen runt och skapa fred, frihet och demokrati. Till Bildts digra meritlista måste man också lägga hans engagemang för det svenska näringslivet och då i synnerhet hans förtroliga samarbete med oljeentreprenören med det vackra namnet Adolf H. Lundin. Bildt och Lundin Petrolium lyckades till och med förse näringslivet med olja utvunnen från det av inbördeskrig drabbade Sudan, trots den högröstade och företagsfientliga kritiken mot att göra affärer med dem som behöver det bäst. Som alla andra superhjältar har Bildt naturligtvis några särskilda superkrafter. I Bildts fall heter de diplomati och lyhördhet. För bara någon månad sedan chockade han alla EU:s utrikesministrar med sitt diplomatiska konstnummer att jämföra Ryssland med Hitlertyskland. Och för en tid sedan avslöjades att inte ens Totalförsvarets forskningsinstituts egna experter idag kan uppfatta de bandinspelade ljud från den sovjetisk u-båt i Horsfjärden som en ung Carl Bildt reptilsnabbt förvissade sig om redan i början av 1980-talet.

Skolminister. Jan Björklund Den svenska skolans utveckling har under de senaste decennierna varit ludermässig. I stort sett hur många internationella studier som helst har visat att de svenska eleverna har "det grövsta och mest kränkande språkbruket i hela världen". Om Sverige överhuvud taget skall kunna hävda sig som tillväxtnation måste skolpolitikerna nu "gå ut i skogen och runka upp stridskuken ordentligt" för att sedan vidta de åtgärder som krävs. Således är det av yttersta vikt att Jan Björklund ges förnyat mandat. Högst på önskelistan står skriftliga omdömen i lekskolan samt att luckra upp den i Sverige så låsta debatten om skolaga. Men för att ytterligare stävja allmänna otyg som fula ord, skolk, slafsig klädsel (kepsar, burkor, slöjor, näsringar och bara magar), mobbning och uppstudsighet mot lärare och skolpersonal, kan det komma att krävas ytterligare hårda tag. Den blivande forskningsministern Dick Erixon har härvidlag föreslagit en större lyhördhet gentemot den amerikanska folkbildningsorganisationen National Rifle Association, varifrån det kommit nytänkande förslag om att ge lärare rätt att bära tjänstevapen. För att dessa liberala idéer ska bli verkliga fordras nog emellertid att även Björklund gör sitt ärende i skogen.

Ministerlistan
Idrottsminister: Mats Hinze.
Integrationsminister: Mauricio Rojas.
Socialminister: Mattias Svensson.
Småföretagsminister: Fredrick Federley.
Civilminister: Alf Enerström.
Kyrkominister: Per Gudmundson.
Kulturminister: Johan Staël von Holstein.
Finansminister: S R Larson.
Informationsminister: Johan Norberg.
Reformminister: Johnny Munhammar.
Justitieminister: Kurt G. Rantzén.
Forskningsminister: Dick Erixon
Invandringsminister: Ian Wachtmeister.
Minister för utrikesfödda: Sten Andersson.
Mellanösternminister: Per Ahlmark.
Miljöminister: Henrik Alexandersson
Utrikesminister: Carl Bildt
Skolminister: Jan Björklund