Till Gunnar Andréns försvar!
Den duktige folkpartistiske riksdagsmannen Gunnar Andrén har under de senaste månaderna utsatts för en obehaglig häxjakt i media, vilken nu förtjänar att uppmärksammas av oss liberala bloggare. Andrén har i några förtvivlade kommentarer här på blogen försökt ge röst åt sin frustration över att ha blivit offer för denna politiska förtalskampanj, med förgreningar ända in i den socialdemokratiska partitoppen. Här på min blog påtalar Andrén vikten av källkritik och jag är, som mina trogna läsare så väl känner till, den förste att i denna vänstervridna medievärld ge mitt bifall till Andréns krav på bättre journalistisk moral.
Då jag delar Andréns uppfattning i sakfrågan och dessutom precis som han är djupt bekymrad över vart den svenska journalistiken är på väg, tänkte jag nu lyfta fram hans ärende. I mitt tycke håller Andrén på att utvecklas till en svensk Michael Kohlhaas, och jag förutsätter att den svenska regeringen nu ämnar göra en insats för att något lindra hans prekära situation.
Sedan Andrén själv lämnat publicistiken har pressetiken och den publicistiska hedern i Sverige varit stadd i förfall och förflackning -- och här kan jag bara spekulera i att det vänstervridna journalistskrået har haft ett finger med i spelet för att tvinga bort en av våra främsta, mest orädda och rakryggade tidningsmän -- vars namn hör hemma bland andra liberala presspionjärer som Lars Johan Hierta, Torgny Segerstedt och Herbert Tingsten -- från sitt framgångsrika värv.
Bakgrunden i den tragiska affären är följande. Strax före jul skrev den djupt okunnige reportern Simon Bynert på den socialistiska skräptidningen Aftonbladet en lång artikel i vilken Andréns deklaration granskades. Utan att med ett enda ord nämna de omänskliga marginalskatter som den duktige riksdagsledamoten tvingas betala, kom Bynert med obehagliga insinuationer om att Andréns mycket berättigade -- och i sig faktiskt synnerligen kreativa -- avdrag i deklarationen inte skulle vara tillbörliga.
Några månader senare, i förlidna mars månad, var det så dags för ett nytt påhopp på den hårt arbetande riksdagsledamoten. Denna gång var det bolsjeviken Robert Aschberg på TV3 som stod för drevet. I ett mycket dåligt underbyggt program kom man med den hutlösa anklagelsen att Andrén skulle ha varit frånvarande från sitt arbete på grund av sjukdom utan att rapportera detta -- i syfte att därmed undvika karensdagen i sjukpenningförsäkringen.
Anklagelserna mot Andrén faller naturligtvis på sin egen orimlighet. Sjukförsäkringen är som bekant ingen försäkring utan en statligt organiserad omfördelning, där friska höginkomsttagare tvingas vara med och finansiera de lägre befolkningsskiktens okynnessjukskrivningar. Andréns handlande framstår därför som förebildligt i två avseenden: för det första visar han genom sin civila olydnad att det finns gränser för hur långt den socalistiska utjämningspolitiken kan drivas, och för det andra sätter han illustrativt fingret på ett allvarligt problem, nämligen det utbredda fusk som förekommer bland dem som valt att söka sin utkomst i monotona, slitsamma och lågbetalda sysselsättningar. Genom att helt bojkotta den statliga sjukförsäkringen och istället uppbära full lön, statuerar Andrén därmed ett välkommet exempel hur det kan gå för de lägre befolkningsskikten om de fortsätter att krasst utnyttja vår generositet.
Det är således ytterligt beklagansvärt att denna typ av förtalskampanjer kan få utövas helt utan konsekvenser för TV3. Jag skulle i detta sammanhang vilja påpeka, att dylika problem med största sannolikhet är en direkt konsekvens av den omfattande statlig inblandningen i våra etermedier. Det som hänt Andrén skulle till exempel vara omöjligt i Silvio Berlusconis Italien. På en fri marknad hade bolsjevikiska demagoger som Aschberg nämligen inte haft en chans och hans tvivelaktiga program hade, på grund av det låga underhållningsvärdet, inte kunnat få finansiering. I de länder som har en fri och privat mediamarknad, får konsumenterna bara objektiva fakta serverade. Således visar exemplet Andrén också på problemen med statliga regleringar och s.k. public service. Jag har därför skickat ett brev till vår kulturminister, där jag kräver att hon agerar och ser till att Andrén får sin välförtjänta upprättelse. Får jag ingen reaktion på denna skrivelse har jag för avsikt att driva fallet i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.
