Inkomstpröva barnbidraget!
Centerns partiordförande Maud Olofsson har i dagarne föreslagit att barnbidraget skall inkomstprövas och icke utbetalas till oss höginkomsttagare. Även om jag hyser stor sympati med alla åtgärder som syftar till att minska den ohyggliga skattebörda under vilken vi svenskar digna ned, måste jag instämma i den kritik som min briljante blog-kollega Mattias Svensson riktar emot förslaget: det är oroväckande, att en regering som egentligen borde stå på vår sida, istället drivs av missunnsamhet och avundsjuka gentemot alla oss, som tack vare hårt arbete lyckats lägga undan en och annan slant att investera i våra barns framtid.
Jag skulle således, liksom Svensson, vilja vända på resonemanget och resa frågan om barnbidraget i stället -- åtminstone under en övergångsperiod -- skulle kunna inkomstprövas från andra hållet, så att endast vi höginkomsttagare kommer ifråga för bidraget. Det finns flera goda skäl för en dylik reform. För det första stärks därmed incitamenten till hårt arbete.
Dessa incitamentseffekter kan emellertid på sin höjd betraktas som positiva bieffekter av förslaget. I ett vidare perspektiv handlar frågan istället om hur vi uppnår en gynnsam befolkningsstruktur i riket. Det torde därvid för varje liberalt sinnad människa stå klart, att de svenska familjebildningsmönstren är ytterst bekymmersamma: om de lägre partierna av begåvningsfördelningen ges alltför goda förutsättningar att reproducera sig, kommer vi på sikt att få se hur dessa element tar överhanden i befolkningen - med uppenbara konsekvenser för vårt lands internationella konkurrenskraft. Enligt en finsk undersökning, ligger vi strävsamma nordbor än så länge i täten internationellt vad de intellektuella krafterna anbelangar. Det krävs i detta sammanhang således ingen exceptionell analytisk förmåga för att se det tydliga sambandet mellan de svenska steriliseringsprogrammets avskaffande på 70-talet och Sveriges väl dokumenterade ras i OECD:s välståndsliga.
Jag skulle i detta sammanhang vilja dra en lans för den brittiske forskaren Francis Galton, som för hundra år sedan presenterade ett än idag giltigt schema för hur familjepolitikens grunddrag bör utformas. Diagrammet här nedan visar vilka samhällsskikt som bör uppmuntras till reproduktion och vilka som istället med fördel bör avhållas från detta. Problemet med välfärdsstaten är att den tar bort de naturliga mekanismer som finns för ett urval av de mest lämpade fädrerna och mödrarna. Ett inkomstbaserat barnbidrag skulle i viss mån kunna råda bot på denna osunda obalans. Jag skulle därför vilja föreslå att regeringen använder Galtons schema som underlag för alla framtida överväganden på familjepolitikens område.
Andra bloggar om: familjepolitik, barnbidrag, Maud Olofsson.
Jag skulle således, liksom Svensson, vilja vända på resonemanget och resa frågan om barnbidraget i stället -- åtminstone under en övergångsperiod -- skulle kunna inkomstprövas från andra hållet, så att endast vi höginkomsttagare kommer ifråga för bidraget. Det finns flera goda skäl för en dylik reform. För det första stärks därmed incitamenten till hårt arbete.
Dessa incitamentseffekter kan emellertid på sin höjd betraktas som positiva bieffekter av förslaget. I ett vidare perspektiv handlar frågan istället om hur vi uppnår en gynnsam befolkningsstruktur i riket. Det torde därvid för varje liberalt sinnad människa stå klart, att de svenska familjebildningsmönstren är ytterst bekymmersamma: om de lägre partierna av begåvningsfördelningen ges alltför goda förutsättningar att reproducera sig, kommer vi på sikt att få se hur dessa element tar överhanden i befolkningen - med uppenbara konsekvenser för vårt lands internationella konkurrenskraft. Enligt en finsk undersökning, ligger vi strävsamma nordbor än så länge i täten internationellt vad de intellektuella krafterna anbelangar. Det krävs i detta sammanhang således ingen exceptionell analytisk förmåga för att se det tydliga sambandet mellan de svenska steriliseringsprogrammets avskaffande på 70-talet och Sveriges väl dokumenterade ras i OECD:s välståndsliga.
Jag skulle i detta sammanhang vilja dra en lans för den brittiske forskaren Francis Galton, som för hundra år sedan presenterade ett än idag giltigt schema för hur familjepolitikens grunddrag bör utformas. Diagrammet här nedan visar vilka samhällsskikt som bör uppmuntras till reproduktion och vilka som istället med fördel bör avhållas från detta. Problemet med välfärdsstaten är att den tar bort de naturliga mekanismer som finns för ett urval av de mest lämpade fädrerna och mödrarna. Ett inkomstbaserat barnbidrag skulle i viss mån kunna råda bot på denna osunda obalans. Jag skulle därför vilja föreslå att regeringen använder Galtons schema som underlag för alla framtida överväganden på familjepolitikens område.
Andra bloggar om: familjepolitik, barnbidrag, Maud Olofsson.
Vellinge visar vägen
I går eftermiddag stördes undertecknad med maka under vår årliga långfredagspromenad inte bara av det ruggiga påskvädret, utan också av en samling inresta vänster- och högerextremister som drabbat samman på vårt vanligtvis så trygga torg. Fridstörarna hade kommit hit för att protestera mot Vellinges flyktingpolitik, vilket bekräftar mina farhågor sist jag här å "blogen" diskuterade frågan. Därmed tarvar frågan ytterligare ett klargörande från min sida.
Det förtjänar ånyo att påpekas att Vellinge tvivelsutan är en av Sveriges mest framgångsrika kommuner: En rik kommun, med landets nöjdaste invånare, låg arbetslöshet, landets lägsta kommunalskatt och ett stabilt borgerligt styre. Samtliga dessa faktorer gör det begripligt att vi som bor här utsätts för den berömda svenska avundsjukan och jantelagen, en avundsjuka som i sig bekräftar att Vellinge har valt rätt väg.
I ett Sverige som i övrigt domineras av efterblivenhet och trångsynthet efter närapå ett århundrande av socialdemokratiskt vanstyre fungerar nämligen Vellinge som en viktig, liberal förebild.
För enskilda människor visar Vellinge att det går att ta sig uppåt och framåt i Sverige, att man bryta sig loss från bidragsberoende och skattebördor, att det lönar sig att sträva, vilket jag själv och mina medinvånare är levande bevis för. I ett större perspektiv erbjuder Vellinge den socialdemokratiska välfärdsstaten institutionell konkurrens på hemmaplan. Vellinge visar att ett lägre skattetryck leder till ökad frihet. Likt den franske tecknade serieifiguren Asterix och hans galler bjuder vi tappert motstånd mot högskattestaten!
Därmed kan man i någon mening också säga att vi som lever i Vellinge alla är internflyktingar i Sverige. Vi har röstat med fötterna -- mot socialdemokratins överhöghet och förtryck och för friheten. Påståendet att Vellinges flyktingpolitik skulle vara rasistisk därmed egentligen alltför bisarr för att bevärdiga ett bemötande (annat är förstås ej att vänta från vänsterextremister och kommunister). I själva verket visar kommunen en synnerligen förebildlig, human flyktingpolitik.
Men det är avgörande att prospektiva Vellingebor tar sig hit genom förtjänst, genom att arbeta sig upp ? inte genom att staten intervenerar och styr över var människor bosätter sig, i strid mot det grundlagsfästa kommunala självstyret. Det skulle ge både flyktingar och bidragsberoende svenskar en tydlig signal: Arbete, flit, redlighet och ära är vägen till integration, välstånd och framgång. (Den borgerliga regeringen har härvidlag rättrådigt slagit in på vad vi utan att förhäva oss skulle kunna döpa till Vellingevägen.)
I själva verket är det en rättighet för varje demokratisk sammanslutning att själv välja sina medlemmar. Det gäller i kommuner som i ansedda föreningar, exempelvis Rotary, där man inte blir medlem hur som helst, utan endast efter inbjudan från en annan klubbmedlem. Den blivande medlemmen måste för övrigt också uppvisa god karaktär och gott rykte som yrkesperson och ha eller ha haft en ledande ställning i affärsliv eller samhälle. Likaså blir man inte partner i en advokatbyrå i en handvändning -- det krävs idogt arbete, kompetens och yrkesskicklighet.
Jag skulle vilja drista mig att föreslå att svenska kommuner borde försöka efterlikna den modell som tillämpas i vissa schweiziska kantoner. Genom folkomröstning väljer kantonerna själva vilka de vill uppta som nya medborgare, efter att kandidaterna fått redovisa sina förtjänster och meriter och icke minst att de har förvärvat erforderliga kunskaper i att tala schweiziska. Det kan inte uteslutas att denna förtjänstbaserade medborgarskapsmodell är en viktig bidragande orsak till Schweiz liberala framgångar, som blog-kollegan Munkhammar förtjänstfullt lyft fram.
Andra bloggar om: Vellinge, flyktingpolitik
Det förtjänar ånyo att påpekas att Vellinge tvivelsutan är en av Sveriges mest framgångsrika kommuner: En rik kommun, med landets nöjdaste invånare, låg arbetslöshet, landets lägsta kommunalskatt och ett stabilt borgerligt styre. Samtliga dessa faktorer gör det begripligt att vi som bor här utsätts för den berömda svenska avundsjukan och jantelagen, en avundsjuka som i sig bekräftar att Vellinge har valt rätt väg.
I ett Sverige som i övrigt domineras av efterblivenhet och trångsynthet efter närapå ett århundrande av socialdemokratiskt vanstyre fungerar nämligen Vellinge som en viktig, liberal förebild.
För enskilda människor visar Vellinge att det går att ta sig uppåt och framåt i Sverige, att man bryta sig loss från bidragsberoende och skattebördor, att det lönar sig att sträva, vilket jag själv och mina medinvånare är levande bevis för. I ett större perspektiv erbjuder Vellinge den socialdemokratiska välfärdsstaten institutionell konkurrens på hemmaplan. Vellinge visar att ett lägre skattetryck leder till ökad frihet. Likt den franske tecknade serieifiguren Asterix och hans galler bjuder vi tappert motstånd mot högskattestaten!
Därmed kan man i någon mening också säga att vi som lever i Vellinge alla är internflyktingar i Sverige. Vi har röstat med fötterna -- mot socialdemokratins överhöghet och förtryck och för friheten. Påståendet att Vellinges flyktingpolitik skulle vara rasistisk därmed egentligen alltför bisarr för att bevärdiga ett bemötande (annat är förstås ej att vänta från vänsterextremister och kommunister). I själva verket visar kommunen en synnerligen förebildlig, human flyktingpolitik.
Men det är avgörande att prospektiva Vellingebor tar sig hit genom förtjänst, genom att arbeta sig upp ? inte genom att staten intervenerar och styr över var människor bosätter sig, i strid mot det grundlagsfästa kommunala självstyret. Det skulle ge både flyktingar och bidragsberoende svenskar en tydlig signal: Arbete, flit, redlighet och ära är vägen till integration, välstånd och framgång. (Den borgerliga regeringen har härvidlag rättrådigt slagit in på vad vi utan att förhäva oss skulle kunna döpa till Vellingevägen.)
I själva verket är det en rättighet för varje demokratisk sammanslutning att själv välja sina medlemmar. Det gäller i kommuner som i ansedda föreningar, exempelvis Rotary, där man inte blir medlem hur som helst, utan endast efter inbjudan från en annan klubbmedlem. Den blivande medlemmen måste för övrigt också uppvisa god karaktär och gott rykte som yrkesperson och ha eller ha haft en ledande ställning i affärsliv eller samhälle. Likaså blir man inte partner i en advokatbyrå i en handvändning -- det krävs idogt arbete, kompetens och yrkesskicklighet.
Jag skulle vilja drista mig att föreslå att svenska kommuner borde försöka efterlikna den modell som tillämpas i vissa schweiziska kantoner. Genom folkomröstning väljer kantonerna själva vilka de vill uppta som nya medborgare, efter att kandidaterna fått redovisa sina förtjänster och meriter och icke minst att de har förvärvat erforderliga kunskaper i att tala schweiziska. Det kan inte uteslutas att denna förtjänstbaserade medborgarskapsmodell är en viktig bidragande orsak till Schweiz liberala framgångar, som blog-kollegan Munkhammar förtjänstfullt lyft fram.
Andra bloggar om: Vellinge, flyktingpolitik
Upp till Kamptz mot belackarna!
En ung och till synes obegåvad skribent vid namn Isobel Hadley Kamptz har haft mage att kritisera oss liberaler och den omfattande idéproduktion vi ägnar oss åt på uppdrag av Sveriges näringsliv. Liksom jag själv är mina blog-skrivande kolleger Norberg, Munkhammar och Svensson djupt besvikna och sårade över Kamptz' oförmåga att se vår storhet. Jag finner nu att vi än en gång måste mobilisera våra gemensamma krafter och starta en blog- och emailkampanj mot Kamptz, i syfte att få henne att be om ursäkt för sina förolämpningar och tvinga henne ta tillbaka sina felaktiga påståenden om oss liberaler. Våra ärorika segrar i kampen mot DN och Maria Schottenius borde stå som modell för en sådan kampanj. Vi måste än en gång visa att det straffar sig att mucka gräl med oss liberaler.
Kamptz kritik är så ogrundad att den överhuvud taget inte förtjänar att tas på allvar. Hon skriver:
"Själv kan jag knappt komma på en enda intressant idé som skapats på Timbro under senare år. Och om någon dröm präglar organisationen är det den dröm om försörjning som tankesmedjans stålar väcker för nyliberala 20-åringar som vill komplettera de studiebidrag de hystar in från den förhatliga staten."
Hadley Kamptz är alltså ovetande om de oerhört spännande tankar, som vi liberaler bidrar med till den svenska debatten. Hon har helt missat att vi har mycket spännande idéer för hur skatterna för oss höginkomsttagare skall kunna sänkas till nivåer de inte varit i närheten av sedan 1800-talet. Hon känner tydligen inte heller till vår mycket insiktsfulla kritik mot pappamånader, vabbdagar och andra totalitära ingrepp i svenskens frihet. Vidare är hon till synes okunnig om mitt oerhört nydanande förslag om en kulturpeng, genom vilken den odemokratiska kulturvänstern i ett slag skulle bli av med sin födkrok. Också min blog-kollega Per Gudmundsons enträgna arbete mot muslimer och andra terrorister har uppenbarligen gått Hadley-Kamptz förbi.
Att man med så begränsade kunskaper om Sveriges i särklass mest kompetenta opinionsbildare tillåts breda ut sig i spalterna i en av Sveriges ledande liberala tidningar, visar bara hur socialdemokratin -- trots regeringsskiftet -- behåller sitt järngrepp om Sverige.
Men inte nog med detta. Kamptz visar med sina påhopp på "nyliberala 20-åringar" att hon missförstått en av liberalismens allra viktigaste grundsatser. Som liberalismens andlige fader Adam Smith redan på 1700-talet påpekade, är egenintresset den enda pålitliga drivkraften för en liberal:
"Det är inte på grund av välviljan hos slaktaren, bryggaren eller bagaren som vi får mat på bordet, utan för att det är i deras eget intresse."
En modern variant av Smiths djupsinniga filosofi skulle således kunna vara något i stil med "Det är inte på grund av välviljan hos den 20-årige nyliberalen som vi får oss spännande liberala visioner till livs, utan för att de ligger i deras eget intresse". Denna enkla grundsats är något av det första som lärs ut på de kurser som drivs i näringslivets regi, så det finns verkligen anledning att fråga sig hur Hadley Kamptz tillbringade sin tid i timbrosfären.
Det mesta talar för att Hadley-Kamptz i själva verket är bitter över att hennes egen Timbrokarriär fick ett så snöpligt slut. Men bara för att hon jobbat med att bre mackor till Timbros seminarier under 90-talet, så innebär inte det att hon nödvändigtvis har rätt när hon kritiserar dagens Timbro-avantgardes logiska stringens.
Därför förklarar jag härmed hatkampanjen mot den okunniga Isobel Hadley Kamptz för inledd. Låt henne precis som Maria Schottenius få veta att hon lever!
Andra bloggar om: Isobel Hadley Kamptz, Timbro, avundsjuka.
Kamptz kritik är så ogrundad att den överhuvud taget inte förtjänar att tas på allvar. Hon skriver:
"Själv kan jag knappt komma på en enda intressant idé som skapats på Timbro under senare år. Och om någon dröm präglar organisationen är det den dröm om försörjning som tankesmedjans stålar väcker för nyliberala 20-åringar som vill komplettera de studiebidrag de hystar in från den förhatliga staten."
Hadley Kamptz är alltså ovetande om de oerhört spännande tankar, som vi liberaler bidrar med till den svenska debatten. Hon har helt missat att vi har mycket spännande idéer för hur skatterna för oss höginkomsttagare skall kunna sänkas till nivåer de inte varit i närheten av sedan 1800-talet. Hon känner tydligen inte heller till vår mycket insiktsfulla kritik mot pappamånader, vabbdagar och andra totalitära ingrepp i svenskens frihet. Vidare är hon till synes okunnig om mitt oerhört nydanande förslag om en kulturpeng, genom vilken den odemokratiska kulturvänstern i ett slag skulle bli av med sin födkrok. Också min blog-kollega Per Gudmundsons enträgna arbete mot muslimer och andra terrorister har uppenbarligen gått Hadley-Kamptz förbi.
Att man med så begränsade kunskaper om Sveriges i särklass mest kompetenta opinionsbildare tillåts breda ut sig i spalterna i en av Sveriges ledande liberala tidningar, visar bara hur socialdemokratin -- trots regeringsskiftet -- behåller sitt järngrepp om Sverige.
Men inte nog med detta. Kamptz visar med sina påhopp på "nyliberala 20-åringar" att hon missförstått en av liberalismens allra viktigaste grundsatser. Som liberalismens andlige fader Adam Smith redan på 1700-talet påpekade, är egenintresset den enda pålitliga drivkraften för en liberal:
"Det är inte på grund av välviljan hos slaktaren, bryggaren eller bagaren som vi får mat på bordet, utan för att det är i deras eget intresse."
En modern variant av Smiths djupsinniga filosofi skulle således kunna vara något i stil med "Det är inte på grund av välviljan hos den 20-årige nyliberalen som vi får oss spännande liberala visioner till livs, utan för att de ligger i deras eget intresse". Denna enkla grundsats är något av det första som lärs ut på de kurser som drivs i näringslivets regi, så det finns verkligen anledning att fråga sig hur Hadley Kamptz tillbringade sin tid i timbrosfären.
Det mesta talar för att Hadley-Kamptz i själva verket är bitter över att hennes egen Timbrokarriär fick ett så snöpligt slut. Men bara för att hon jobbat med att bre mackor till Timbros seminarier under 90-talet, så innebär inte det att hon nödvändigtvis har rätt när hon kritiserar dagens Timbro-avantgardes logiska stringens.
Därför förklarar jag härmed hatkampanjen mot den okunniga Isobel Hadley Kamptz för inledd. Låt henne precis som Maria Schottenius få veta att hon lever!
Andra bloggar om: Isobel Hadley Kamptz, Timbro, avundsjuka.
Dags att lämna epoken Palme bakom oss.
Eftersom jag driver en av de för den svenska opinionsbildningen viktigaste blogarna, är det tyvärr naturligt att mindre nogräknade debattörer drar nytta av det anseende som min blog vunnit bland makteliter och svenska folket i allmänhet. Så har nu skett när en så kallad "privatspanare" tar plats på mitt kommentarfält för att presentera sina långsökta teorier om vem som mördade Olof Palme. Den som skriver kallar sig Anders Leopold och verkar ha en teori om att det var CIA, den sydafrikanska regeringen, den chilenska regeringen och Victor Gunnarson, den s. k. "33-åringen", som tillsammans låg bakom mordet. Eftersom dessa teorier nu fått spridning på min egen blog, vill jag göra några uttalanden om vad jag anser om detta.
Det är typiskt för Sverige under Palme-epoken att en person som 33-åringen (en liberal amerikavän som tappert kämpade för svenskt medlemskap i NATO) direkt blev misstänkt som gärningsman. Lika typiskt är det att misstankarna riktas mot länder i tredje världen, som utan korrumperande svenska biståndsmedel valde egna vägar till demokrati och välstånd (bara för att straffas av bojkotter och fördömanden från den svenska regeringen!) hängs ut som misstänkta.
Själv har jag vunnit uppskattning för mitt kurage att för den yngre generationen bära vittnesbörd om hur Sverige såg ut under de hemska Palmeåren. På ett liknande sätt har utbildningsminister Lars Leijonborg talat om mordet på Palme som starten på den nya frihetstiden (minns att den första frihetstiden började efter det att Karl XII bragts om livet.) Jag har ingen klar teori om vem som dödade Palme. Tidigare har jag på ett sakligt sätt framfört teorin om att mordet kanske var en intern maffiauppgörelse inom vänstern. Det kan mycket väl vara så. Men det kan naturligtvis också vara så att det fanns folk inom den svenska militären som var uppriktigt oroade över utvecklingen i Sverige. Det är viktigt att vi som faktiskt var med berättar för dagens ungdom hur det gick till på Palmes tid. Sovjetiska u-båtar hade vid den här tiden fritt tillträde till svenska skärgårdar och Palme agerade för att förhindra det enda skydd som fanns för en sovjetisk invasion (dvs amerikanska atomvapen). Vid tiden för mordet planerade Palme att resa till Moskva för att förhandla med kommunisten Gorbatjov; kanske var det svenska luftrummet som nu skulle överlåtas till ryssen? I en sådan situation är det naturligtvis inte svårt att tänka sig att en grupp svenska militärer fick idén att "ta saken i egna händer" för att hindra sovjetifieringen av landet.
Oavsett vem eller vilka som låg bakom mordet, så är det dags för Sverige att lämna Palmeåren bakom sig och ta steget fullt ut i frihetstiden. En av de få tidningar som under Palmeåren vågade kritisera den svenska regeringens undfallenhet inför Moskva, var den liberala kvalitetstidningen Contra och redaktionen formulerar sig som vanligt föredömligt balanserat:
"Lyckligtvis finns det så här 15 år efter Palmes död knappast något kvar av hans politik. Något som vi alla ska vara oerhört tacksamma för."
Det bästa vore om en grupp sansade och upplysta liberaler (gärna från kretsen runt Contra) som var med under Palmeåren fick i uppdrag att, inom ramen för upplysningsmyndigheten Levande historia, göra ett bokslut över epoken Palme. Detta material kunde sedan bli obligatoriskt på grundskolans historieundervisning. När det gäller det rättsliga efterspelet så är det också där dags för att göra bokslut. Precis som i Chile borde man dra ett streck över det som skett, låta bli att rota i eventuella oförrätter i det förgångna och istället lyfta blicken mot framtiden. Därför borde den mycket kostsamma och ineffektiva Palmeutredningen läggas ner. Utredningen borde brännas upp för att undvika spekulationer från privatspanare och socialistiska journalister och mordet preskriberas redan nu.
Detta är anledningen till att jag inte vill förlänga diskussionen om Palmemordet på min kommentartråd. Ett tjugotvå år gammalt mord får inte stå i vägen när Sverige medelst nya skattesänkningar går vidare in i Frihetstiden.
Andra bloggar om: Palmemordet, Frihetstiden.
Det är typiskt för Sverige under Palme-epoken att en person som 33-åringen (en liberal amerikavän som tappert kämpade för svenskt medlemskap i NATO) direkt blev misstänkt som gärningsman. Lika typiskt är det att misstankarna riktas mot länder i tredje världen, som utan korrumperande svenska biståndsmedel valde egna vägar till demokrati och välstånd (bara för att straffas av bojkotter och fördömanden från den svenska regeringen!) hängs ut som misstänkta.
Själv har jag vunnit uppskattning för mitt kurage att för den yngre generationen bära vittnesbörd om hur Sverige såg ut under de hemska Palmeåren. På ett liknande sätt har utbildningsminister Lars Leijonborg talat om mordet på Palme som starten på den nya frihetstiden (minns att den första frihetstiden började efter det att Karl XII bragts om livet.) Jag har ingen klar teori om vem som dödade Palme. Tidigare har jag på ett sakligt sätt framfört teorin om att mordet kanske var en intern maffiauppgörelse inom vänstern. Det kan mycket väl vara så. Men det kan naturligtvis också vara så att det fanns folk inom den svenska militären som var uppriktigt oroade över utvecklingen i Sverige. Det är viktigt att vi som faktiskt var med berättar för dagens ungdom hur det gick till på Palmes tid. Sovjetiska u-båtar hade vid den här tiden fritt tillträde till svenska skärgårdar och Palme agerade för att förhindra det enda skydd som fanns för en sovjetisk invasion (dvs amerikanska atomvapen). Vid tiden för mordet planerade Palme att resa till Moskva för att förhandla med kommunisten Gorbatjov; kanske var det svenska luftrummet som nu skulle överlåtas till ryssen? I en sådan situation är det naturligtvis inte svårt att tänka sig att en grupp svenska militärer fick idén att "ta saken i egna händer" för att hindra sovjetifieringen av landet.
