Liberal internstrid om liberal politiker.

Den liberala bloggosfären har under den senaste veckan skakats av en allvarlig schism mellan några av Sveriges ledande liberaler. I världens alla hörn har våra anhängare med andan i halsen följt utvecklingen i det huvudsakligen engelskspråkiga meningsutbytet. Nu har den liberala samsyn, som är så typisk för oss liberaler i näringslivets tjänst, åter infunnit sig. Konflikten lämnar emellertid en fadd eftersmak, varför jag finner det motiverat att för min svenska läsekrets förklara min ståndpunkt.


Bakgrunden är denna: strax efter det italienska valet gick min meningsfrände Johan Norberg till ett svavelosande angrepp på undertecknad och Johnny Munkhammar för vårt förbehållslösa stöd till den liberale reformpolitikern Silvio Berlusconi. Vad Norberg emellertid tog miste på var att såväl Munkhammar som undertecknad är experter på italiensk politik, ekonomi och samhällsliv. Vi vet alltså vad vi talar om när vi hyllar den duktige italienske statsmannen och entreprenören.


Munkhammar har vidare visat att tidningen the Economist nu delar vår entusiasm för Silvio Berlusconi. Den liberala tidningen - som tidigare av Berlusconi gavs epitetet Ecommunist då den stämde in i den socialistiska pressens obehagliga förtalskampanjer mot honom -- har tagit intryck av vår kritk och uttrycker nu också hopp om att Italien går en ny ekonomisk gryning till mötes.


Jag är förvisso ingen ekonomisk expert -- den biten överlåter jag helst till ekonomen Munkhammar -- men jag skulle ändå med mina läsare vilja dela denna figur ur the Economist, som visar hur den italienska ekonomin utvecklats under de senaste tio åren. Det torde vara alldeles uppenbart att en brytpunkt inföll i samband med att Berlusconi tog makten år 2001, och att landet sedan dess gått om stagnerande europeiska industrinationer som Frankrike, Tyskland, Spanien och Storbritannien. Precis som man med ett enkelt diagram kan visa att Sveriges väldokumenterade ekonomiska eftersläpning uteslutande är socialdemokratins ansvar, visar den här figuren att Berlsconi ensam kan ta på sig äran för Italiens mycket speciella utveckling.


image3

Men inte nog med detta. Sensationella avslöjanden på närmare håll får Norbergs ohövliga påhopp att framstå som än mer omotiverat. Den oerhört duktige journalisten Stefan Wahlberg har precis rapporterat om en rättsröteaffär här i Sverige, som får de förseelser som läggs Berlusconi till last att framstå som rena pojkstreck. Wahlberg levererar nämligen i en nyskriven rapport övertygande belägg för att rättsväsendet är köpt av socialdemokraterna. Den så kallade dataintrångsaffären -- där en grupp modiga folkpartister satte karriär och ära på spel för att verka för ett borgerligt maktövertagande -- gavs nämligen en prioritet i rättsystemet som på intet vis står i proportion till det påstådda brottet.


Som vanligt tycks det alltså vara så, att vi sitter i Sverige och moraliserar över företeelser i andra länder, som vid en närmare kontroll visar sig vara mycket värre här på hemmaplan. Mycket kan sägas om Berlusconi, men han har i alla fall inte såsom socialdemokraterna använt sin politiska makt för att sätta press på polis- och rättsväsende. Tvärtom, i de fall Berlusconi eventuellt försökt bevaka sina privata intressen i politiken, så har detta skett lagstiftningsvägen. Detta är naturligtvis att vänta då flera av Berlusconis advokater sitter i parlamentet på hans mandat. Men därmed är också de olika förslagen föremål för offentlig debatt och kan belysas på ett objektivt sätt i Berlusconis alla TV-kanaler. I jämförelse framstår socialdemokraternas agerande i dataintrångsaffären som mycket problematisk: man har -- som Wahlberg så trovärdigt visar -- i det fördolda satt press på polis, domstolar och media.

Den borgerliga regeringen skulle med fördel kunna låta sig inspireras av den italienska modellen. Med en större representation av advokater i Sveriges riksdag, skulle lagar kunna ändras mycket snabbare när det politiska spelet så kräver. Således hade man sannolikt kunnat undvika många pinsamma situationer under det första året vid makten om man snabbt och effektivt ändrat lagar angående exempelvis TV-licenser, svartarbete eller tillgodoräknande av utländska examina.


Med dessa avslöjanden och med The Economists omsvängning, framstår Johan Norberg som alltmer isolerad på sin flank. Om han framhärdar i sin osakliga kritik mot den store italienske ledaren kommer jag eventuelt se mig tvungen att skicka ärendet vidare till Johans Cato-kollega José Pinera. Denne torde som minister i Augusto Pinochets regeringar ha lärt sig en hel del om hur man får folk att ta sitt förnuft till fånga.


Andra bloggar om: , , .

Kommentarer
Postat av: Aewheros

På tal om att vara isolerad så länkar du själv faktiskt inte till någon annan blogg eller webbsida överhuvudtaget...

Nåja, det har ju sin poäng det med förstås.

2008-04-23 @ 02:00:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback