kurranz

Även om det är viktigt att nu låta regeringen och FRA i lugn och ro få implementera den nya lagen, känner jag att några iakttagelser från helgens oroligheter förtjänar att analyseras och diskuteras närmare. Därför gör jag detta korta inpass i ämnet, innan vinnaren i den spännande Timbro-tävlingen äntligen koras.

Vi har under lördagen sett hur FRA-lagen fått de mest ljusskygga individer att ge sig ut i offentligheten och öppet bedriva kampanj emot lagen. Detta är individer som av olika anledningar är rädda för att fastna i de elektroniska nät som FRA nu med hjälp av den nya lagen kan lägga ut. Tack vare den nya lagen har sålunda de individer, som den utvidgade signalspaningen är tänkt att fånga in, alldeles självmant bekänt färg som från demokratisk synpunkt opålitliga individer.

Jag menar att detta anmärkningsvärda beteende har viktiga konsekvenser för signalspaningen. Eftersom övervakningskameror numera finns utplacerade lite varstans i riket, kan vi utgå från att de subversiva elementen under sina demonstationer fångats upp på film. Därmed torde det vara mycket mer kostnadseffektivt att medelst analys av de aktuella övervakningskamerorna få tag på de misstänkta individerna -- än att med hjälp av FRA:s utvidgade befogenheter bedriva intensiv signalspaning.

Mot bakgrund av det inträffade menar jag således att regeringen bör låta sig inspireras av trafikpolisens arbete mot fartsyndare, vilket allt som oftast bedrivs med hjälp av attrapper föreställande fartkameror eller rentav polisbilar. På samma vis skulle regeringen med jämna mellanrum kunna diskutera skärpningar av FRA-lagen -- vilka inte är avsedda att implementeras -- i syfte att få de individer, vilka lagen skall skydda oss emot, att komma ut på gatorna och ge sig tillkänna. Detta är en tankegång, som har djupa rötter i den liberala idétraditionen: min brittiske föregångare Jeremy Bentham föreslog redan på 1700-talet ett modernt fängelse som bygger på principen att fången inte vet när han är övervakad av sin fångvaktare. På samma sätt som fångarna i Benthams fängelse inte skulle veta när de var övervakade, ska inte heller de socialistiska bråkmakarna veta om regeringen verkligen menar allvar med lagändingarna eller inte.

Denna kostnadseffektiva signalspaning skulle naturligtvis förutsätta utökade resurer till Säkerhetspolisen för att medelst s.k. Automatisk Databehandling (ADB) analysera bevismaterial från publika övervakningskameror. Jag vet att vissa liberala kolleger grymtar över detta: de menar att Sveriges polisväsende traditionellt varit ett socialdemokratiskt fäste som inte kan betros med uppgifter av denna dignitet. Till dessa kritiker har jag två invändningar. För det första visar historien med åsiktsregistreringen och IB -- vilken som bekant var knuten till försvaret -- att socialdemokraterna aldrig lyckades få full kontroll över Säkerhetspolisen. För det andra är detta ett av få områden där Socialdemokraterna i det förgångna klart och tydligt visat att man delar vår oro för rikets säkerhet.

Om regeringen följde denna strategi mot vår demokratis fiender, skulle våra trupper i främmande länder äntligen kunna känna sig trygga.

Andra bloggar om: FRA, spionage, regeringen, kommunism, Jeremy Bentham, Säpo.