Fores behöver Dick, del II.
Som jag berättat i föregående s.k. blog-inlägg har jag dragit igång en kampanj för att stödja den begåvade och folkkäre liberale debattören Dick Erixons kandidatur till positionen som forskningschef för den nystartade tankesmedjan Fores.
Reaktionerna på denna kampanj har redan varit överväldigande. Uppmuntrande epost-meddelanden har strömmat in från hela riket, där politiskt intresserade medborgare tackat för mina insatser. Med andledning av detta har jag nu startat en ny grupp på den amerikanska hemsidan Facebook, vilken är tänkt att fungera som ett forum där supportrar för Erixons kandidatur kan elda på varandra samt utbyta tips och idéer för hur kampanjen skall kunna föras lokalt.
Gruppen kallas, precis som detta blog-inlägg, för "Fores behöver Dick" och finns tillgänglig här. Gruppen är öppen för alla som delar vår syn på kunskap och framsteg.
För att ge ytterligare ett exempel på den unika förmåga Erixon har att analysera dessa för samhällsutvecklingen så centrala frågor, kommer här ytterligare ett citat från dennes blog:
"Europa är en planekonomi utan tillstymmelse till förmåga att ta upp konkurrensen med USA om någonting som har med forskning och utveckling att göra. Europa saknar allt det som krävs: frihet att tänka nytt, frihet att ta risker och att experimentera, liksom incitament och rejäla belöningar för framgång. Ingenting av detta existerar. I Sverige och Europa är det politiska diktat om feminism, jämlika löner och annat dravel som styr forskningen."
Med dessa kloka ord inbjuder jag härmed alla mina blog-läsare att ansluta sig till min facebook-grupp!
Andra bloggar om: Fores, Centerpartiet, Dick Erixon, forskning.
Fores behöver Dick!
"FORES vill skapa förändring, framförallt för att Sverige bättre ska klara globaliseringen och klimathotet. Vi vill flytta fokus till människors möjligheter att själva skapa sin tillvaro och förändra."
Det är som sagt bra att den liberala debatten får ett nytt forum. Men programförklaringen lämnar likväl en lite fadd eftersmak. Vad Sverige minst behöver är ytterligare en röst som ropar på vargen, så fort debatten om klimathotet kommer upp. Istället måste vi liberaler hålla en ordentlig rågång mot de tillväxt- och konsumtionsfientliga socialistiska krafter som tagit myten om den globala uppvärmningen som en förevändning för sina attacker mot marknadsekonomin. Just därför är det viktigt att den nya tankesmedjan får en vetenskaplig ledning som förstår värdet av ord som sanning, kunskap och framsteg. Jag har själv på den här blogen sagt vad som behöver sägas om forskning och hotet från irrläror som postmodernism och feminism.
FORES skall snart presentera sitt vetenskapliga råd, men jag vill här göra ett betydelsefullt inlägg i debatten. Få personer, om ens någon med centerpartistisk partianknytning, kan vara mer meriterade än min liberala blog-kollega Dick Erixon. På sin blog skriver Erixon mycket initierat och balanserat om bristerna i den Europeiska forskningspolitiken:
"Europa straffar forskningen genom regleringar, klåfingrighet och styrning, exempelvis ska man inom all forskning anlägga feministiskt perspektiv, alltså ägna sig åt politiskt flumm och idioti istället för att öka mänsklighetens kunskapsmassa. Det är klart att man flyr från dessa dårhus till universitet i Europa..."
Detta i motsats till universiteten i USA, där man knappt behöver lära sig stava till ordet flumm! Erixon, med sina gedigna erfarenheter och djupa kunskaper om forskningens villkor, måste vara det självklara valet som FORES forskningschef, och denna blogpost får bli upptakten till en massiv personkampanj för att så skall ske.
Andra bloggar om: Fores, Centerpartiet, Dick Erixon, forskning.
Vänsterns nedrighet känner inga gränser.
