Och Sverige skälvde!

Jag vill be mina trogna läsare om överseende för att jag håller er på halster när det gäller den dramatiska upplösningen på 10-i-topp-listan, men det har dessvärre blivit nödvändigt för mig att göra visa klargöranden. Det har varit direkt sorgligt att den senaste tiden se att annars så klarsynta liberala opinionsbildare visar sådan öppen avundsjuka mot Fredrick Federleys framgång i samband med riksdagens FRA-omröstning. Detta har fått till följd att Federley idag utsätts för en förföljelse som inte sett sin like sedan jag själv, av en folkmobb av outbildade ungdomar, tvingades utstå obehaglig spott och spe på ”blogen” Allt om TV:s kommentarfällt. Att personförföljelsen mot Federley leds av grupperingar på yttersta vänsterkanten som lömskt utgör sig för att vara liberaler – vilket Svenska Dagbladets initierade ledarredaktion kunnat ställa bortom allt rimligt tvivel – är ett bevis på att Försvarets radioanstalt har anledning att omgående påbörja sitt för rikets säkerhet så viktiga arbete.

Det fåtalet förmenta liberaler som låtit sig vilsledas av dessa socialistiska uppviglare försätter med sitt barnsliga beteende möjligheten att väsentligt lägga grunden för en företagsvänlig och prestationsinriktad liberal politik och deras tvivelaktiga beteende väcker frågor om på vilken sida de egentligen står. Som så många gånger förr tvingas jag och den fritänkande skönanden Dick Erixon därför att mana till rätning i de liberala leden. FRA ger oss liberaler en möjlighet till frihetlig omvälvning som annars bara skådats i den ansedda filosofen Ayn Rands komplexa romaner.

Redan riksdagsdebatten gick i Ayn Rands tecken, då den filosofiskt lagda moderata riksdagsledamoten Helene Riviere i Rands objektivistiska efterföljd utarbetade en klar definition av begreppet ”personlig integritet” , där alla skillnader av ordets användning infogades i en enhetlig definition. Det är glädjande att se att detta avvisande av oprecisa definitioner faktiskt kommit att bli ett signum för vår objektivistiskt skolade regering. Fredrick Federleys väninna bar sedan vittnesbörd om hur hon själv i liberala kretsar kommit att tilltalas som Rands hjältinna Dagny Taggart.

(Som ett intressant kuriosa kan jag berätta att jag själv i samma kretsar på senare tid kommit att tilltalas efter romanhjälten John Galt, och att man inom Timbrosfären numera apostroferar nyckelmeningen i Rands magnum opus genom att upprepa frågan: ”Vem är Kurt G. Rantzen?”)

Efter min redogörelse för de sakargument som anfördes för regeringens betänkande torde det stå klart för alla och en var att pläderingen för FRA:s nya direktiv var vida överlägsen de pinsamma invändningar som den socialistiska oppositionen anförde mot propositionen. Här handlade det om direkt obildade antiliberala och altruistiska argument om att det var synd om kollektivisterna (socialister, islamister och feminister et.c.) som inte längre ska få bedriva sin antidemokratiska propaganda på ”nätet”.

Den självklara lärdomen av den förra veckans händelser är alltså att Federley fick Sverige att skälva och vi liberaler har ett ansvar att låta tryckvågorna verka i sin fulla kraft. Vi respekterade medborgare som insett liberalismens objektiva sanning, och som själva har rent mjöl i påsen vad det gäller demokratiskt sinnelag, får naturligtvis inte förvirra oss i altruistiska resonemang om att vi skulle ha något ansvar för att kollektivisterna ska få sprida sin obehagliga propaganda. I detta sammanhang vill jag bara citera min jämlike John Galt:

“If you must act to benefit others, why is it acceptable for others to accept such benefits? Because they did not earn them.”


Andra bloggar om: , , , , , .

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback