Låt farmor ordna vården!
"Får man behålla sina pengar kan man tacka ja eller nej till det staten erbjuder. Och man kan välja omfattning, inte bara variant. Vill man inte ha statlig sjukförsäkring kan man spara, investera, köpa privat, arvodera farmor - eller något annat."
Jag hade själv inte tänkt på detta, men naturligtvis kan sjukvårdsfrågan i många fall lösas inom familjen. Det förekommer en massa onödigt spring på vårdcentralerna runt om i riket, där människor som inte har bättre för sig kommer in och begär behandling för de allra mest triviala åkommor; och allt detta tvingas vi höginkomsttagare vara med och finansiera.
I avsaknad av statlig sjukförsäkring kan dessa hypokondriker naturligtvis istället arvodera farmor. Det är inget större fel på gamla huskurer som ofta gått i arv i generationer. Dessutom måste vi beakta, att de demografiska förändringarna kommer att leda till att det finns ett stort överskott av åldringar, som på detta sätt kan få en chans att göra lite nytta. Munkhammar visar med sitt briljanta inlägg hur en modern sjukvårdspolitik kan se ut. Låt oss hoppas att politikerna lyssnar.
Andra bloggar om: Sjukförsäkring, Johnny Munkhammar.
Jag noterar att Johny M tar avstånd från din kommentar och förlöjligar din existens (här). Vad har hänt? Fnurra på tråden? Kärleksgnabb? Eller har han sugits med ner i den socialistiska malströmmen efter att ha kommit i närheten av smygkommunisten och välfärdskramaren Andreas Bergh så nyligen?
Broder,
Jag har länge närt en misstanke om att signaturen Johnny Munkhammar törhända icke finns på riktigt. Det finns en del indicier för, att han och hans blog i själva verket är påhittade av någon illasinnad vännstermänniska i syfte att göra narr av oss liberaler. Framför allt tillämpar Munkhammar ofta de liberala dogmerna på ett så renlärigt, fanatiskt och dogmatiskt sätt att de framstår som absurda och smått parodiska. Jag tror att denna parodiska dogmatism är ägnad att skrämma bort många som annars skulle kunna attraheras av liberalismens överlägsna principer.
Om det förhåller sig så som jag misstänker, är Munkhammar bara ett exempel på ett i själva verket ganska utbrett fenomen. I blogosfären avstår vänstern allt oftare från att argumentera för sin vanliga socialism. Istället gömmer de sig bakom parodier av vad de försöker få att verka vara liberala bloggare. Och de försöker så intensivt vara roliga och träffsäkra, oftast utan påtaglig framgång.
Kanske man varken bör kommentera fiktiva personer eller skämtargument. Men sakfrågan är viktig nog för att upprepa poängen en gång till.
Bästa hälsningar,
Kurt G. Rantzén
??? Jag är inte säker på att jag förstår. Skulle det vara parodiskt att konsekvent tillämpa de logiska principerna i liberalismen? Snälla, säg att det där var ett skämt. Jag vet snart inte vem jag ska lita på...
Broder,
Jag ber om ursäkt om jag varit otydlig. Naturligtvis skall vi liberaler vara dogmatiska. Naturligtvis bör vi avhålla oss från att skämta eller på andra sätt visa distans till oss själva eller våra idéer; sådant trams spelar bara socialisterna i händerna.
Vidare har signaturen Munkhammar helt rätt i, att VAB-dagar är en socialistisk styggelse som måste bort. De beskär kraftigt friheten för de föräldrar som tvingas vara hemma och passa upp på sina barn istället för att arbeta och göra nytta. Dessutom lär daltet ge de sjuka barnen en oerhört skev uppfattning om, hur en liberal ekonomi fungerar.
Vi får dock inte förlora fokus på den större bilden. Det är vårt mål att rulla tillbaka alla de senaste hundra årens sociala reformer; att föra Sverige tillbaka till det lyckliga tillstånd landet befann sig i kring det förrförra sekelskiftet. Då duger det inte att gå in och peta i detaljer. Tvärtom måste vi peka med hela handen och visa i större drag hur resan tillbaka till det förflutna lyckotillståndet kan gestaltas.
Det är denna oförmåga att skilja på stort och smått som fick mig att spekulera i, att signaturen Munkhammar kanske i själva verket är ett skämt. En alternativ hypotes är naturligtvis, som du skriver, att Munkhammar befunnit sig i dåligt sällskap på sista tiden. Då skulle den uppskruvade retoriken i själva verket kunna vara ett rop på hjälp.
Bästa hälsningar,
Kurt G. Rantzén
Tack för de lugnande orden! Jag menar, om man inte kan lita på att Kurt G. Rantzén är en äkta liberal ut i varje spets, vad ska man då sätta sin tillit till i denna genomsocialiserade värld?