Oavsett vem eller vilka som låg bakom mordet, så är det dags för Sverige att lämna Palmeåren bakom sig och ta steget fullt ut i frihetstiden. En av de få tidningar som under Palmeåren vågade kritisera den svenska regeringens undfallenhet inför Moskva, var den liberala kvalitetstidningen Contra och redaktionen formulerar sig som vanligt föredömligt balanserat:
"Lyckligtvis finns det så här 15 år efter Palmes död knappast något kvar av hans politik. Något som vi alla ska vara oerhört tacksamma för."
Det bästa vore om en grupp sansade och upplysta liberaler (gärna från kretsen runt Contra) som var med under Palmeåren fick i uppdrag att, inom ramen för upplysningsmyndigheten Levande historia, göra ett bokslut över epoken Palme. Detta material kunde sedan bli obligatoriskt på grundskolans historieundervisning. När det gäller det rättsliga efterspelet så är det också där dags för att göra bokslut. Precis som i Chile borde man dra ett streck över det som skett, låta bli att rota i eventuella oförrätter i det förgångna och istället lyfta blicken mot framtiden. Därför borde den mycket kostsamma och ineffektiva Palmeutredningen läggas ner. Utredningen borde brännas upp för att undvika spekulationer från privatspanare och socialistiska journalister och mordet preskriberas redan nu.
Detta är anledningen till att jag inte vill förlänga diskussionen om Palmemordet på min kommentartråd. Ett tjugotvå år gammalt mord får inte stå i vägen när Sverige medelst nya skattesänkningar går vidare in i Frihetstiden.
Andra bloggar om: Palmemordet, Frihetstiden.
Kulturkampen har bara börjat!
Som mina trogna läsare märker har det varit mycket kultur här på min blog den senaste tiden. Det finns en anledning till det. Jag har nämligen fått som uppgift av mina liberala meningsfränder att gå i bräschen för en strid mot kulturvänstern i landet. Initiativet var alltså denna gång inte mitt, utan kom från en av den yngre generationens liberala blogare: den centerpartistiske riksdagsledamoten Fredrick Federley. Federley är kanske lite yvig och väl ungdomlig i sin framtoning. Emellertid tog denne yngling för en tid sedan, via den amerikanska hemsidan Facebook, kontakt med mig och ytterligare några liberala blogare, och förhörde sig om stöd i den synnerligen viktiga frågan om kulturvänsterns obegränsade makt över landets kultursidor. "Kulturvänstern är kräk" skrev den unge riksdagsledamoten och fortsatte:
"De har startat ett krig som de ska få äta upp. Det är gemensamma krafter osm kan få en ändring på detta förbannat sätt att vara."
Den som följer min blog vet att jag mycket tidigt gav mitt uttryckliga stöd åt Staël von Holstein och att jag också fört upp frågan om vänsterns totala dominans på kultursidorna direkt till DN:s kulturchef. Men det finns ändå anledning för mig, som en av landets ledande liberala blogare, att offentligt uttala mitt stöd i den kamp som Fedeley här så inlevelsefullt och kulturellt beskriver på sin blog. Federley ger en initierad bild och lägger fram helt obestridliga bevis för att det var kulturvänstern som iscensatte palatskuppen mot Cecilia Stegö Chiló:
"Snart var kulturministern borta. Kultureliten kunde andas ut. Nu skulle andra tider komma. Man hade använt sin makt och visat sin styrka Till och med en minister kunde man fälla. Även om orsaken inte var kulturpolitiken vet vi alla vad som låg bakom fokuset på ministern och saker som inte varit problem för sossar att komma undan med fick bli hennes fall."
Det vi tidigare kunde ana och misstänka ställer Federley alltså i öppen dag. För den som kan sin svenska historia vet att någon liknande revolt inte skett sedan mordet på Gustav III 1792. Anckarström hudflängdes, halshöggs och steglades, men dagens kulturvänster tycks ha kommit undan utan någon som helst rättslig påföljd. Deras brottsliga attacker har icke desto mindre fortgått i det fördolda, vilket Federley på ett strålande sätt ger bevis för. Så här skriver Federley om hur Staël von Holstein trakasseras :
"Säkert fylls hans mejlbox med kvädningsord som alltid kommer som en effekt av vänstern kampanjer. Säkert får han dödshot. Säkert tycker många av gräsrötterna till den präktiga, egenmäktiga och självgoda kulturvänster att det är helt rätt. Han ska bara ha. Bort ska han. För han är ond."
Med all min kunskap om brottmål vet jag att det som kulturvänstern, enligt den trovärdige riksdagsledamotens förmodanden, gjort sig skyldig till är att betrakta som mordhot (brottsbalken, fjärde kapitlet 5§) och skulle ge upphov till flera års fängelsestraff. Till detta kommer att man kastat ur sig kvädningsord (vilket vi som förstår hela innebörden av ordet, vet är något långt mer ohyggligt än vanliga okvädningsord.) Som advokat finner jag det fruktansvärt att se en rättsstat förfalla. Här kan alltså kulturvänstern helt fritt få avsätta ministrar, kasta kvädningsord omkring sig och hota myndighetsutövare utan att någonting händer. Riksåklagaren måste, efter riksdagsledamotens sensationella avslöjanden, per omgående inleda en förundersökning mot alla landets kulturjournalister. Efter åtal bör alla sedan buras in och inte släppas ut förrän regeringen beslutat om benådning. Skäl för en sådan förundersökning och rättsprocess saknas knappast, vilket alla och envar inser som har läst den övertygande bevisning som framlagts på riksdagsledamoten Federleys blog.
Men Federley är inte bara en beundransvärd detektiv. Han skriver också på ett elegant och kulturellt sätt om hur kampen mot den hatiska kulturvänstern måste fortgå och förklarar sin lojalitet med von Holstein och hans hjältemodiga strid:
"Johan, du är en hjälte. Håll ut i den storm du har emot dig. Kom ihåg att det kompakta hatet kan inte bräckas om vi backar. Det är dags att vi mobiliserar och visar att kulturen mår bäst av en åsiktsmässig mångafald i stället för dagens röda enfald. Kulturvänstern har mobiliserat till ett andra krig. I det slaget står jag på Johan Stael von Holsteins sida. Och jag är beredd att stötta honom så länge har orkar hålla ut."
De vackra orden får mig att tänka på historiens kanske mest rättmätige litteraturpristagare, Winston Churchill och hans uppmaning till mod och hjältedåd:
"Never give in - never, never, never, never, in nothing great or small, large or petty, never give in except to convictions of honour and good sense. Never yield to force; never yield to the apparently overwhelming might of the enemy."
Ja, efter Federleys och Churchills litterära och kulturella rader, känner jag mig faktiskt inspirerad nog att själv skalda om hur kampen mot redaktörerna på kultursidorna kommer att se ut:
Johan, vi står vid din sida
Mot kulturvänstern vi skall strida
På vita springare vi rida
Och blanka vapen vi smida
Så kulturvänstern nederlag snart kommer att lida
Och debatten åt rätt håll vi kan vrida
Mot deras hat vi skall kämpa
Med alla medel som sig lämpa
Dom har mobiliserat till ett andra krig
Men vi rider på liberalismens stig
Vi ger aldrig upp
För vi är tappra i vår trupp
Johan, Fredrik och Kurran
Är värda många "Hurran"!
"De har startat ett krig som de ska få äta upp. Det är gemensamma krafter osm kan få en ändring på detta förbannat sätt att vara."
Den som följer min blog vet att jag mycket tidigt gav mitt uttryckliga stöd åt Staël von Holstein och att jag också fört upp frågan om vänsterns totala dominans på kultursidorna direkt till DN:s kulturchef. Men det finns ändå anledning för mig, som en av landets ledande liberala blogare, att offentligt uttala mitt stöd i den kamp som Fedeley här så inlevelsefullt och kulturellt beskriver på sin blog. Federley ger en initierad bild och lägger fram helt obestridliga bevis för att det var kulturvänstern som iscensatte palatskuppen mot Cecilia Stegö Chiló:
"Snart var kulturministern borta. Kultureliten kunde andas ut. Nu skulle andra tider komma. Man hade använt sin makt och visat sin styrka Till och med en minister kunde man fälla. Även om orsaken inte var kulturpolitiken vet vi alla vad som låg bakom fokuset på ministern och saker som inte varit problem för sossar att komma undan med fick bli hennes fall."
Det vi tidigare kunde ana och misstänka ställer Federley alltså i öppen dag. För den som kan sin svenska historia vet att någon liknande revolt inte skett sedan mordet på Gustav III 1792. Anckarström hudflängdes, halshöggs och steglades, men dagens kulturvänster tycks ha kommit undan utan någon som helst rättslig påföljd. Deras brottsliga attacker har icke desto mindre fortgått i det fördolda, vilket Federley på ett strålande sätt ger bevis för. Så här skriver Federley om hur Staël von Holstein trakasseras :
"Säkert fylls hans mejlbox med kvädningsord som alltid kommer som en effekt av vänstern kampanjer. Säkert får han dödshot. Säkert tycker många av gräsrötterna till den präktiga, egenmäktiga och självgoda kulturvänster att det är helt rätt. Han ska bara ha. Bort ska han. För han är ond."
Med all min kunskap om brottmål vet jag att det som kulturvänstern, enligt den trovärdige riksdagsledamotens förmodanden, gjort sig skyldig till är att betrakta som mordhot (brottsbalken, fjärde kapitlet 5§) och skulle ge upphov till flera års fängelsestraff. Till detta kommer att man kastat ur sig kvädningsord (vilket vi som förstår hela innebörden av ordet, vet är något långt mer ohyggligt än vanliga okvädningsord.) Som advokat finner jag det fruktansvärt att se en rättsstat förfalla. Här kan alltså kulturvänstern helt fritt få avsätta ministrar, kasta kvädningsord omkring sig och hota myndighetsutövare utan att någonting händer. Riksåklagaren måste, efter riksdagsledamotens sensationella avslöjanden, per omgående inleda en förundersökning mot alla landets kulturjournalister. Efter åtal bör alla sedan buras in och inte släppas ut förrän regeringen beslutat om benådning. Skäl för en sådan förundersökning och rättsprocess saknas knappast, vilket alla och envar inser som har läst den övertygande bevisning som framlagts på riksdagsledamoten Federleys blog.
Men Federley är inte bara en beundransvärd detektiv. Han skriver också på ett elegant och kulturellt sätt om hur kampen mot den hatiska kulturvänstern måste fortgå och förklarar sin lojalitet med von Holstein och hans hjältemodiga strid:
"Johan, du är en hjälte. Håll ut i den storm du har emot dig. Kom ihåg att det kompakta hatet kan inte bräckas om vi backar. Det är dags att vi mobiliserar och visar att kulturen mår bäst av en åsiktsmässig mångafald i stället för dagens röda enfald. Kulturvänstern har mobiliserat till ett andra krig. I det slaget står jag på Johan Stael von Holsteins sida. Och jag är beredd att stötta honom så länge har orkar hålla ut."
De vackra orden får mig att tänka på historiens kanske mest rättmätige litteraturpristagare, Winston Churchill och hans uppmaning till mod och hjältedåd:
"Never give in - never, never, never, never, in nothing great or small, large or petty, never give in except to convictions of honour and good sense. Never yield to force; never yield to the apparently overwhelming might of the enemy."
Ja, efter Federleys och Churchills litterära och kulturella rader, känner jag mig faktiskt inspirerad nog att själv skalda om hur kampen mot redaktörerna på kultursidorna kommer att se ut:
Johan, vi står vid din sida
Mot kulturvänstern vi skall strida
På vita springare vi rida
Och blanka vapen vi smida
Så kulturvänstern nederlag snart kommer att lida
Och debatten åt rätt håll vi kan vrida
Mot deras hat vi skall kämpa
Med alla medel som sig lämpa
Dom har mobiliserat till ett andra krig
Men vi rider på liberalismens stig
Vi ger aldrig upp
För vi är tappra i vår trupp
Johan, Fredrik och Kurran
Är värda många "Hurran"!
Kommentarspolicy.
