kurranz

I ett nytt blog-inlägg beskriver min aktade kollega Johnny Munkhammar hur han blivit inspirerad av den berömde chilenske liberalen José Piñera (med ett förflutet som arbetsmarknadsminister under president Augusto Pinochet) att tänka nytt på pensionsområdet. Munkhammars nya reformoptimism låter spännande. Som bekant har denne min mycket kompetente kollega redan målat upp spännande visioner om hur vi i framtiden kan arvodera våra far- och morföräldrar för att tillhandahålla sjukvård: ett alexanderhugg som i ett slag skulle göra såväl sjukförsäkring som pensionsförsäkring överflödiga.

I väntan på att ett sådant sinnrikt system kan införas föreslår Munkhammar att vi i ett första steg kopierar Chiles mycket lyckade pensionsreform. Där satte man år 1981 resolut stopp för omfördelningsvansinnet och införde ett system där envar sparar till sin egen ålderspension. Som jurist kan jag bara tillägga att man bör låta sig inspireras inte bara vad innehållet i reformen anbelangar, utan man bör också söka efterlikna de politiska och statsrättsliga förutsättningar som rådde i Chile vid reformens genomförande.

Jag är vidare övertygad om att Chile kan bli en förebild på en rad fler områden än detta. Således kan det antas att Jan Björklund kan lära sig en hel del om hur man skapar ordning i skolan av sin chilenske kollega från anno dazumal Rodolfo Stange. Vidare torde Sten Tolgfors kunna göra sig av med sitt olyckliga rykte som vekling och pacifist om han som rådgivare anlitade general Julio Canessa, vilken var verksam som minister i president Pinochets ministär.

Till sist: då jag vet att man håller på att bygga en ny nationalarena i Stockholm så tror jag också att kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth av det chilenska exemplet kan lära hur man kan använda dylika arenor kreativt i syfte att att sätta sig i respekt hos opositionen.

Således vore det rimligt och önskvärt om regeringen tog kontakt med det Svensk-chilenska Sällskapet -- försåvitt detta fortfarande existerar -- i syfte att initiera ett djupare samarbete mellan Sverige och den tidens chilenska ledare.

Andra bloggar om: Augusto Pinochet, Johnny Munkhammar, José Piñera.

Det är nu vetenskapligt bevisat att skatteavdraget för hushållsnära tjänster varit en lysande åtgärd för att skapa fler jobb. I Jantelagens Sverige, där ingen får tillåtas att bli så rik att man kan avlöna någon annan för att få sitt hem städat, tror tyvärr fortfarande majoriteten svenskar att den gamla socialistiska politiken med kostsamma utbildningsinsatser för obegåvade dagdrönare är den rätta medicinen för att återupprätta Sverige som tillväxtnation. Det är en välsignelse att Sverige har en arbetsmarknadsminister (tillika en av mina många vännser på den amerikanska hemsidan Facebook) som fått sin ekonomiska skolning vid ett prestigefyllt amerikanskt universitet och därmed borde vara immun mot denna syrensång om en återgång till socialdemokratiska bidragspolitiken. Istället måste regeringen nu utnyttja succén med skatteavdraget för hushållsnära tjänster i opinionssyfte och sedan gå på ny offensiv:

För det första borde regeringen ordna en större bankett i Blå hallen i Stockholms stadshus i syfte att hedra alla de hjältar som genom sitt skatteavdrag varit med om att skapa nya arbetstillfällen i landet. Naturligtvis borde H.M. Konungen närvara vid denna festivitet och även dekorera några av dem som gjort särskilt vidlyftiga skattereduktioner med H.M. Konungens medalj, gärna i Serafimerordens band.

För det andra borde regeringen utveckla framgångsreceptet om att skapa fler jobb genom skatteavdrag som ökar höginkomsttagarnas konsumtion av privata tjänster. Lämpliga sektorer för skatteavdrag torde vara bevakningstjänster, golfcaddies, skidinstruktörer och eskortservice.

Andra bloggar om: hushållsnära tjänster, arbetsmarknadspolitik, Sven-Otto Littorin.

Mediakonspirationen mot Gunnar Andrén, denne för den borgerliga alliansen så oundgändliga aktör, tycks vara mer omfattande än vad som hittills framkommit här på blogen. Andrén har på sin egen synnerligen läsvärda blog, lagt fram övertygande belägg för att Dagens Nyheter och dess reporter Peter Wolodarski ägnat sig åt en medveten mörkläggning av Andréns göranden och låtanden i riksdagen. Därför har den bredare allmänheten tyvärr inte fått ta del av den ärorika strid för den personliga integriteten, som Andrén utkämpat. Andrén visar nämligen på att trängselskatterna i Stockholm -- liksom alla andra skatter -- leder till oacceptabla ingrepp i den enskildes privatsfär.

Vi näringslivsliberaler har som bekant också gång på gång fallit offer för DN:s politiska vindkantringar. Således måste nu frågan resas, om vi inte bör strypa den strida ström av annonsintäkter som DN årligen inkasserar från de företag vi representerar. Dessa medel skulle istället med fördel kunna investeras i publicistisk verksamhet som politiskt är mer pålitlig, såsom exempelvis det liberala kvalitetsmagasinet Neo eller liberala blogar. Jag vill i detta sammanhang påpeka att jag och mina aktade kolleger Munkhammar och Norberg når vida större publiker än DN genom att emellanåt skriva inlägg på engelska, som läses av en hel värld utanför den trångsynta svenska ankdammen.

Andra bloggar om: Dagens Nyheter, Peter Wolodarski, Gunnar Andrén.

En rad organisationer med klar vänserprofil har gått samman i en kampanj där man försöker sätta press på regeringen att erbjuda gratis sjukvård åt alla dem, som illegalt befinner sig i landet.

Vi liberaler måste nu säga ifrån. Skattefinansierad sjukvård är minsann ingen rättighet som vem som helst kan göra anspråk på. De illegala flyktingarna är däremot naturligtvis välkomna att på den fria marknaden köpa all den vård de anser sig ha nytta av. Det är detta som är det fina med liberalismen: eftersom äganderätten trumfar alla andra så kallade rättigheter, uppnås maximal frihet och därmed välfärd för alla.

Israel fyllde i veckan 60 och detta är naturligtvis en glädjens stund för alla oss liberaler. Det är bara att beklaga att firandet stördes av politiska haverister -- både i Israel och på närmare håll. Men mot IDF:s disciplinerade trupper står sig dessa bråkmakare naturligtvis slätt, och därför lyckades de heller inte förta glädjen över Mellanösterns -- vid sidan av Irak -- enda demokrati.

Hur ska vi hantera den obehagliga opinionen mot Israel här på hemmaplan? Jag tycker det finns anledning att även på denna punkt söka inspiration i det förlovade landet. Nog skulle även inbitna antisemiter som Åsa Linderborg, Ali Esbati och Per Gahrton vekna en aning, om de fick påhälsning av försvaret och -- åtminstone i svårare fall -- födrevs från sina hem, som sedan demolerades?

Ibland förefaller det mig, att vi svenska liberaler är en aning för mjuka i vår kamp för frihet och demokrati. Således verkar vi ha ett och annat att lära av våra förbundna i Israel!

Runt om i Sverige och långt utanför landets gränser har liberaler med oroade ögon bevittnat den eleganta fäktning som föregåtts mellan å ena sidan mig och min vapendragare tillika italienexperten Johnny Munkhammar, och å andra sidan den berömde författaren Johan Norberg. Denna titankamp har handlat om vilken valör vi bör lägga i våra uppskattande ord om den nyvalde italienske premiärministern Silvio Berlusconi. Johan, Johnny och jag, som annars har uppträtt som den svenska liberalismens tre musketörer under mottot "en för alla, alla för en", hade plötsligt, och till allas förskräckelse, vänt floretterna mot varandra. I egenskap av min roll som ålderman i vår blogande gemenskap känner jag ett särskilt ansvar att skapa sämja i leden, varför jag nu med ett storsint bloginlägg vill räcka ut handen till Johan Norberg.

Debatten har, som så uppenbart framgått, utfallit till min och Munkhammars fördel och detta har skett i kraft av de sakargument vi givit för att vi liberaler har anledning att betrakta Berlusconi som Europas just nu störste statsman. Men för den skull finns det ingen anledning för mig att vara nedlåtande eller stöddig mot den förödmjukade Norberg. Nej, för mig har det alltid varit självklart att var stor i segerns stund.

