kurranz

George W Bushs tid som president börjar sakta lida mot sitt slut. Meningarna är uppenbarligen delade om huruvida hans presidentperiod varit framgångsrik, men när vi någon gång i framtiden sovrat undan skrämselpropagandan från illvilliga journalister är jag ganska säker på att eftervärlden kommer att hylla Bush som den frihetskämpe han varit.

George W Bush har bekämpat terrorismen som ingen annan. George W Bush har demokratiserat Afghanistan och Irak. George W Bush har genomfört skattesänkningar i en omfattning som inte ens Ronald Reagan vågade drömma om. George W Bush har fått fart på den amerikanska ekonomin och bringat ordning i statsfinanserna. Listan kan göras lång...

Nu när Bush funderar på hur hans arv skall förvaltas, har han bestämt sig för att öppna en tankesmedja med tillhörande bibliotek vid Southern Methodist University i näreheten av Dallas. Det hittills relativt okända universitetet är inte valt av en slump: det ligger i Texas, den stat där etablissemanget varit som mest solidariskt med Bush när han haft motgångar. Vidare har presidentens fru studerat vid universitetet, och Dick Cheney har tidigare suttit i dess styrelse.

Och hur reagerar universitetet på detta hedersamma förslag? Synnerligen otacksamt, verkar det. En pensionerad professor, William McElvaney, har startat en aggressiv kampanj emot förslaget. Motiveringen är - hör och häpna! - den USA-kritiska opinion som piskats upp av vänstervridna journalister. Ett annat skäl man anger är att den föreslagna tankesmedjan ska vara oberoende gentemot universitetet. Man häpnar. Består inte Bushs storhet just i hans oberoende gentemot särintressen? Att han oförtrutet kämpar på oavsett vad olika kravmaskiner tycker om det han gör?

Låt mig därför komma med ett kanske lite vågat förslag. Varför föreslår inte den svenska regeringen att Bush kan förlägga sina nya institutioner till Stockholm? Detta vore ett utmärkt sätt att stärka de transatlantiska banden, och Bushs "compassionate conservatism" skulle utgöra en ovärderlig vitamininjektion i den svenska politiska debatten. Bush och hans kolleger skulle nämligen kunna förklara för Reinfeldt och hans regering att det krävs ståndaktighet och inte anpassning för att förändra världen.

Kanske skulle den nya tankesmedjan kunna inrymmas i Svenskt Näringslivs gamla lokaler på Blasiehomen. Där skulle den kunna ligga, mitt emot Riksdagshuset, som en daglig påminnelse om att en annan värld är möjlig.

Lite utopiskt, jag vet, men visst vore det fint?

Andra bloggar om: George W Bush, Southern Methodist Univeristy, William McElvaney.

På Magasinet Neo:s utmärkta blogg läser jag om Kungsbacka kommuns projekt Barbro, i vilket ungdomar kan komma med förslag på olika fritidsprojekt som Barbro sedan betalar. Eh... som Neo:s Nicklas Lundblad så riktigt påpekar är det ju inte Barbro, utan vi alla som via skattesedeln bekostar hennes excesser.

Vilket för mig in på en aspekt som Lundblad glömmer nämna: fördelningsaspekten. De olika förlustelser som 'Barbro' så rundhänt tillhandahåller kommer ju knappast i första hand att utnyttjas av barnen till de skattebetalare som i sina anletens svett skrapar ihop pengarna till kalaset. Tvärtom kan man väl gissa att Barbros simhall, musiklokaler och liknande i första hand kommer att utnyttjas av de lägre samhällsskikten - de skikt som redan idag kvitterar ut ett rejält netto från det allmänna.

Det vore intressant att få se en mer systematisk analys av hur omfattande denna dolda omfördelning egentligen är - kanske i Magasinet Neo?

Andra bloggar om: Kungsbacka, Magasinet Neo, Barbro Betalar.

Det har inte blivit så mycket skrivet som jag hade trott när jag för en månad sedan startade den här bloggen. En viktig orsak var att jag betvivlade att mina ansträngningar någonsin skulle bära frukt. Trots insiktsfulla kommentarer i toppaktuella ämnen verkade intresset för denna blogg minst sagt måttligt. Jag kände mig ytterligt besviken på den dåliga utvecklingen, vilken helt klart utgör ett exempel på hur starkt socialismens grepp om den svenska politiska debatten är.

Jag var alltså nära att ge upp. Kanske är Sverige ännu inte moget för en stark frihetlig röst. Men så tänkte jag på de av mina meningsfränder som trots allt lyckats att nå ut med liberala idéer både nationellt och internationellt. Vidare företog jag en sökning på den utmärkta sajten knuff.se, där jag fann att mitt första inlägg om Augusto Pinochet och Milton Friedman givit upphov till en intensiv debatt. Således ställde den från TV kände anarkoligisten Petter Nilsson frågan till Frederick Federley där denne uppmanas att "ta avstånd" från Margret Thatchers stöd till den chilenske ledaren. Federley hörsammar några dagar senare uppmaningen och ger tyvärr upp inför det socialistiska trycket:

"Jag tycker inte det var ok att Margret Thatcher umgicks med diktatorn Pinochet. Det är inte ok att umgås med diktatorer över huvud taget. Ej heller att stödja totalitära regimer - oavsett kulör."

Det är begripligt att Federley låter sig pressas på detta vis: mobbing och personförföljelse är som bekant klassiska anarkistiska kampetoder. Likväl är det beklagligt att Federley, vars åsikter jag för övrigt delar till hundra procent, försitter denna fantastiska chans att få till stånd en mer nyanserad diskussion av Pinochet. Vad hade väl hänt om Federley visat civilkurage och investerat lite av sitt allmänna anseende i en mer nyanserad bild av Pinochet genom att lyfta fram några av dennes många förtjänster? Nu lämnar vi istället walk-over åt vänstern och dess vulgärpropaganda. Skärpning, Federley!

På samma vis förundras jag över att Bo Rothstein på dagens DN debatt ger sitt uttalade stöd åt radikalfeministerna och manshatarna i FI. Rothstein har tidigare visat prov på mod och klarsynthet då han satt sig upp emot den förhärskande feministiska statsreligionen. I dagens artikel slänger han sig med radikalfeministisk jargong i uttalanden som "...den heterosexuella kärnfamiljen, såsom den i allmänhet är konstruerad i dag, är en solklar kvinnofälla". Rothstein menar att kärnfamiljen är en orättvis institution då den konsekvent missgynnar kvinnor.

Jag håller givetvis inte med, och varje liberal måste inse att detta är nys. Den heterosexuella kärnfamiljen kan som ingen annan institution hjälpa människor att uppnå sin potential. När var och en koncentrerar sig på det de kan bäst, uppnås det bästa resultatet för samtliga partner och en sådan naturlig rollfördelning skapar också de mest harmoniska barnen.

Att även Rothstein ger vika för det feministisk-socialistiska trycket är beklämmande, men til syvende og sidst också ytterligare ett skäl att ta upp bloggverksamheten här på sidan!

Andra bloggar om: Frederick Federley, Bo Rothstein, Pinochet.