Vänstern skyr som bekant inga medel för att nå ut med sitt människofientliga budskap. Man tvekar inte att använda lögner eller förtal, om detta gagnar den socialistiska saken. Det kända Lenincitatet
"I vår kamp för makten får vi inte hejdas av några principer. Vi bör vara beredda till vilka trick, olagliga metoder och lögner som helst... Om vi för kommunismens skull är tvungna att utrota nio tiondelar av befolkningen, får vi inte vika tillbaka för detta offer."
går som en röd tråd genom all socialistisk maktutövning, från Pol Pots Kampuchea till regeringen Perssons tricksande i samband med Tsunamikatastrofen.
Nu visar det sig att den socialistiska invandrartidningen Mana - som fått rundhänta statsbidrag för att sprida antisemitism, feminism och andra odemokratiska läror - bland sina medarbetare haft en fiktiv person. Det liberala kvalitetsmagasinet Neo har avslöjat att en av tidningens flitigaste skribenter, med det misstänkta namnet Sharare Irani, inte existerar: namnet är en s.k. pseudonym.
Detta är något av det nedrigaste jag hört talas om sedan Kårhusockupationen år 1968. Jag är så upprörd, att jag nästan saknar ord för att beskriva det inträffade och det blir naturligtvis än värre av att Kulturrådet, trots de lovande förändringarna i styrelsens sammansättning, nyss gett tidskriften ökat stöd för att sprida sin osunda propaganda.
Vi liberaler måste nu se till att det blir ordning på skutan. Jag menar att en passande åtgärd - som skulle kunna råda bot på problemet och förhindra att förbrytelser av det här slaget upprepas - vore, om alla tidskrifter, vilka erhåller bidrag från Kulturrådet, tvingas redovisa biometriska uppgifter för alla som skriver eller på annat sätt medverkar i publikationen ifråga.
Dessa biometriska uppgifter skulle sedan med fördel kunna samlas i ett register hos Säpo, vilka kan använda dem i kampen mot terrorismen. På så vis slår vi två liberala flugor i en smäll och värnar samtidigt att yttrandefriheten - en av grundvalarna för den liberala ideologin - inte missbrukas av opålitliga vänsterelement.
Uppdatering: Mystiken kring Sharare Irani tätnar och magasinet Neo bedriver ett i sanning imponerande detektivarbete för att utreda huruvida tidskriften Mana faktiskt publicerat artiklar skrivna under pseudonym. Jag är den förste att hylla den kunnige journalisten Peter Wennblads föredömliga privatspaning, men jag tror likväl att härvan nu nått sådana proportioner att en officiell utredning vore påkallad. Det vore därför önskvärt om Säkerhetspolisen kunde ges utökade resurser för att kunna ta över utredningen, samt förses med direktiv från regeringen att förhöra de inblandade i syfte att äntligen få fram sanningen i denna historia - vilken förmodligen saknar motstycke sedan 50-talets berömda rättsröteaffärer. Den liberale profilen Per Gudmundson skriver för övrigt oerhört insiktsfullt på SvD:s ledarsida.
Andra bloggar om: Mana, Magasinet Neo, Kulturrådet, yttrandefrihet.
Två små noteringar.
Vidare noterar jag att Johan Norberg tagit intryck av min reprimand och nu tonar ned sin kritik mot vår duktige liberale kollega Ron Paul. Jag tänker därför inte vara långsint utan är nu beredd att stryka ett streck över alltihopa - i förhoppningen att Norberg faktiskt lärt sig något på historien!
Andra bloggar om: Ulrika Kärnborg, Kulturrådet, Johan Staël von Holstein, Mats Svegfors, Ron Paul, Johan Norberg.
Den Herren älskar...
Den nye folkpartiledaren, tillika utbildningsminister, Jan Björklund, presenterade igår regeringens skolpolitik. Folkpartiledaren deklarerade stolt att Sverige nu lämnar flumskolan bakom sig och istället priorieterar kunskap och betyg i undervisningen. Detta torde vara oerhört välkomna besked för alla liberaler och frihetsvänner som förfasats över socialdemokraternas skamlösa plundring av det svenska utbilsningsväsendet.
