kurranz

Utvecklingen i Burma är sannerligen intressant för oss liberaler och jag hade faktiskt tänkt skriva en längre s. k. blogpost på ämnet, då jag såg att några liberala kolleger redan förekommit mig. Därför inskränker sig min kommentar till ett kort referat av vad dessa sagt.

På den alltid lika ödmjuke Johnny Munkhammars blog läser jag en synnerligen insiktsfull kommentar till de senaste skedena:

"The depth of my knowledge of the situation in Burma is limited. I have, however, always felt an admiration for the strength of Aung San Suu Kyi despite her fate. In a struggle like this, with people demanding basic freedoms, of course it is obvious where my sympathies are."

På denna punkt är det bara att instämma. Vi liberaler tenderar att framför allt sympatisera med vinnare, men i fallet Aung San Suu Kyi finns det skäl att vara välvilligt inställd trots hennes tragiska öde att alltid stå på den förlorande sidan i Burmas interna maktkamper.

En kanske ännu mer relevant betraktelse finner jag emellertid hos min liberale kollega Henrik Alexandersson. Henrik tycks, liksom undertecknad, känna ett visst inre motstånd emot att förbehållslöst uttrycka sitt stöd för de burmesiska protesterna, och förklarar också varför:

"Å ena sidan: Det finns ett genuint intresse av att Burma skall demokratiseras. Och upprördheten är stor över de offer oroligheterna där har krävt. Det är naturligtvis utmärkt.

Å andra sidan: Upprördheten är i princip obefintlig över det våld som syftar till att motverka en demokratisk utveckling i Irak."

Jag måste instämma med Henrik att vi liberaler bör koncentrera vår energi på att uttrycka vårt stöd för demokratiseringen i Irak, där omvärldens stöd hittills varit både svagt och opportunistiskt. Vid närmare eftertanke torde det stå klart att situationen i Irak är precis omvänd mot den i Burma: där kämpar det irakiska folket emot den demokratisering som genomdrivits av den amerikanska ockupationsmakten.

Vi liberaler gör därför rätt i att uttrycka vårt förbehållslösa stöd för den amerikanska militärmakten och president George W Bush. Det var lätt att visa sitt stöd när Baghdad föll inför jublande folkmassor. Det är emellertid nu, när det irakiska folket med våld och lögner visar sin otacksamhet mot sin befriare, som vårt stöd är avgörande.

Andra bloggar om: Burma, Irak.

Emedan folkpartiets ungdomsförbund tycks ha förirrat sig ut i socialismens och de alternativa sexualiteternas tassemarker, gläder det ett gammalt förhärdat advokathjärta att se att det trots allt finns folkpartiungdomar som står upp för liberalismen.

En av dem är den pigga jäntan Saga Rosén, som sina 22 år till trots har både en skarp penna och dito åsikter (trots den något bistra uppsynen, men jag har förstått att det kan vara svårt för unga kvinnor i dagens radikalfeministiska Sverige att bejaka sin kvinnlighet).

Saga har i ett par inlägg uppmärksammat det absurda i att FPU deltar i en marsch för att tvinga självständiga näringsidkare att anpassa sina lokaler efter handikapplobbyns allt mer högljudda krav:

"Det man alltså vill göra från Marschens sida, är att man vill ha statliga pekpinnar som rubbar äganderätten. Statliga pekpinnar som bestämmer inredningen på restauranger, barer och butiker. Istället för att ägarna själva får bestämma hur deras ägande ska förvaltas. Galenskap."

Precis som Saga skriver, i ett uppföljande inlägg, härleds ju de liberala rättigheterna ur äganderätten:

"En rättighet i dagens samhälle bör vara att skattefinansierad stadsbyggnad, såsom sjukhus och skolor, är tillgänglig för alla. Detta för att alla bidrar till detta genom skattesedeln."

Därav följer naturligtvis också att de som inte bidrar genom att betala skatt -- vilket torde inbegripa lejonparten av de rörelsehindrade och funktionsodugliga -- inte kan kräva samma rättigheter som vi andra. I själva verket står den enskilda människans rättigheter rimligen i proportion till hennes bidrag till samhället.

Vi kan jämföra detta med den socialistiska principen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov", som implicerar att människor ska tvingas bidra med sina egna förmågor -- sin egendom -- för att tillfredsställa andras behov. Vi har sett i Östeuropa, samt tidvis på närmre håll här i Sverige, vart den principen leder hän.

I det liberala samhället, däremot, står de krav individen kan ställa å samhället alltid i proportion till dess bidrag till detsamma. Den som icke arbetar skall heller icke äta. Och den som inte betalar skatt utan lever på sjukpension och lönebidrag, den kan naturligtvis inte förvänta sig att kunna åtnjuta samma rättigheter som vi fullt funktionsdugliga, bidragande skattebetalare.

Nog är det betecknande för folkpartiets kris att det är en ung och oerfaren kvinna som slår vakt om det liberala idéarvet.

Andra bloggar om: Folkpartiets Ungdomsförbund, Saga Rosén, handikapplobbyn.