Andra bloggar om: Gunnar Andrén, Robert Aschberg, Demokrati.
Då jag delar Andréns uppfattning i sakfrågan och dessutom precis som han är djupt bekymrad över vart den svenska journalistiken är på väg, tänkte jag nu lyfta fram hans ärende. I mitt tycke håller Andrén på att utvecklas till en svensk Michael Kohlhaas, och jag förutsätter att den svenska regeringen nu ämnar göra en insats för att något lindra hans prekära situation.
Sedan Andrén själv lämnat publicistiken har pressetiken och den publicistiska hedern i Sverige varit stadd i förfall och förflackning -- och här kan jag bara spekulera i att det vänstervridna journalistskrået har haft ett finger med i spelet för att tvinga bort en av våra främsta, mest orädda och rakryggade tidningsmän -- vars namn hör hemma bland andra liberala presspionjärer som Lars Johan Hierta, Torgny Segerstedt och Herbert Tingsten -- från sitt framgångsrika värv.
Bakgrunden i den tragiska affären är följande. Strax före jul skrev den djupt okunnige reportern Simon Bynert på den socialistiska skräptidningen Aftonbladet en lång artikel i vilken Andréns deklaration granskades. Utan att med ett enda ord nämna de omänskliga marginalskatter som den duktige riksdagsledamoten tvingas betala, kom Bynert med obehagliga insinuationer om att Andréns mycket berättigade -- och i sig faktiskt synnerligen kreativa -- avdrag i deklarationen inte skulle vara tillbörliga.
Några månader senare, i förlidna mars månad, var det så dags för ett nytt påhopp på den hårt arbetande riksdagsledamoten. Denna gång var det bolsjeviken Robert Aschberg på TV3 som stod för drevet. I ett mycket dåligt underbyggt program kom man med den hutlösa anklagelsen att Andrén skulle ha varit frånvarande från sitt arbete på grund av sjukdom utan att rapportera detta -- i syfte att därmed undvika karensdagen i sjukpenningförsäkringen.
Anklagelserna mot Andrén faller naturligtvis på sin egen orimlighet. Sjukförsäkringen är som bekant ingen försäkring utan en statligt organiserad omfördelning, där friska höginkomsttagare tvingas vara med och finansiera de lägre befolkningsskiktens okynnessjukskrivningar. Andréns handlande framstår därför som förebildligt i två avseenden: för det första visar han genom sin civila olydnad att det finns gränser för hur långt den socalistiska utjämningspolitiken kan drivas, och för det andra sätter han illustrativt fingret på ett allvarligt problem, nämligen det utbredda fusk som förekommer bland dem som valt att söka sin utkomst i monotona, slitsamma och lågbetalda sysselsättningar. Genom att helt bojkotta den statliga sjukförsäkringen och istället uppbära full lön, statuerar Andrén därmed ett välkommet exempel hur det kan gå för de lägre befolkningsskikten om de fortsätter att krasst utnyttja vår generositet.
Det är således ytterligt beklagansvärt att denna typ av förtalskampanjer kan få utövas helt utan konsekvenser för TV3. Jag skulle i detta sammanhang vilja påpeka, att dylika problem med största sannolikhet är en direkt konsekvens av den omfattande statlig inblandningen i våra etermedier. Det som hänt Andrén skulle till exempel vara omöjligt i Silvio Berlusconis Italien. På en fri marknad hade bolsjevikiska demagoger som Aschberg nämligen inte haft en chans och hans tvivelaktiga program hade, på grund av det låga underhållningsvärdet, inte kunnat få finansiering. I de länder som har en fri och privat mediamarknad, får konsumenterna bara objektiva fakta serverade. Således visar exemplet Andrén också på problemen med statliga regleringar och s.k. public service. Jag har därför skickat ett brev till vår kulturminister, där jag kräver att hon agerar och ser till att Andrén får sin välförtjänta upprättelse. Får jag ingen reaktion på denna skrivelse har jag för avsikt att driva fallet i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.
Andra bloggar om: Gunnar Andrén, Robert Aschberg, Demokrati.
Kommentarer
Trackback