Myten om stressen.
"Wireless. Those who claim that progress and new technology creates more stress couldn′t be more wrong. This is written from a sunbed next to a swimming pool in Tenerife. I have just come back from some ten kliometres of jogging close to the sea. Lots of hills, good exercise. And pleasure can definitely be combined with a lot of work, not least thanks to wireless networks."
Munkhammars kloka ord får mig osökt att komma att tänka på det ständiga tjatet om utbrändhet. För oss hårt arbetande liberaler är det irriterande att ständigt höra gnället från alla dessa offentliganställda som drar valser om överbelastning och depression för att kunna sätta guldkant på tillvaron genom att utverka ytterligare några kronor av våra surt förvärvade skattepengar.
Då jag själv har en arbetsvecka på 60-80 timmar, vet jag att det inte alls är skadligt eller stressande att ha en hög arbetsbelastning; tvärtom - det är just detta stora ansvar som får mitt jobb att kännas intressant och stimulerande. Så till alla gnällspikar som besvärar sig över stressande teknologiska förändringar eller arbetsförhållanden kan jag bara säga: läs Munkhammars närmast idylliska redogörelse ovan och ta lärdom!
Moore, en hållningslös Sicko.
Vad som emellertid gör mig bekymrad är, att min liberale kollega Roland Poirier Martinssons kommentar till filmen nu framstår som djupt problematisk. Om än med goda föresatser stämmer Martinsson in i den socialistiska klagolåten. Martinsson för visserligen upp debatten till en högre nivå, men detta leder i slutändan endast fram till att han liksom Moore lägger skulden för de till synes ömmande fallen i filmen på försäkringsbolagen.
Vad vi ser i Moores film är dock något helt annat. Vi ser här en samling förslappade och viljelösa individer, som skyller sina egna tillkortakommanden på "systemet". De har medvetet valt att inte planera för livets eventualiteter och förväntar sig nu helt krasst att kunna skicka notan för sina kostsamma behandlingar till oss andra. Naturligtvis lyckas Moore förse denna sorgliga hållningslöshet med den rätta dramaturgin, och publiken lämnar helt förutsägbart salongen med ömmande hjärtan för dessa ömkliga amerikaner.
Minns Anne Wibbles ord om att varje svensk skulle behöva en årslön på banken. När det gäller frågor kring hälsovård måste detta påstående kanske revideras; den som räknar med att dra på sig cancer i ett senare skede i livet gör sannolikt bäst i att spara 5-6 årslöner, för att undvika att ligga andra, mer hälsosamma, individer till last. I Moores film berörs denna problematik inte alls, utan vi förleds att tro att de olika individerna hamnat i den prekära situationen utan egen förskyllan.
Vi svenskar känner denna tragiska offermentalitet alltför väl. Här i Sverige har det inte varit någon ordning sedan 1968, då vänstern vände begreppen upp och ned och plötsligt menade att det är "samhällets" fel att människor missköter sig. Vi har sett detta argument dyka upp i alla sammanhang från skola till kriminalvård och vi har sett dess förödande konsekvenser i form av moraliskt förfall. Det vore synnerligen beklagligt om samma trista hållning nu skulle breda ut sig i USA och på sikt kanske rentav utgöra ett hot mot det förträffliga amerikanska sjukvårdssystemet.
Vi liberaler här i Sverige borde därför inte stämma in i klagolåten, utan tvärtom varna våra amerikanska vänner för vart den av Moore omfamnade ansvarslösheten i förlängningen leder hän.
Andra bloggar om: Michael Moore, Sicko, Roland Poirier Martinsson.
Norberg om Kärnborg om Klein
Icke desto mindre infinner sig frågan huruvida Norberg i ett avseende gör liberalismen en otjänst, nämligen i sina försök att skyla över framlidne ekonomiprofessor Milton Friedmans omfattande samröre med Chiles likaledes framlidne före detta president Augusto Pinochet. Om vi liberaler ansluter oss till vänsterns demonisering av Pinochet och dennes ledarskap, kommer vi att tvingas till ständiga brandkårsutryckningar av detta slag så snart oseriösa vänsterelement söker svärta ned Friedman för dennes samarbete med den chilenska regeringen.
Dessa brandkårsutryckningar är inte bara tröttsamma, de kommer dessutom att falla tillbaka på oss liberaler själva. Vi får nämligen mycket svårare att förklara förtjänsterna hos den liberala ekonomiska politik som Pinochet så kompromisslöst genomförde - och som är den viktigaste förklaringen till att den chlienska ekonomin idag är den mest dynamiska i Latinamerika. Det är viktigt att komma ihåg, att Pinochets hårdföra men konsekventa styre i vissa delar var en nödvändig förutsättning för de liberala reformerna.
I Norbergs fall torde medverkan till en demonisering av Pinochet dessutom falla tillbaka på den personliga trovärdigheten. Norberg är som bekant verksam vid den mycket framgångsrika amerikanska tankesmedjan Cato Institute, vilken i det förgångna gjort lovvärda insatser för att rehabilitera före detta ministrar från Pinochets kabinett. Därmed torde Norberg lämna dörren öppen för synnerligen obehagliga guilt-by-association-resonemang. Det som ser ut som en ärorik insats för att rädda Milton Friedmans eftermäle blir på så vis i förlängningen bara ett pinsamt självmål. Nej, jag är starkt övertygad om att vi liberaler kan bättre än så!
Personligen skulle jag därför vilja föreslå en alternativ strategi för hur vi liberaler ska förhålla oss till det chilenska exemplet. Istället för att fokusera på de eventuella människorättskränkningar som Pinochets regering kan tänkas ha gjort sig skyldig till - och vilka till yttermera visso främst tycks ha inträffat i samband med att tyrannen Allende störtades - borde vi fokusera på vad som fanns före och vad som kom efter Pinochet. General Pinochet räddade Chile undan statsfinansiellt kaos och ett kommunistiskt maktövertagande och såg till att de omfattande ekonomiska friheterna på sikt kunde kompletteras med motsvarande politiska friheter. Därmed framstår den chilenske ledaren i historiens ljus inte som den despot vänstern vill göra honom till, utan som en sann frihetskämpe.
Andra bloggar om: Johan Norberg, Ulrika Kärnborg, Naomi Klein.
Liberalism som utmanar.
Följaktligen betraktar undertecknad det som en bekräftelse på denna blogs kvalitet att den emellanåt både missförstås och förlöjligas. De upprörda reaktionerna är inget annat än ett bevis på att mitt liberala upplysningsarbete bär frukt och rentav är så effektivt att vänstern inte längre kan förtiga det.
Jag hinner naturligtvis inte alltid gå i svaromål och avstår ofta då belackarnas argumentation i regel faller på eget grepp. Jag finner mig mig likväl nödgad att kommentera en viss Mikael Wälivaara, som driver den obskyra blogen UUAA Radio. I ett s.k. blog-inlägg nyligen apostroferar Wälivaara undertecknad:
"Menar du inte "vi liberala, manliga bloggare", Kurt, du eftertänksamme, testosteronosande karlakarl, eller betyder "liberal" att man automatiskt inte kan vara kvinna? Alla killar som är osäkra på sin manlighet - eller liberalism - bör i alla fall rusa dit och ta lärdom."
Det är roande att se att Wälivaara har så lite att komma med att han måste märka ord på det här viset. Jag har svårt att tänka mig att Wälivaara är ovetande om att alla Sveriges liberala blogar av rang - Henrik Alexanderssons, Johnny Munkhammars, Johan Norbergs, Mattias Svenssons och min egen - alla drivs av män. Det ligger troligen delvis i liberalismens natur, att dess främsta företrädare normalt är män: det täcka könet har generellt sämre förutsättningar att följa de logiska resonemang, vilka utgör liberalismens själva kärna.
Därmed naturligtvis inte sagt, att det inte finns kvinnliga liberala blog-skribenter av betydelse. Jag tror emellertid, precis som jag skrev i det inlägg som Wälivaara häcklar, att kvinnligt liberalt blog-skrivande normalt sker utifrån ett mer jordnära perspektiv. Jag är naturligtvis för egen del likväl stark anhängare av kvinnligt liberalt blog-skrivande och har ju också vid upprepade tillfällen här på blogen lyft fram kvinnliga liberaler som trots allt försöker sig på blog-skrivandets svåra konst. Framför allt mot bakgrund av detta framstår Wälivaaras hån som så missriktat.