Björklunds utspel är vidare en mycket välkommen indikation på att folkpartiet menar allvar när man säger att man vill göra upp med den 'snällism' som frodades under Bengt Westerbergs ledarskap, och istället hitta tillbaka till partiets liberala rötter. Icke desto mindre måste vi liberaler nu tydligt klargöra att Björklunds utspel på sin höjd kan vara ett första steg i strävan att bringa ordning och reda i skolpolitiken. Enligt den senaste s.k. Pisastudien halkar Sverige efter ledande liberala bildningsnationer på ett betänkligt vis. Därför krävs det nu mer radikala grepp.
Låt mig därför föreslå att Björklund i nästa steg tillåter skolledare och lärare i problematiska områden att åter plocka fram rottingen. Att återinföra skolagan vore önskvärt ur flera perspektiv. För det första är detta en garanterat oflummig undervisningsmetod och således skulle reformen passa bra in i folkpartiets nya profil. Vidare är kroppslig bestraffning oerhört billig och kostnadseffektiv - medan de skriftliga omdömen Björklund vill införa skulle ta omfattande personalresurser och materiella resurser i anspråk.
Även med avseende på barnens bästa vore det önskvärt att ge skolpersonalen dessa befogenheter. En rotaryvän som arbetat med barnpsykologi berättade igårkväll, att barn i lågstadieåldern inte har den verbala kapacitet som krävs, för att förstå innebörden av de sociala omdömen som Björklund nu föreslår. Mot bakgrund av detta är en hurring eller två naturligtvis ett mer tydligt och effektivt sätt att kommunicera, framför allt om barnet ifråga har inlärningssvårigheter eller på annat vis ställer till besvär för sina lärare.
Det sista och för oss liberaler mest övertygande argumentet för ett återinförande av rottingen torde dock vara, att skolaga i vårt föregångsland USA är tillåten i en majoritet av delstaterna. Därmed torde det stå klart att Sverige, om vi i framtiden vill hävda oss som kunskapsnation, måste göra upp med den socialistiska förmyndarmentaliteten och ge skolorna full frihet att bestämma hur de fostrar våra små!
Till sist, som ett kuriosum: det bibelcitat titeln anspelar på - "Den Herren älskar, den agar han" (Hebr. 12:6) - är ju i själva verket bara en biblisk variant på det folkpartistiska slagordet "att ställa krav är att bry sig". Därmed torde den föreslagna reformen kunna tjäna till underlag för slagkraftiga politiska kampanjer - exempelvis i syfte att vinna tillbaka partiets frireligiösa falang från Kristdemokraterna.
Andra bloggar om: Jan Björklund, folkpartiet, skolan, barnaga.
Dags att granska Palmes dubbelspionage.
I stället för att rusa iväg i spekulativt tänkande, måste man hålla sig till fakta. Fakta är att de personer Palme skall ha namngivit för den amerikanska underrättelsetjänsten inte alls tycks ha fått sina politiska karriärer spolierade av Palme. Tvärtom! Den kände kommunistiske advokaten (ja under den här tiden släpptes allt möjligt slödder in i kåren!) kunde, efter några år i den socialistiska frontorganisationen Amnesty International, avancera ända in i Sveriges riksdag. Givetvis på socialdemokratiskt mandat och med Palmes välsignelse.
Att Palme bara lämnade ut tre namn på sovjettrogna studenter i en tid när universiteten var överbefolkade av rödgardister är ett annat tydligt indicium på att Palme spelade under täcket. Den unge Palme hade vid denna tid naturligtvis redan sin karriär utstakad. Genom sina kontakter med CIA hoppades han kunna byta till sig information som han sedan kunde lämna direkt till ryssen.
