Hellre bananer än svält
På den förment liberala kultursida som Dagens Nyheter håller tillhanda har nu ytterligare en s.k. kulturdebattör av djupröd kulör släppts in. Jag talar så om Magnus Linton, som tidigare gjort sig känd för ogenomtänkt hyllande av kriminella vegetarianer.
I en krönika i Dagens Nyheter förfasar han sig nu över bananföretaget Chiquitas näringsverksamhet i Colombia. Utifrån lösryckta rykten fabulerar han ihop en saga om att företaget skulle ha hyrt terrorister för att skydda deras plantager. Hans slutsats är att dessa åtgärder skulle öka oroligheterna i regionen. Jag tror Linton är helt fel ute. Men om det verkligen var fallet att man skyddade sin egendom från marxistiska terrorgrupper, vore väl ändå detta på sitt sätt försvarbart. Latinamerika har allt för länge fått vara en lekstuga för revolutionära drömmerier om statligt översitteri.
Hursomhelst täpper Linton, på klassiskt vänsterkonspiratoriskt manér, till sin argumentation från rimliga invändningar genom att hävda att Chiquita troligen kommer att köpa sig fri från franklagelserna. Som jurist häpnar man över en sådan inskränkt syn på rättsväsendet.
I själva verket vet dessutom alla och envar att det just är företag som Chiquita som bringar välstånd till de delar av världen som behöver det som mest. På vilken utvecklingsnivå hade ett land som Colombia befunnit sig utan framsynta och välståndsbringande entreprenörer? Kanske tycker rödgardisten Linton att det hade varit bättre om Sydamerika fortfarande lydde under det blodtörstiga Aztekväldet, där var bonde på prästernas nyck kunde offras till någon gud, om de inte dukade under i svält på grund av att en skörd slog fel?
Det Chiquita och andra företag erbjuder världens fattiga är en hjälpens hand upp ur primitivitet och misär. Här vill jag likt framstående tänkare som Johan Norberg betona det chimära i att tro att vi kan nå verklig frihet utan frihandel i vår värld. Colombianerna är nog glada för att de kan arbeta och göra nytta snarare än att tvingas ägna sig åt primitiva riter och bo i tält. Om Magnus Linton åtminstone i sin ungdom hade läst en indianbok hade han kanske haft några insikter om hur det var förr i dessa delar av världen (fast man kan anta att det under hans uppfostran klassades som kulturimperialism).
I en krönika i Dagens Nyheter förfasar han sig nu över bananföretaget Chiquitas näringsverksamhet i Colombia. Utifrån lösryckta rykten fabulerar han ihop en saga om att företaget skulle ha hyrt terrorister för att skydda deras plantager. Hans slutsats är att dessa åtgärder skulle öka oroligheterna i regionen. Jag tror Linton är helt fel ute. Men om det verkligen var fallet att man skyddade sin egendom från marxistiska terrorgrupper, vore väl ändå detta på sitt sätt försvarbart. Latinamerika har allt för länge fått vara en lekstuga för revolutionära drömmerier om statligt översitteri.
Hursomhelst täpper Linton, på klassiskt vänsterkonspiratoriskt manér, till sin argumentation från rimliga invändningar genom att hävda att Chiquita troligen kommer att köpa sig fri från franklagelserna. Som jurist häpnar man över en sådan inskränkt syn på rättsväsendet.
I själva verket vet dessutom alla och envar att det just är företag som Chiquita som bringar välstånd till de delar av världen som behöver det som mest. På vilken utvecklingsnivå hade ett land som Colombia befunnit sig utan framsynta och välståndsbringande entreprenörer? Kanske tycker rödgardisten Linton att det hade varit bättre om Sydamerika fortfarande lydde under det blodtörstiga Aztekväldet, där var bonde på prästernas nyck kunde offras till någon gud, om de inte dukade under i svält på grund av att en skörd slog fel?
Det Chiquita och andra företag erbjuder världens fattiga är en hjälpens hand upp ur primitivitet och misär. Här vill jag likt framstående tänkare som Johan Norberg betona det chimära i att tro att vi kan nå verklig frihet utan frihandel i vår värld. Colombianerna är nog glada för att de kan arbeta och göra nytta snarare än att tvingas ägna sig åt primitiva riter och bo i tält. Om Magnus Linton åtminstone i sin ungdom hade läst en indianbok hade han kanske haft några insikter om hur det var förr i dessa delar av världen (fast man kan anta att det under hans uppfostran klassades som kulturimperialism).
Kommentarer
Trackback