kurranz

Det som utmärker oss liberala bloggare är att vi i alla sammanhang förlitar oss på sakliga argument och håller oss för goda för att sänka oss ned till vänsterns låga debattnivå. Mot denna bakgrund är det därför på sin plats att bloggkollega Munkhammar avkräver lite hyfs av vänsterns propagandister:

 

”De anser sig ha rätten att ljuga ihop att borgerliga politiker vill folk illa. De beter sig egentligen som en ansvarslös tonåring som kallar sin pappa "gubbjävel" och häver ur sig ogrundade anklagelser. Det är dags att växa upp. Inse att man måste ha belägg, inte bara vag känsla.”

 

Mer behöver egentligen inte sägas, men det kan ändå vara på sin plats att anmärka att Munkhammar, i sin iver att trots det infantila i vänsterretoriken ändå försöka ta meningsmotståndarna på största allvar, placerat in vänsterdebattörerna på ett alltför högt socialpsykologiskt utvecklingsstadium. Vänstern är inte som upproriska tonåringar, utan snarare som barn i trotsåldern som vägrar att acceptera givna fakta och sakliga argument. Lika ofta beter man sig som ett barn i den s.k. kiss- och bajsåldern och öser ur sig opassande könsord när man kommit till korta i debatten. Ett annat utmärkande drag är vänsterns spädbarnsbeteende, då man har ett oproponerligt behov av trygghet och avkräver av andra att ansvara för den egna försörjningen. I diskussionen om svåra ekonomiska frågor antar vänstern skepnaden av ett foster, som med en outvecklad kognitiv kapacitet sluter sig från den omgivande världen.

 

Munkhammars och min uppmaning om att växa upp är alltså framförd i all välmening. Som vuxna människor anser vi att det är vår plikt att föregå med gott exempel och visa våra meningsmotståndare hur en saklig argumentation bör föras. Med våra uppfostrande bloggposter har vi på ett synnerligen pedagogiskt och klart sätt visat vad som är god ton i ett samtal och hur varje argument måste underbyggas på ett sakligt och korrekt sätt.

 

Andra bloggar om: Johnny Munkhammar, Hyfs.

Dessvärre är det inte bara Lars-Ingvar Ljungman som under den senaste veckan tvingats ut på mediernas skoningslösa golgata. Folkpartiets och kyrkans liberale förkämpe Åke Blomqvist har till följd av en obetydlig förseelse tvingats att lämna alla sina politiska uppdrag och fått sitt privatliv uthängt av den radikalfeministiska vänsterns åsiktstribunal.

Jag har tidigare skrivit om hur pornografi och eskortverksamhet är en framtidsbransch som man från politiskt håll måste uppmuntra. I detta sammanhang är blogkollega Alexanderssons uppoffrande liberala engagemang värt ett särskilt hedersomnämnande. Den nya upplevelseindustrin innebar att unga bildsköna kvinnor kan få en fot in på arbetsmarknaden och börja göra rätt för sig. Blomqvist är en man som tack vara hårt arbete uppnått en position där han på ålderns höst kan unna sig själv och sina vänner något extra. Att Blomqvist nu tilldömts ett bötesföreläggande för att han erbjudit en ung kvinna chansen att slå sig fri från sitt bidragsberoende, visar att vår regering har mycket kvar att göra för att komma bort från det socialdemokratiska bidragssamhället.

Den skandalösa behandlingen av Blomqvist döljer en djupare rättsröta i det svenska samhället. I polisförhör har Blomqvist tillstått att han betalat för de tjänster som den unga damen hade att erbjuda, men bestridit att samma tjänster verkligen kommit honom till del. Istället lät han som generös värd sina vänner ensamma ta del av kalaset, under det att han själv drog sig tillbaka från den fröjdiga älskogen. Detta till trots har Blomqvist alltså betalat kvinnans ekonomiska mellanhand den avtalade summan:

– Det var ju överenskommet innan och om jag hade vägrat hade det varit taskigt.

Detta yttrande vittnar om vilken hedersknyffel Blomqvist i själva verket är. För verklighetens folk är avtalsbrott något taskigt som står i strid med naturrätten. Det är genant för alla oss frihetsvänner att könskvoterade riksdagsledamöter från de egna leden som varit som mest tarvliga mot Blomqvist. Folkpartiet borde istället  ha förstånd att ta tillvara på denna politiska kraft i den kommande valrörelsen och erbjuda sig att betala Blomqvist bötessumma..