Dagens nyheters avslöjanden borde leda till en ordentlig offentlig granskning av Palmes dubbelspionage. Regeringen borde ge en enmansutredare direktiven att granska Palmes landsförräderi som sovjetisk kollaboratör, inte bara under 1950-talet utan under hela epoken Palme. Utredningsuppdraget borde ges till en liberalt sinnad, juridiskt skolad och samvetsgrann man med goda kunskaper om svenskt samhällsliv och internationella förhållanden. Undertecknad är själv en person som med råge skulle uppfylla dessa kvalifikationer.
Andra bloggar om: Olof Palme, CIA.
Ron Paul for President!
Rent allmänt finner jag dock att mina högt aktade kolleger sköter sitt jobb alldeles utmärkt och det är en glädje att kunna inta en ledande roll för en så motiverad, klarsynt och kompetent grupp som de liberala blog-skribenterna utgör. Dock sker ibland beklagliga olycksfall i arbetet, som t ex nyligen beträffande den liberale amerikanske presidentkandidaten Ron Paul.
Bakgrunden är denna: i takt med att etablissemangets kandidater blivit alltmer desperata i jakten på röster har man lyckats gräva fram påstått komprometterande uppgifter ur nyhetsbrev skrivna i Pauls namn för 15-20 år sedan. Enligt uppgift innehåller dessa nyhetsbrev ett sammelsurium av rasism, homofobi och konspirationsteorier.
Den som allra mest högljutt tagit avstånd från detta är Johan Norberg, som låter den personliga rädslan att bli förknippad med de åsikter som tillskrivs Paul ta överhanden när han skriver: "Paul is running for president. The obvious question is if he would act in the same way when he as president appoints ministers, ambassadors and consuls, and don´t have the time to pay attention to what they are doing. It would be sad if a few neo-nazis sneaked in, wouldn´t it? "
Mattias Svensson är något mer nyanserad, men låter också han den politiska klarsynthet, som blivit hans signum, offras på den politiska korrekthetens altare: "Se det som ännu en illustration av högerpopulismens järnhårda lag, börjar du slira i invandringsfrågan slutar färden i bruna träskmarker."
Det är egentligen bara Wille Faler på Ministry of Truth som förmår genomskåda bluffen och påminner oss om att vi liberaler måste vara medvetna om att illasinnade socialistiska journalister bara ser vad de vill se: "Negative campaigning", någon? Självklart köper en stor mängd individer historien och dess beskrivning samt vinkling okritiskt rakt upp och ned, hook, line and sinker."
Personligen tycker jag det är sorgligt att mina liberala kolleger faller in i ett klassiskt svenskt vänstermönser i det att de sitter här i Europa och moraliserar över i grunden positiva företeelser i USA. Ron Paul är kanske inte perfekt, men han har gjort enastående insatser för att driva amerikansk politik i liberal riktning. Listan över hans bragder är mycket lång, men ett talande exempel utgör Pauls kamp mot det s.k. kriget mot narkotikan - där Paul slagit vakt om de tunga missbrukarnas individuella frihet närhelst den hotats av politikernas förmyndarmentalitet.
Pauls absoluta paradgren är dock vapenlagstiftningen: som enda presidentkandidat har han fått toppbetyget A+ av den mycket ansedda liberala frontorganisationen Gun Owners of America.
Allra mest problemaiskt i sammanhanget är dock, att mina liberala kolleger - i sina ängsliga fördömanden av de åsikter som tillskrivs Paul - glömmer bort en oerhört viktig sak: huruvida Ron Paul privat hyser rasistiska eller homofoba åsikter är hans ensak. Det är just detta som är liberalismens styrka: att den möjliggör en åtskillnad mellan privat och politiskt. Det går alldeles utmärkt för en liberal ledargestalt att på det personliga planet hata judar, utänningar eller homosexuella. Ja, dylika aversioner kan rentav vara en tillgång när det gäller att arbeta upp den personliga passion som krävs för ett långsiktigt politiskt kampanjande. Det absoluta lackmustestet på en liberal politiker är emellertid om de personliga aversionerna tar sig uttryck i direkt diskriminering eller ej. Hittills har Ron Paul klarat det testet med bravur.