Rök ut socialismen!
Personligen tycker jag denna brand är ett utmärkt exempel på den offentliga sektorns slöseri. Om skola, vård och tandvård drivits av privata företag på en fri marknad, hade en dylik brand med största sannolikhet inte kunnat uppstå. Det är svårt att föreställa sig att privata företag med vinstintresse hade handskats så ofattbart vårdslöst med sin egendom. Följaktligen blir den förödande branden i Vellinge i sig ett argument för privat tillhandahållande och finansiering av välfärdstjänster.
Således är det som det brukar vara - att Vellinge visar vägen! - även om det kan vara svårt att inse en dag som denna.
Munkhammar about Nobel Prizes.
Kommunisterna förnekar sig (inte)
Obehaget icke förty låter jag mig dock inte tystas av den sortens nedrigheter. Tvärtom, för här finns uppenbarligen ett viktigt upplysningsarbete för oss liberaler att bidra med. Partiorganiserade kommunister har här uttryckt upprördhet över hur vi borgerliga fritänkare, liberaler och demokrater kunde känna lättnad över att den politik Palme stod för så att säga gick i graven, om uttrycket tillåts.
Kommunisternas upprördhet illustrerar i sig precis den poäng jag ville göra i mitt blog-inlägg: Att den socialdemokratiska åsiktshegemonin på 20 år har förvandlat Palme till en oberörbar ikon, en modern socialistisk Kristusgestalt, med tillhörande kult.
Jag minns själv när jag "låg i Lund" på det röda 70-talet. Då var det annat ljud i skällan. Där demonstrerade obskyra vänstergrupper under slagord som "Palme och Geijer, Nixons lakejer". Samtidigt som Palmeregeringen lanserade sin socialistiska plan för att medelst löntagarfonder förstatliga det svenska näringslivet, häcklades han av vänstern för att sitta i kapitalismens knä. Om något vittnar detta om hur perverterat samhällsklimatet var i Sverige under denna tid, som vi tack och lov lämnat bakom oss.
Mina vänsterkritiker tycks också ha förträngt det faktum att det var under regeringen Palme som åsiktsregistreringen av kommunister bedrevs mest nitiskt. Förvisso hör övervakningen av antidemokratiska vänsterelement till de få saker i Palmes gärning som förtjänar beröm. Det är icke desto mindre märkligt att kommunister nu instämmer i den socialdemokratiska hyllningskören av en politiker de fordom avskydde lika intensivt som mången liberal.
Somliga vänstergrupper drev ju därtill intensiva kampanjer mot Palme. Något dagens ungdom förmodligen inte har fått lära sig i den socialdemokratiska skolan är att den kommunistiska grupperingen Europeiska Arbetarepartiet av polisen misstänktes för inblandning i mordet. (Personligen har jag alltid misstänkt att mördaren kan stå att finna i vänsterns egna led, vilket också skulle kunna förklara de villospår och skenmanövrer som förekommit i utredningen i syfte att smutskasta vår svenska poliskår.)
Slutligen, det mest absurda i påhoppen på undertecknad torde vara anklagelsen att jag stöder mord på politiska motståndare. Befängt! Uppenbarligen är detta ytterligare ett inslag i vänsterns historierevisionism. Behöver jag påminna om Stalins, Maos och Pol Pots massmord? Vänstern har aldrig skytt bruket av dylika metoder mot åsiktsmotståndare och vi demokrater har alltid varit dess första offer.
Andra bloggar om: Olof Palme, kommunister, EAP, Stalin, massmord, vänstern
Vi var många som kände lättnad när Palme-eran tog slut
Vari består då Lennerljungs förseelse? Jo, hon skall enligt egen utsago i "glädjeyra" ha firat mordet på Olof Palme för mer än 20 år sedan. Således är det i vanlig ordning så att den vänsterinriktade journalistkåren fäller en lovande politiker inte på grund av deras politiska gärning, utan genom att gräva fram förmenta försyndelser ur det förflutna.
Mycket talar emellertid för att Lennerljung då det begav sig var långt ifrån ensam att känna lättnad och kanske rentav glädje över att epoken Palme äntligen var över. Palme var som bekant en kontroversiell politiker, som enkannerligen genom sin undfallenget gentemot bolsjevismen prisgav svenskens frihet och oberoende.
Jag minns själv hur jag i sällskap med några advokatkolleger höjde champagneglaset på kvällen den 1 mars 1986. Stämningen var uppsluppen, ja, till euforisk gränsande. Taktlöst, kan tyckas, men detta visar bara på den stora frustration inför Palmes svek som många svenskar gick och bar på vid den här tiden. Det är därför så tragiskt att en enskild politiker nu görs till syndabock för ett fenomen som i själva verket var synnerligen utbrett.
Vidare måste vi idag, när de upprivna stämningarna bedarrat något, faktiskt väcka frågan om inte Palme själv hade slagit an den oförsonliga tonen. De ungdomar som läser denna blogg har förmodligen blivit helt indoktrinerade med den närmast messianska myten om Palme, en myt som den socialdemokratiska åsiktshegemonin lyckats etablera under de gångna decennierna. Men som min liberale bloggarkollega Dick Erixon så förtjänstfullt påpekar, var Palme faktiskt en lika god kålsupare själv:
"Just detta att klämma åt någon personligt, ett extra varv, istället för att hålla sig till sakfrågorna, var Palmes signum. Förnedra motståndarna verkade ofta vara viktigare än att vinna sakdebatten. Snacka om negativt kampanjande."
Till sist: det tycks numera råda en utbredd konsensus att Palme - vad politiken anbelangar - var en enda katastrof för Sverige. Som min meningsfrände Johnny Munkhammar så riktigt påpekar framstår mordet därför i efterhand som oerhört kontraproduktivt:
"Ingen politiker ska utsättas för våld; de som har fel ska besegras med argument i öppen debatt. Mordet fick också den effekten att hans gärning inte diskuteras. Och ju mer Palme hyllas utan kopplingen till eländet han var med om att skapa, desto svårare idag att genomföra reformer för att lämna hans tunga arv bakom oss."
Våren 1986 hade verkligheten redan för länge sedan sprungit förbi Olof Palme. Det är därför lätt att instämma med Sveriges främste blogkolumnist Per Gudmundson: Palme ska vara glad att han fick dö på sin post.
Andra bloggar om: Olof Palme, Marie Lennerljung, Sverige, moderaterna.
Kommunisten Lessing drar Nobels minne i smutsen
Den ökända kommunisten Doris Lessing har alltså belönats med världens finaste litterära pris.
Är det inte ett hån mot Alfred Nobel, en av Sveriges mest framgångsrika kapitalister och industrialister, att priset som han instiftade nu tilldelas människor som är på krigsstigen inte bara mot det system som lät Nobel bygga upp den rikedom som lade grundplåten till priset, utan också mot den enskilda initiativtagande människan? Människans förslavning, det är kommunismens budskap i dess prydno -- inte den frigörelse som Nobel själv bidrog till både som industriman och som kulturell välgörare.
Litteraturpriset har dessutom kommit att stå i bjärt kontrast mot de andra Nobelprisen, som ju hyllar förnuftet, det vetenskapliga framsteget som förbättrar människans livsvillkor -- sunda och nobla liberala, kapitalistiska ideal. Vi minns kommunisten Dario Fo, Fidel Castros och Slobodan Milosevics handgångne man Harold Pinter, kommunisten José Saramago, socialisten Günter Grass, vänsteraktivisten J M Coetzee, kommunisten Elfriede Jelinek -- exemplen är otaliga. Under de senaste tio åren har priset i 70 procent av fallen tilldelats författare och dramatiker som är öppna med sin marxistiska läggning (hypotesen att där också kan finnas en och annan hemlig kommunistisk infiltratör bland de övriga kan jag dessvärre inte vederlägga i detta enkla bloginlägg). Det belägger bortom allt rimligt tvivel vilken hemlig agenda som har styrt Svenska Akademins urval. Partibok gär före litterär storhet.
Vi får här också en förklaring till varför Astrid Lindgren aldrig fick litteraturpriset: hon diskvalificerade sig själv genom att offentligen kritisera den socialdemokratiska högskattestaten och genom att i sina böcker beskriva en sund svensk ungdom, hylla den enskilda, dådkraftiga individen och rentav förespråka kapitalism -- vi minns väl alla Pippi Långstrumps kappsäck med guldmynt. Och som på given signal jublar i dag kultursidesvänstern och vänsterbloggarna över att ännu en av deras försvurna får Nobelpriset.
