kurranz

Min briljante kollega Johnny Munkhammar har nyligen å sin s.k. blogg förklarat hur den konfiskatoriska beskattningen i Sverige rycker undan möjligheterna för gemene man att bygga upp en buffert för livets alla eventualiteter. Som Munkhammar så riktigt påpekar, erbjuder individuellt sparande en mycket större trygghet än kollektivt organiserade försäkringar. Munkhammar har genom långvariga studier och hårt arbete tillägnat sig insikter i den ekonomiska vetenskapen, vilka undandrar sig den vanlige konsumentens fattningsförmåga.

Mot bakgrund av vad Munkhammar skriver om kollektivivistiska försäkringslösningar är det oroande att en stor majoritet av Sveriges villaägare utvecklat ett osunt beroende av kollektivt organiserade brandförsäkringar, istället för att förlita sig på tryggheten i en individuell buffert genom att införskaffa ett andra hem, vilket kan användas i det fall det första brinner ned. Vi liberaler vet att ett sådant beteende är irrationellt. Samma irrationella beteende kan observeras på en rad andra områden, vilket den höga efterfrågan på försäkringar för alla livets risker tydligt visar.

Vi liberaler får inte låta oss bedras av det faktum, att dessa försåtliga försäkringar inte finansieras medelst tvångsmässigt exproprierade skattemedel. Det torde på denna punkt vara tillfyllest att påminna om, att den socialistiske seriefiguren Bamse brukar jämföra skatter och försäkringar, då de båda bygger på samma socialistiska principer.

Som pendang till Bamse bör vi liberaler lyfta fram den amerikanske senatorn John McCain, vilken visat att han förstått det individuella sparandets överlägsenhet genom att bygga upp en betryggande buffert av alternativa bostäder.

Andra bloggar om: Johnny Munkhammar, försäringar, liberalism.