Jag skulle således härmed vilja beordra rättning i leden och uppmana mina liberala kolleger att inte göra sig till verktyg för den socialistiska förtalskampanjen mot Paul. Vi liberaler måste stå enade och starka när det mediala drevet går!
Andra bloggar om: Ron Paul, USA.
Hopp i en mörk tid.
1. Det måste bli slut på allt hetsjakten på våra politiska företrädare. Det senaste halvåret har massmedierna gått i drev mot även våra mest begåvade politiska företrädare (inte ens adelsmannen och hedersknyffeln Carl Cederschiöld har skonats!). Bagatellartade förseelser har grävts fram för att misstänkliggöra liberala företrädare. För att komma till rätta med denna ohållbara situation måste vi istället dra nytta av den fria opinionsbildningen och använda den ägarmakt som vi liberaler faktiskt har över betydande massmedier (DN, Svd, GP, Sydsvenskan etc). Aktieägarna borde resolut sätta stopp häxprocesserna och ta sina vänstervridna murvlar i hampan. Tidningscheferna har här en uppgift i att peka ut riktningen för god takt och ton inom journalistiken.
2. Ett stort problem idag är att vi kommit att backa för trycket från det som förmodats vara folkopinionen. Så har t.ex. den förr om åren så frihetsälskande finansministen Anders Borg redan nu deklarerat att det inte blir några skattesänkningar i år. På detta sätt kan till och med våra verkliga kärntrupper komma att lämna skutan. Nej, anfall måste vara bästa försvar. Sänk skatten radikalt i nästa statsverksproposition! Fega pojkar får inte kyssa vackra flickor, som vi sa när jag gick på läroverket.
3. Vi måste emellertid också våga se nya möjligheter för en långsiktig liberal politik. Socialdemokraterna byggde sin socialistiska tyranni på att alla skulle få mer av allt. De arbetslösa skulle få vara arbetslösa utan att det kostade dem något, alla skulle få studera gratis och fångarna skulle få livstids betjäning på pensionatet i Kumla (ja det är så vi kallar anstalten inom kåren). Sedan kunde alla ta springnota och lämna över betalningen till oss höginkomsttagare. Vi liberaler får aldrig falla till föga för slikt pöbelvälde och omoral. Detta kräver också en modernisering av grundlagen, så att även rösträttsförordningen ger incitament till att göra rätt för sig. Med en gradering av rösträtten skulle det finnas morötter för arbete och företagsamhet. Att de principer som tillämpas inom ett aktiebolag kan överföras till det offentliga, är liberalismens elementa. Därmed borde det stå klart för alla och en var att rösträtten måste graderas efter ekonomisk styrka. Naturligtvis måste de kriminella busarna helt uteslutas från väljarkåren. Att denna princip tillämpas i det land som fostrat och utbildat flest Nobelpristagare borde vara bevis nog för dess framgång. Den tyske kommunisten och dramatikern Bertholt Brecht har faktiskt uttryckt det ganska slagkraftigt (ja även en blind höna hittar ibland ett korn!) och sagt att »om de härskande inte är nöjda med folket får man väl välja ett nytt folk«. Genom att förändra styrkeförhållandena inom valmanskåren skulle även en hårt ansatt regering kunna få förnyat mandat.
Se där. Lägger man pannan i djupa veck finner man lösningar, även i tider av mörker. Men om det liberala systemskiftet skall kunna fortsätta krävs det att vi vågar tänka i djärva banor och vända på alla stenar.
Andra bloggar om: regeringen, Anders Borg.
Till den liberala invandringspolitikens försvar.