Jag vill därför, med den ödmjukhet som gjort mig ryktbar inom Timbrosfären, ge Norberg rätt på en viktig punkt. Det är faktiskt han som -- sina övriga tillkortakommanden till trots -- bäst av oss musketörer framhållit Berlusconis sällsynt goda sinne för humor. Därför har jag, som en vänskaplig gest till min ärade blogkollega, och i syfte att lätta upp stämningen efter denna så trista liberala internstrid, tänkt bjuda Johan på några av mina egna favoriter ur Berlusconis mycket omfattande skämtrepertoar.

1. Europaparlamentet. Det i särklass roligaste av Berlusconis skämt är naturligtvis när han tryckte till en illasinnad tysk socialist i Europaparlamentet genom att påpeka att denne skulle passa utmärkt som "kapo" i en italiensk film om nazisternas koncentrationsläger. Jag skrattade så jag kiknade när jag följde medierapporteringen om detta -- såväl händelsen i sig som de förnärmade reaktionerna från den tyska regeringens sida.

2. Kinesiska barn. En annan av Berlusconis humoristiska fullträffar var när han på skämt påstod att kinesiska kommunister brukade äta barn. För de tråkmånsar som inte insåg det roliga i detta, förklarade Berlusconi senare att det i själva verket handlade om att koka dem för att senare använda dem som gödsel; något denne mycket bildade man hade läst i The Black Book of Communism. Jämfört med Fredrik Reinfeldts tråkiga och förutsägbara kommentarer om mänskliga rättigheter vid det senaste kinabesöket är dessa intelligenta skämt naturligtvis mycket uppfriskande.

3. Ett annat synnerligen begåvat skämt var Berlusconis kommentar i den senaste valrörelsen, att kvinnor till vänster är fula. Till höger, däremot, engagerar sig ofta riktiga puddingar -- som då fyller en viktig roll som piffiga aptitretare för det liberala frihetsbudskapet, när de inte diskar upp efter partimötena eller sköter andra husliga sysslor. Den som mot förmodan tvekar om detta borde konsultera min liberale kollega Per Gudmundsons Luciaomröstning från år 2006.

Med hopp om att dessa trevliga och välfunna kvickheter fått Norberg på gott humör igen, vill jag nu förklara varför det är så viktigt att han inte på nytt utmanar den svenska liberala enigheten. Den enkla orsaken är att vi helt enkelt behöver Johan i vår trupp. De senaste veckorna har han faktiskt fått det uppskattande han såväl förtjänar; också bland de annars så avundsjuka socialdemokratiska debattörerna. Den gamle fackpampen Göran Johnsson uppmanade härförleden sina partikamrater att grundligt läsa och låta sig inspireras av Norbergs böcker. Den -- förvisso själv klent begåvade -- socialistiske blogaren Johan Sjölander gjorde en för honom så klädsam pudel när han tog tillbaka alla förolämpningar som han tidigare utsatt Norberg för

"Nu skäms jag. Krälar i stoftet. Det enda som håller mig gående är en försiktig förhoppning om att någon gång någonstans kunna finna åtminstone en smula förlåtelse."

Jag unnar verkligen Johan denna upprättelse. Men mitt mentorskap påbjuder samtidigt att jag sticker in med några varningens ord. Den tyske filosofen Nietzsche har sammanfattat en viktig sanning:

"Det perfidaste sättet att skada en sak är att avsiktigt försvara den med felaktiga argument"

Jag är orolig för att Norbergs nyfunna socialistiska hejdukar kan komma att göra honom just en sådan björntjänst. Därför är jag beredd att ta mitt ansvar för att även framgent hjälpa Johan att försvara vår goda sak med de bästa argument som står att finna.

Efter att fredspipa nu rökts är jag övertygad om att Johan, Johnny och jag gemensamt kan ta oss an de uppgifter som ligger framför oss. Först och främst upprättelse åt Gunnar Andrén, sedan en rättmätig utnämning av Dick Erixon som forskningschef på Fores och till sist en säkrad plats åt John McCain i Vita huset.

Andra bloggar om: Johan Norberg, Johnny Munkhammar, Humor, Silvio Berlusconi.

