kurranz

Det som utmärker oss liberala bloggare är att vi i alla sammanhang förlitar oss på sakliga argument och håller oss för goda för att sänka oss ned till vänsterns låga debattnivå. Mot denna bakgrund är det därför på sin plats att bloggkollega Munkhammar avkräver lite hyfs av vänsterns propagandister:

”De anser sig ha rätten att ljuga ihop att borgerliga politiker vill folk illa. De beter sig egentligen som en ansvarslös tonåring som kallar sin pappa "gubbjävel" och häver ur sig ogrundade anklagelser. Det är dags att växa upp. Inse att man måste ha belägg, inte bara vag känsla.”

Mer behöver egentligen inte sägas, men det kan ändå vara på sin plats att anmärka att Munkhammar, i sin iver att trots det infantila i vänsterretoriken ändå försöka ta meningsmotståndarna på största allvar, placerat in vänsterdebattörerna på ett alltför högt socialpsykologiskt utvecklingsstadium. Vänstern är inte som upproriska tonåringar, utan snarare som barn i trotsåldern som vägrar att acceptera givna fakta och sakliga argument. Lika ofta beter man sig som ett barn i den s.k. kiss- och bajsåldern och öser ur sig opassande könsord när man kommit till korta i debatten. Ett annat utmärkande drag är vänsterns spädbarnsbeteende, då man har ett oproponerligt behov av trygghet och avkräver av andra att ansvara för den egna försörjningen. I diskussionen om svåra ekonomiska frågor antar vänstern skepnaden av ett foster, som med en outvecklad kognitiv kapacitet sluter sig från den omgivande världen.

Munkhammars och min uppmaning om att växa upp är alltså framförd i all välmening. Som vuxna människor anser vi att det är vår plikt att föregå med gott exempel och visa våra meningsmotståndare hur en saklig argumentation bör föras. Med våra uppfostrande bloggposter har vi på ett synnerligen pedagogiskt och klart sätt visat vad som är god ton i ett samtal och hur varje argument måste underbyggas på ett sakligt och korrekt sätt.