I takt med att det mångkulturella samhällets alla avigsidor gör sig starkare påminda, även i våra finare stadsdelar, har jag, med anledning av mina liberala åsikter, fått utstå allt fler gliringar från missnöjda kolleger och grannar. Dessa tror, att den liberala principen att individens rörlighet skall vara fri i sitt genomförande kommer att leda till ännu större problem med oordning, gängkriminalitet och kulturellt kaos i vårt fina land.
Dessa dessvärre mycket relevanta invändningar mot den förda invandringspolitiken, bygger emellertid på ett allvarligt missförstånd. Den liberala invandringspolitiken kan nämligen inte betraktas i isolering. På vårt liberala program står en rad andra reformförslag, som definitivt garanterar att en liberal invandringspolitik inte kommer att leda till den katastrof som många befarar.
Sanningen är nämligen den, att det med vår liberala politik kommer att bli riktigt tufft att vara invandrare i Sverige. För det första: de inflyttade från jordens alla hörn kommer inte längre att kunna sitta och rulla tummarna på bekostnad av oss höginkomsttagare. Tvärtom - när socialbidrag och andra offentliga transfereringssystem avvecklas, kommer invandrarna tvingas att aktivera sig och änligen göra lite nytta. Det är detta som är fundamentet i den liberala politiken mot Utanförskapet: om vi gör levnadsförhållandena betydligt sämre för personer i samhällets bottenskikt, kommer de att behöva anstränga sig betydligt mer för att anpassa sig till det svenska samhället.
För det andra: När vi avskaffar alla statliga regleringar på arbetsmarknaden, kommer helt nya försörjningsmöjligheter att öppnas för lågkvalificerade och dåligt integrerade invandrare. Efterfrågan på dessa befolkningselement kommer att öka radikalt i takt med att arbeten som tidigare betraktades som för slitsamma, farliga eller helt enkelt lågproduktiva, i frånvaron av arbetskyddslagstiftning och andra socialistiska styggelser plötsligt blir riktigt lönsamma för arbetsgivaren. Därmed torde det inte råda några tvivel om, att det kommer att finnas arbeten att ta för de invandrare som blir av med socialbidrag, förtidspension och andra hämmande kryckor från det offentliga.
För det tredje: vi liberaler och andra höginkomsttagare, kommer med en liberal ekonomisk politik att ha en betydligt högre levnadsstandard än idag. Vad vi gör med detta överskott är naturligtvis upp till var och en, men det ligger nära till hands att tro, att vi får ett ökat inslag av s.k. gated communities, där samhällets mest aktade medborgare kan skapa sig en trygg och angenäm tillvaro, på behagligt avstånd från alla störande element. När de offentliga trygghetsystemen avvecklas räcker det dessutom - utöver massiva skattesänkningar! - till kraftigt ökade resurser åt statens kärnverksamheter. Därför torde vi inte längre behöva oroas över den invandrarkriminalitet, som enligt min aktade liberale kollega Mauricio Rojas är kulturellt betingad, och därmed - tvärt emot vad flumvänstern försöker låta påskina - inte kan åtgärdas med s. k. förebyggande åtgärder.
Till sist: i takt med att skatterna sänks, trygghetssystemen avveckas, utanförskapet bryts och fackföreningsrörelsens makt krossas, kommer vi höginkomsttagare naturligtvis att ha råd med tjänstepersonal i en omfattning vi i Sverige inte skådat sedan den allmänna rösträttens införande. Vi som tjänar bra skulle således kunna leva under närmast koloniala förhållanden, där vi ständigt uppassas av billig och tjänstvillig arbetskraft från världens alla hörn.
Summa summarum; den liberala invandringspolitiken - sedd i sitt sammanhang - skulle kunna erbjuda en synnerligen behaglig tillvaro för oss höginkomsttagare, och får därför under inga omständigheter sammanblandas med det kaos som årtionden av socialdemokratisk "integrationspolitik" skapat. Detta är anledningen till att jag skrivit under uppropet för flyktingmottagande till Vellinge kommun.
Andra bloggar om: Vellinge, Invandring.