Den duktige folkpartistiske riksdagsmannen Gunnar Andrén har under de senaste månaderna utsatts för en obehaglig häxjakt i media, vilken nu förtjänar att uppmärksammas av oss liberala bloggare. Andrén har i några förtvivlade kommentarer här på blogen försökt ge röst åt sin frustration över att ha blivit offer för denna politiska förtalskampanj, med förgreningar ända in i den socialdemokratiska partitoppen. Här på min blog påtalar Andrén vikten av källkritik och jag är, som mina trogna läsare så väl känner till, den förste att i denna vänstervridna medievärld ge mitt bifall till Andréns krav på bättre journalistisk moral.

Då jag delar Andréns uppfattning i sakfrågan och dessutom precis som han är djupt bekymrad över vart den svenska journalistiken är på väg, tänkte jag nu lyfta fram hans ärende. I mitt tycke håller Andrén på att utvecklas till en svensk Michael Kohlhaas, och jag förutsätter att den svenska regeringen nu ämnar göra en insats för att något lindra hans prekära situation.

Sedan Andrén själv lämnat publicistiken har pressetiken och den publicistiska hedern i Sverige varit stadd i förfall och förflackning -- och här kan jag bara spekulera i att det vänstervridna journalistskrået har haft ett finger med i spelet för att tvinga bort en av våra främsta, mest orädda och rakryggade tidningsmän -- vars namn hör hemma bland andra liberala presspionjärer som Lars Johan Hierta, Torgny Segerstedt och Herbert Tingsten -- från sitt framgångsrika värv.

Bakgrunden i den tragiska affären är följande. Strax före jul skrev den djupt okunnige reportern Simon Bynert på den socialistiska skräptidningen Aftonbladet en lång artikel i vilken Andréns deklaration granskades. Utan att med ett enda ord nämna de omänskliga marginalskatter som den duktige riksdagsledamoten tvingas betala, kom Bynert med obehagliga insinuationer om att Andréns mycket berättigade -- och i sig faktiskt synnerligen kreativa -- avdrag i deklarationen inte skulle vara tillbörliga.

Några månader senare, i förlidna mars månad, var det så dags för ett nytt påhopp på den hårt arbetande riksdagsledamoten. Denna gång var det bolsjeviken Robert Aschberg på TV3 som stod för drevet. I ett mycket dåligt underbyggt program kom man med den hutlösa anklagelsen att Andrén skulle ha varit frånvarande från sitt arbete på grund av sjukdom utan att rapportera detta -- i syfte att därmed undvika karensdagen i sjukpenningförsäkringen.

Anklagelserna mot Andrén faller naturligtvis på sin egen orimlighet. Sjukförsäkringen är som bekant ingen försäkring utan en statligt organiserad omfördelning, där friska höginkomsttagare tvingas vara med och finansiera de lägre befolkningsskiktens okynnessjukskrivningar. Andréns handlande framstår därför som förebildligt i två avseenden: för det första visar han genom sin civila olydnad att det finns gränser för hur långt den socalistiska utjämningspolitiken kan drivas, och för det andra sätter han illustrativt fingret på ett allvarligt problem, nämligen det utbredda fusk som förekommer bland dem som valt att söka sin utkomst i monotona, slitsamma och lågbetalda sysselsättningar. Genom att helt bojkotta den statliga sjukförsäkringen och istället uppbära full lön, statuerar Andrén därmed ett välkommet exempel hur det kan gå för de lägre befolkningsskikten om de fortsätter att krasst utnyttja vår generositet.

Det är således ytterligt beklagansvärt att denna typ av förtalskampanjer kan få utövas helt utan konsekvenser för TV3. Jag skulle i detta sammanhang vilja påpeka, att dylika problem med största sannolikhet är en direkt konsekvens av den omfattande statlig inblandningen i våra etermedier. Det som hänt Andrén skulle till exempel vara omöjligt i Silvio Berlusconis Italien. På en fri marknad hade bolsjevikiska demagoger som Aschberg nämligen inte haft en chans och hans tvivelaktiga program hade, på grund av det låga underhållningsvärdet, inte kunnat få finansiering. I de länder som har en fri och privat mediamarknad, får konsumenterna bara objektiva fakta serverade. Således visar exemplet Andrén också på problemen med statliga regleringar och s.k. public service. Jag har därför skickat ett brev till vår kulturminister, där jag kräver att hon agerar och ser till att Andrén får sin välförtjänta upprättelse. Får jag ingen reaktion på denna skrivelse har jag för avsikt att driva fallet i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

Andra bloggar om: Gunnar Andrén, Robert Aschberg, Demokrati.