Eftersom denna blog drivs i folkbildningssyfte, har jag inget emot om mina s.k. blog-inlägg ger upphov till intensiv debatt. Jag välkomnar också, att politiska motståndare till vänster skriver kommentarer på min blog - framför allt om dessa kommentarer syftar till att få till stånd förtydliganden eller förklaringar beträffande de emellanåt mycket komplicerade resonemang, som den liberala begreppsapparaten möjliggör.
Hittills har jag också varit generös och låtit även missunnsamma kommentarer och rena kvädningsord stå kvar, trots att de inte tillför debatten något i sak. Ofta fyller ju dylika kommentarer likväl en viktig funktion i det att de blottlägger vänsterns frustration över att de ständigt förlorar debatten.
Nu har emellertid en mycket irriterande upprorsmakare från den yttersta vänsterkanten - som på klassiskt manér gömmer sig bakom signaturen "Lägg ner" - börjat bombardera denna blog med riktigt otrevliga kommentarer. Därför har jag för första gången sett mig tvungen att gå in och moderera kommentarsfälten.
I IT-teknikens moderna tidevarv är det dock svårt att vara anonym, eftersom vi lämnar efter oss digitala fingeravtryck varhelst vi rör oss. Jag har därför, i samarbete med vår byrås IT-chef, gjort en sökning på den s.k. IP-adressen. Utifrån denna är det inte särskilt svårt att bilda sig en uppfattning om vem det är som gömmer sig bakom den lömska signaturen. Ärendet har nu skickats till Säkerhetspolisen för vidare analys.
Jag hoppas innerligt att jag inte, såsom mina liberala bröder Johan Norberg och Johnny Munkhammar, skall se mig tvungen att stänga ned de tidvis mycket livliga kommentarstrådarna för gott. Därför utgår jag ifrån att även de vänsterelement som dristar sig till att kommentera här på blogen, vinnlägger sig om ett korrekt uppträdande.
Kulturpeng: ett bräckjärn mot socialismen.
Efter en tids framgångsrik liberal debatt mot socialiststaten Sveriges så kallade kulturpolitik har de goda och sanna argumenten återigen kvästs till tystad. Att de gamla maoister som bossar på landets kulturredaktioner vet hur man stryper demokratisk debatt är inte förvånande. Mer märkligt är att tidningarnas annonsörer inte har dragit öronen till sig, för att begrunda sin finansiering av den försåtliga socialistiska propagandan.
Med detta inlägg hoppas jag därför återigen kunna blåsa liv i denna förtvinade debatt. Vid sidan av andra välformulerade försvarare av de liberala dogmerna, såsom Johan Stäel von Holstein och Johan Norberg, vill jag därför dra lansen för en ny kulturpolitik.
Det är min fasta övertygelse, att vi liberaler måste ta oss an kulturpolitiken med en blandning av liberal dogmatism och realistisk pragmatism. Det är tyvärr ett faktum, att det råder en överväldigande konsensus om, att den svenska staten skall föra en aktiv kulturpolitik. Till följd av sovjetiska diktat stadfästes en rad sociala och kulturella s.k. rättigheter i FN-konventionen av 1966, vilken ratificerats av Sverige. Detta är den realitet utifrån vilken vi liberaler måste formulera vårt kulturpolitiska program.
Om vi liberaler enbart fokuserar på de i och för sig beklagliga frihetsinskränkningar det innebär, att även de lägre samhällsskikten garanteras en rätt att "fritt delta i samhällets kulturella liv, att njuta av konst samt att få ta del av vetenskapens framsteg och dess förmåner" (Artikel 27 i FN-deklarationen), kommer vi att lämna fältet fritt för de totalitärt sinnade individer, vilka i öststatskommunistisk anda vill indoktrinera ungdomen till att uppskatta urartade kulturyttringar. Mot bakgrund av detta var jag en av de första att välkomna Johan Stäel von Holsteins utnämning till ledamot av Kulturrådet, trots denna institutions tradition av att ge stöd åt kulturella yttringar som förhärligar socialism, folkmord och andra brott mot mänskligheten.
Kärnpunkten i vad som skiljer en liberal kulturpolitik från den idag förhärskande måste vara individens valfrihet. Det är därför märkligt att ingen av mina i övrigt briljanta liberala blog-kolleger ännu har fört fram idén om kulturpeng. Vad gäller skolans område har ju detta varit ett framgångsrikt bräckjärn för att - förvisso fortfarande på skattebetalarnas bekostnad - möjliggöra ett visst mått av valfrihet för landets föräldrar. De behöver nu inte placera sina barn i skolor härjade av konformistisk flumpedagogik, utan kan dana dem till fria individer genom att välja skolor som sätter sådana värden högt. Tvärt emot vad som hävdas från socialisthåll, ger detta även individer från enklare förhållanden möjligheten att, om de mäktar hårt arbete och har förmågan att hyfsa sitt sätt, skapa sig en god tillvaro med eget arbete snarare än passivt bidragsberoende. Naturligtvis blir det med en sådan politik i förlängningen lättare att dra tillbaka det offentliga stödet och avskaffa den så oliberala skolplikten, än det varit om den offentliga sektorn behållit sitt järngrepp om den svenska skolan.
En kulturpeng skulle på samma sätt minska den statliga styrningen av kulturen och ersätta den med den enskilda människans valfrihet. Idag hälls pengar över den kommunala musikskolan, för att lära ett fåtal barn att spela instrument det finns liten avsättning för på den kommersiella musikmarknaden. Att ge ungdomar möjlighet att plåga en trombon eller en cello var kanske ett centralt inslag i den sovjetiska kulturpolitiken, men den ringa konsumtionen av sådan musik i fria samhällen visar att fria individer har andra preferenser. För det är inte opera eller folkmusik som ungdomar av idag lyssnar på. När vann senast en sådan musik i tv:s Idol? Det hela blir ett paradexempel på hur statlig planering går stick i stäv mot de fria val som marknadens utbyten ger uttryck för.
Det rimliga vore alltså att ge alla ungdomar en kulturpeng. Då kom det dessutom alla till del; d v s även barn till de hårt arbetande individer, som faktiskt betalar för den förda politiken. Sedan kunde de lägga denna peng på vad de önskade - lektioner med dammiga flöjtlärare, den senaste LP:n med Carola eller rentav en live-konsert med så kallad hipp-hopp. Samma princip torde kunna överföras till övriga kultursektorer. Då kunde folk välja om de vill spendera sin kulturpeng på opera eller på en extra kanal i kabel-tv-utbudet. Man kan naturligtvis tänka sig vissa restriktioner, till exempel i det att pengar inte får gå till socialistiska eller på annat vis urartade kulturyttringar.