Andra bloggar om: Åke Blomqvist, Lars-Ingvar Ljungman, Birgitta Ohlsson, Prostitution, Henrik Alexandersson.

När jag nu åter fattar pennan här å ”blogen” är det naturligtvis i första hand händelserna här i min omedelbara närhet som pockar på uppmärksamhet. Mina liberala blogkolleger (Dick Erixon, Johan Norberg och Henrik Alexandersson) har, som sig bör, inväntat att jag såsom personligen berörd, skall kommentera frågan.

Vad frågan gäller är alltså att den socialistiska regimen i Malmö beslutat att förlägga ett trettiotal utländska ungdomar med tivelaktigt förflutet till ett vandrarhem i Hököpinge. Jag har redan i ett tidigare s.k. blog-inlägg gett min syn på Vellinges mycket lyckade flyktingpolitik. Då den uppkomna situationen väckt sådan uppmärksamhet i media, känner jag emellertid att jag bör bidra till att frågan ytterligare belyses från liberala utgångspunkter.

Vellingeborna, med kommunalrådet Lars-Ingvar Ljungman i spetsen, har på föredömligt vis gett röst åt sin oro inför placeringen. Man pekar på att det blir otryggt, att Vellingebornas egna barn och ungdomar inte kommer att gå säkra, man fruktar bråk och kriminalitet. Från liberala utgångspunkter är saken därmed klar: frihetens gräns går där någon annans rättigheter kränks, och den som inte respekterar andras rättigheter förverkar också sina egna. Således har Vellingeborna och deras politiker med sitt modiga agerande endast kompenserat för den slapphet i det svenska rättsystemet som lett till att marodörer och våldsverkare fritt kan röra sig ut ur och in i landet, samt även inom dess gränser.

Även om det finns vissa glädjande undantag – såsom exempelvis moderaten Mary Jensen, som å sin ”blog” bidrar till en tacksam nyansering av debatten – har Lars-Ingvar Ljungman tyvärr rätt i sin synpunkt att ”denna fråga [är] så infekterad att normal samtalston inte längre går att använda”. Tidningen Sydsvenskan, regionens förment liberala flaggskepp, är uppenbarligen mer intresserad av att idissla dekonstruktion av könet, än av att diskutera Vellingebornas känsla av otrygghet inför hoten och våldet.

Händelserna i Vellinge visar med önskvärd tydlighet hur pressat Verklighetens Folk blivit efter årtioenden av socialdemokratisk repression: att inte vilja upplåta sin omgivning åt riskfyllda socialistiska experiment uppfattas som extremism och provokationer. Kommunalrådet Ljungman har också övertygande kunnat visa att de moraliserande kommentarerna egentligen handlar om Jantelagen och avundsjuka.

En av Magasinet Neos briljanta ”blogare” -- som under hösten på sin förträffliga "blog" visat på farorna med överdriven medkänsla med s.k. "flyktingbarn" -- sätter i en av sina läsvärda krönikor fingret på problematiken:

"Varför är det så provocerande att säga att det ordinära vardagslivet duger gott som det är, att vi ska kunna få leva våra vanliga liv i fred, opolitiska och förgivettagna om det är så vi vill ha dem? Egentligen borde den ståndpunkten vara en oförarglig truism. Få skulle reagera om landets transsexuella höjde rösten och betackade sig för att diskuteras som ett politiskt problem och en offentlig angelägenhet i behov av reformering. Men att säga att det vaniljordinära, skittråkiga medelklasslivet också ska få förbli opolitiskt och privat uppfattas som en populistisk provokation. Vem vill låta som en sverigedemokrat, Gud bevars? Vill de ha sina liv i fred, de jävlarna?! Vad väcker egentligen avskyn?"

Uppdatering: Även den fagra och kvicktänkta Sophia på "blogen" Dexion varnar utifrån egna erfarenheter som konfirmationsledare för det bråk och den oro som placeringen av flyktingbarnen kommer att ge upphov till.

Andra bloggar om: Vellinge, moderaterna, flyktingpolitik.