kurranz

Jag startar härmed denna blogg, som kommer att befatta sig med politiska reflexioner från min horisont som advokat i Malmö. Orsaken är väl främst att jag ofta reagerar på politiska skeenden och känner att jag behöver en plattform för att ge uttryck för mina åsikter.

2006 löper nu mot sitt slut och Sverige har äntligen fått en icke-socialistisk regering. Tyvärr tvingades man kompromissa ganska rejält för att få makten, men regeringsskiftet ger i sig ändock hopp inför framtiden. Kanske kommer våra barn att få växa upp i ett friare land än den enpartistat vi känner. Men såhär inför årets slut är det ändå inte det historiska regeringsskiftet som känns som den mest signifikanta händelsen år 2006. Tvärtom, när jag sätter mig ner för att summera året som gått, är mina tankar framför allt med de två stora män som gick ur tiden år 2006: Milton Friedman och Augusto Pinochet.

Ingen av dessa båda kräver väl någon presentation. Men det är intressant att notera, att medan Milton Friedman för länge sedan fick upprättelse och med tiden åtnjöt respekt och beundran i vida kretsar, tvingades Pinochet att sluta sina dagar som en missförstådd och ringaktad man. Detta trots att han räddade sitt fosterland undan kommunismen och satte igång ett ekonomiskt under som saknar motstycke i Latinamerika.

Det är därför lätt att hålla med Johan Norberg när han försöker nyansera vår bild av Pinochet och föra fram dennes insatser för fred, demokrati och välstånd i Sydamerika. Vidare framhöll Bo Södersten i en dödsruna att Pinochet bidragit till landets demokratisering - en hittills ofta negligerad aspekt av Pinochets värv.

Vi kan alltså hoppas att Pinochets roll i historien nu håller på att omprövas i den svenska debatten. Kanske kommer han i framtida historieböcker att få sin rättmätiga plats bland 1900-talets stora ledare. Milton Friedman, däremot, hade redan då det begav sig fått upp ögonen för Pinochets potential som ledare. En föreläsningsserie i Chile 1975 mynnade ut i ett intimt samarbete mellan dem båda - ett samarbete som skulle lyfta den chilenska ekonomin på ett alldeles oväntat sätt.

Inför det nya året kan man därför måhända yttra en förhoppning om att vi i framtiden kommer att vara mer vidsynta och fördomsfria i bedömningen av politiska ledare och att vi inte stirrar oss blinda på en enda aspekt av någons ledarskap. Risken är då stor att vi missar även nästa århundrades stora ledargestalter.

Fast då jag har sällskap med dignitärer som Johan Norberg och Bo Södersten känner jag mig egentligen ganska lugn på den punkten.