Denna reform skulle dessutom med den osynliga handens hjälp styra kulturkonsumtionen till lönsamma sektorer, i stället för att låta resurserna hamna i fickorna på näbbskobeprydda kommunistiska kulturutövare med föga talang. Således skulle kulturpengen gagna oss alla genom ökad ekonomisk tillväxt. Dessutom skulle det bli så mycket lättare att i ett nästa steg dra ned på det statliga stödet rejält, då vi en gång för alla skulle ha blivit av med en av landets mest förhatliga kravmaskiner: de statsunderstödda kulturutövarna. Jag hoppas verkligen att dessa starka och strikt logiska argument kommer att föras fram av Johan Stäel von Holstein, som nu sitter väl placerad för att inleda en veritabel silkesrevolution inom kultursektorn.
Andra bloggar om: kulturpolitik, Johan Stäel von Holstein.
Med detta inlägg hoppas jag därför återigen kunna blåsa liv i denna förtvinade debatt. Vid sidan av andra välformulerade försvarare av de liberala dogmerna, såsom Johan Stäel von Holstein och Johan Norberg, vill jag därför dra lansen för en ny kulturpolitik.
Det är min fasta övertygelse, att vi liberaler måste ta oss an kulturpolitiken med en blandning av liberal dogmatism och realistisk pragmatism. Det är tyvärr ett faktum, att det råder en överväldigande konsensus om, att den svenska staten skall föra en aktiv kulturpolitik. Till följd av sovjetiska diktat stadfästes en rad sociala och kulturella s.k. rättigheter i FN-konventionen av 1966, vilken ratificerats av Sverige. Detta är den realitet utifrån vilken vi liberaler måste formulera vårt kulturpolitiska program.
Om vi liberaler enbart fokuserar på de i och för sig beklagliga frihetsinskränkningar det innebär, att även de lägre samhällsskikten garanteras en rätt att "fritt delta i samhällets kulturella liv, att njuta av konst samt att få ta del av vetenskapens framsteg och dess förmåner" (Artikel 27 i FN-deklarationen), kommer vi att lämna fältet fritt för de totalitärt sinnade individer, vilka i öststatskommunistisk anda vill indoktrinera ungdomen till att uppskatta urartade kulturyttringar. Mot bakgrund av detta var jag en av de första att välkomna Johan Stäel von Holsteins utnämning till ledamot av Kulturrådet, trots denna institutions tradition av att ge stöd åt kulturella yttringar som förhärligar socialism, folkmord och andra brott mot mänskligheten.
Kärnpunkten i vad som skiljer en liberal kulturpolitik från den idag förhärskande måste vara individens valfrihet. Det är därför märkligt att ingen av mina i övrigt briljanta liberala blog-kolleger ännu har fört fram idén om kulturpeng. Vad gäller skolans område har ju detta varit ett framgångsrikt bräckjärn för att - förvisso fortfarande på skattebetalarnas bekostnad - möjliggöra ett visst mått av valfrihet för landets föräldrar. De behöver nu inte placera sina barn i skolor härjade av konformistisk flumpedagogik, utan kan dana dem till fria individer genom att välja skolor som sätter sådana värden högt. Tvärt emot vad som hävdas från socialisthåll, ger detta även individer från enklare förhållanden möjligheten att, om de mäktar hårt arbete och har förmågan att hyfsa sitt sätt, skapa sig en god tillvaro med eget arbete snarare än passivt bidragsberoende. Naturligtvis blir det med en sådan politik i förlängningen lättare att dra tillbaka det offentliga stödet och avskaffa den så oliberala skolplikten, än det varit om den offentliga sektorn behållit sitt järngrepp om den svenska skolan.
En kulturpeng skulle på samma sätt minska den statliga styrningen av kulturen och ersätta den med den enskilda människans valfrihet. Idag hälls pengar över den kommunala musikskolan, för att lära ett fåtal barn att spela instrument det finns liten avsättning för på den kommersiella musikmarknaden. Att ge ungdomar möjlighet att plåga en trombon eller en cello var kanske ett centralt inslag i den sovjetiska kulturpolitiken, men den ringa konsumtionen av sådan musik i fria samhällen visar att fria individer har andra preferenser. För det är inte opera eller folkmusik som ungdomar av idag lyssnar på. När vann senast en sådan musik i tv:s Idol? Det hela blir ett paradexempel på hur statlig planering går stick i stäv mot de fria val som marknadens utbyten ger uttryck för.
Det rimliga vore alltså att ge alla ungdomar en kulturpeng. Då kom det dessutom alla till del; d v s även barn till de hårt arbetande individer, som faktiskt betalar för den förda politiken. Sedan kunde de lägga denna peng på vad de önskade - lektioner med dammiga flöjtlärare, den senaste LP:n med Carola eller rentav en live-konsert med så kallad hipp-hopp. Samma princip torde kunna överföras till övriga kultursektorer. Då kunde folk välja om de vill spendera sin kulturpeng på opera eller på en extra kanal i kabel-tv-utbudet. Man kan naturligtvis tänka sig vissa restriktioner, till exempel i det att pengar inte får gå till socialistiska eller på annat vis urartade kulturyttringar.
Denna reform skulle dessutom med den osynliga handens hjälp styra kulturkonsumtionen till lönsamma sektorer, i stället för att låta resurserna hamna i fickorna på näbbskobeprydda kommunistiska kulturutövare med föga talang. Således skulle kulturpengen gagna oss alla genom ökad ekonomisk tillväxt. Dessutom skulle det bli så mycket lättare att i ett nästa steg dra ned på det statliga stödet rejält, då vi en gång för alla skulle ha blivit av med en av landets mest förhatliga kravmaskiner: de statsunderstödda kulturutövarna. Jag hoppas verkligen att dessa starka och strikt logiska argument kommer att föras fram av Johan Stäel von Holstein, som nu sitter väl placerad för att inleda en veritabel silkesrevolution inom kultursektorn.
Andra bloggar om: kulturpolitik, Johan Stäel von Holstein.