Jag ser att flera av mina högt skattade liberala bloggkolleger inte ens bevärdigar det enbarmliga priset med en kommentar, men jag vill härmed dra min lans för en motkampanj. Jag hoppas att vi liberala bloggare kan skapa en opinionsstorm mot det kommunistiska övertagandet av vårt finaste kulturpris. Allt annat vore en skam för Sverige -- och ett svek mot Alfred Nobel.
Andra bloggar om: Doris Lessing, Nobelpriset.
Socialistisk sjukvård eller socialistiskt sjuk vård?
Min liberale bloggkollega Henrik Alexandersson skriver idag synnerligen insiktsfullt om den svenska sjukvårdens problem: den socialistiska principen "åt envar efter behov" - vilken är vägledande i det svenska systemet - leder till oerhört dålig tillgänglighet för oss som egentligen har råd att betala för bättre kvalitet i vården. Bäst i Europa är istället den österrikiska sjukvården, vilken i större utsträckning organiseras efter liberala principer. Det kan antas att USA, för det fall att man omfattats av studien, hade intagit en tätposition ibland de industrialiserade länderna, eftersom den amerikanska sjukvården nästan uteslutande tillhandahålls i marknadsmässiga former.
Denna insiktsfulla analys från Alexanderssons sida, påminner mig om en s.k. blogpost som jag redan en längre tid hade för avsikt att författa. Saken är nämligen den att den utmärkta idétidskriften Magasinet Neo i sitt senaste nummer hade en mycket läsvärd redogörelse för den svenska sjukvårdens problem, där man visar hur de närmast kommunistiska organisationsstrukturerna inte kommer att stå pall när de demografiska förändringarna börjar märkas av.
I vanlig ordning tar Magasinet Neo bladet från munnen och säger rent ut vad vi andra bara tänker: att vi höginkomsttagare måste tillåtas att gå förbi köerna och på egen bekostnad skaffa oss en bättre vård än den, som tillhandahålls av det offentliga systemet:
"När vi blir rikare vill vi lägga allt mer pengar på det som är viktigast för oss: kunskap och hälsa. Det är tillåtet att satsa pengar på bättre vård av husdjur, så det gör vi. Och vi spenderar allt mer på andra delar av tjänstesektorn, på heminredning och städning. Men att investera i bättre vård eller utbildning är inte möjligt."
Dock har man i Neo - kanske som en eftergift åt den politiska korrektheten - inte vågat föra resonemanget hela vägen. Vad som händer när vi höginkomsttagare tillåts investera mer i vår egen hälsa, utan att tvingas dela med oss till dem, som har det sämre ställt, är naturligtvis att betalningsviljan för den offentligt tillhandahållna vården sjunker. På sikt kommer vi att få se ett återtåg till 1800-talets sjukstugor, där de fattiga erbjuds de allra mest nödvändiga och kostnadseffektiva omplåstringarna. Ett sådant system skulle naturligtvis möjliggöra omfattande skattesänkningar.
Men inte nog med det: i förlängningen leder ökade klasskillnader i vården naturligvtis till ökade klasskillnader i hälsa och förväntad medellivslängd. Om medellivslängden i de lägre befolkningsskikten på sikt sjunker, skulle detta inte bara innebära enorma besparingar i pensionssystemet. Vi skulle vidare få se en förändring i de demokratiska maktförhållandena där eliten - i kraft av sin livslängd och därmed större andel av befolkningen - äntligen skulle återvinna något av den politiska makt man förlorade i samband med den graderade rösträttens avskaffande.
Följaktligen är Magasinet Neos reformförslag ett genidrag som slår ett stort antal flugor i en enda smäll. Låt oss därför hoppas att magasinet har goda kontakter in i maktens korridorer!
Uppdatering: Det är sorgligt att se att självaste Svenska Dagbladet sprider Michael Moores socialistiska myter om sjukvården. Nu måste vi liberaler gå till motattack! Neos och Alexanderssons debattinlägg utgör en bra början.