En liberal framgångssaga.

Emedan folkpartiets ungdomsförbund tycks ha förirrat sig ut i socialismens och de alternativa sexualiteternas tassemarker, gläder det ett gammalt förhärdat advokathjärta att se att det trots allt finns folkpartiungdomar som står upp för liberalismen.

En av dem är den pigga jäntan Saga Rosén, som sina 22 år till trots har både en skarp penna och dito åsikter (trots den något bistra uppsynen, men jag har förstått att det kan vara svårt för unga kvinnor i dagens radikalfeministiska Sverige att bejaka sin kvinnlighet).

Saga har i ett par inlägg uppmärksammat det absurda i att FPU deltar i en marsch för att tvinga självständiga näringsidkare att anpassa sina lokaler efter handikapplobbyns allt mer högljudda krav:

"Det man alltså vill göra från Marschens sida, är att man vill ha statliga pekpinnar som rubbar äganderätten. Statliga pekpinnar som bestämmer inredningen på restauranger, barer och butiker. Istället för att ägarna själva får bestämma hur deras ägande ska förvaltas. Galenskap."

Precis som Saga skriver, i ett uppföljande inlägg, härleds ju de liberala rättigheterna ur äganderätten:

"En rättighet i dagens samhälle bör vara att skattefinansierad stadsbyggnad, såsom sjukhus och skolor, är tillgänglig för alla. Detta för att alla bidrar till detta genom skattesedeln."

Därav följer naturligtvis också att de som inte bidrar genom att betala skatt -- vilket torde inbegripa lejonparten av de rörelsehindrade och funktionsodugliga -- inte kan kräva samma rättigheter som vi andra. I själva verket står den enskilda människans rättigheter rimligen i proportion till hennes bidrag till samhället.

Vi kan jämföra detta med den socialistiska principen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov", som implicerar att människor ska tvingas bidra med sina egna förmågor -- sin egendom -- för att tillfredsställa andras behov. Vi har sett i Östeuropa, samt tidvis på närmre håll här i Sverige, vart den principen leder hän.

I det liberala samhället, däremot, står de krav individen kan ställa å samhället alltid i proportion till dess bidrag till detsamma. Den som icke arbetar skall heller icke äta. Och den som inte betalar skatt utan lever på sjukpension och lönebidrag, den kan naturligtvis inte förvänta sig att kunna åtnjuta samma rättigheter som vi fullt funktionsdugliga, bidragande skattebetalare.

Nog är det betecknande för folkpartiets kris att det är en ung och oerfaren kvinna som slår vakt om det liberala idéarvet.

Andra bloggar om: , , .

Kommentarer
Postat av: Dr Diskriminering

Finns du verkligen? Trodde stofiler som du enbart fanns uppstoppade på muséum.

2008-03-28 @ 04:02:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback