Fredspipa med Johan Norberg.
Runt om i Sverige och långt utanför landets gränser har liberaler med oroade ögon bevittnat den eleganta fäktning som föregåtts mellan å ena sidan mig och min vapendragare tillika italienexperten Johnny Munkhammar, och å andra sidan den berömde författaren Johan Norberg. Denna titankamp har handlat om vilken valör vi bör lägga i våra uppskattande ord om den nyvalde italienske premiärministern Silvio Berlusconi. Johan, Johnny och jag, som annars har uppträtt som den svenska liberalismens tre musketörer under mottot "en för alla, alla för en", hade plötsligt, och till allas förskräckelse, vänt floretterna mot varandra. I egenskap av min roll som ålderman i vår blogande gemenskap känner jag ett särskilt ansvar att skapa sämja i leden, varför jag nu med ett storsint bloginlägg vill räcka ut handen till Johan Norberg.
Debatten har, som så uppenbart framgått, utfallit till min och Munkhammars fördel och detta har skett i kraft av de sakargument vi givit för att vi liberaler har anledning att betrakta Berlusconi som Europas just nu störste statsman. Men för den skull finns det ingen anledning för mig att vara nedlåtande eller stöddig mot den förödmjukade Norberg. Nej, för mig har det alltid varit självklart att var stor i segerns stund.
Jag vill därför, med den ödmjukhet som gjort mig ryktbar inom Timbrosfären, ge Norberg rätt på en viktig punkt. Det är faktiskt han som -- sina övriga tillkortakommanden till trots -- bäst av oss musketörer framhållit Berlusconis sällsynt goda sinne för humor. Därför har jag, som en vänskaplig gest till min ärade blogkollega, och i syfte att lätta upp stämningen efter denna så trista liberala internstrid, tänkt bjuda Johan på några av mina egna favoriter ur Berlusconis mycket omfattande skämtrepertoar.
1. Europaparlamentet. Det i särklass roligaste av Berlusconis skämt är naturligtvis när han tryckte till en illasinnad tysk socialist i Europaparlamentet genom att påpeka att denne skulle passa utmärkt som "kapo" i en italiensk film om nazisternas koncentrationsläger. Jag skrattade så jag kiknade när jag följde medierapporteringen om detta -- såväl händelsen i sig som de förnärmade reaktionerna från den tyska regeringens sida.
2. Kinesiska barn. En annan av Berlusconis humoristiska fullträffar var när han på skämt påstod att kinesiska kommunister brukade äta barn. För de tråkmånsar som inte insåg det roliga i detta, förklarade Berlusconi senare att det i själva verket handlade om att koka dem för att senare använda dem som gödsel; något denne mycket bildade man hade läst i The Black Book of Communism. Jämfört med Fredrik Reinfeldts tråkiga och förutsägbara kommentarer om mänskliga rättigheter vid det senaste kinabesöket är dessa intelligenta skämt naturligtvis mycket uppfriskande.
3. Ett annat synnerligen begåvat skämt var Berlusconis kommentar i den senaste valrörelsen, att kvinnor till vänster är fula. Till höger, däremot, engagerar sig ofta riktiga puddingar -- som då fyller en viktig roll som piffiga aptitretare för det liberala frihetsbudskapet, när de inte diskar upp efter partimötena eller sköter andra husliga sysslor. Den som mot förmodan tvekar om detta borde konsultera min liberale kollega Per Gudmundsons Luciaomröstning från år 2006.
Med hopp om att dessa trevliga och välfunna kvickheter fått Norberg på gott humör igen, vill jag nu förklara varför det är så viktigt att han inte på nytt utmanar den svenska liberala enigheten. Den enkla orsaken är att vi helt enkelt behöver Johan i vår trupp. De senaste veckorna har han faktiskt fått det uppskattande han såväl förtjänar; också bland de annars så avundsjuka socialdemokratiska debattörerna. Den gamle fackpampen Göran Johnsson uppmanade härförleden sina partikamrater att grundligt läsa och låta sig inspireras av Norbergs böcker. Den -- förvisso själv klent begåvade -- socialistiske blogaren Johan Sjölander gjorde en för honom så klädsam pudel när han tog tillbaka alla förolämpningar som han tidigare utsatt Norberg för
"Nu skäms jag. Krälar i stoftet. Det enda som håller mig gående är en försiktig förhoppning om att någon gång någonstans kunna finna åtminstone en smula förlåtelse."
Jag unnar verkligen Johan denna upprättelse. Men mitt mentorskap påbjuder samtidigt att jag sticker in med några varningens ord. Den tyske filosofen Nietzsche har sammanfattat en viktig sanning:
"Det perfidaste sättet att skada en sak är att avsiktigt försvara den med felaktiga argument"
Jag är orolig för att Norbergs nyfunna socialistiska hejdukar kan komma att göra honom just en sådan björntjänst. Därför är jag beredd att ta mitt ansvar för att även framgent hjälpa Johan att försvara vår goda sak med de bästa argument som står att finna.
Efter att fredspipa nu rökts är jag övertygad om att Johan, Johnny och jag gemensamt kan ta oss an de uppgifter som ligger framför oss. Först och främst upprättelse åt Gunnar Andrén, sedan en rättmätig utnämning av Dick Erixon som forskningschef på Fores och till sist en säkrad plats åt John McCain i Vita huset.
Andra bloggar om: Johan Norberg, Johnny Munkhammar, Humor, Silvio Berlusconi.
Debatten har, som så uppenbart framgått, utfallit till min och Munkhammars fördel och detta har skett i kraft av de sakargument vi givit för att vi liberaler har anledning att betrakta Berlusconi som Europas just nu störste statsman. Men för den skull finns det ingen anledning för mig att vara nedlåtande eller stöddig mot den förödmjukade Norberg. Nej, för mig har det alltid varit självklart att var stor i segerns stund.
Jag vill därför, med den ödmjukhet som gjort mig ryktbar inom Timbrosfären, ge Norberg rätt på en viktig punkt. Det är faktiskt han som -- sina övriga tillkortakommanden till trots -- bäst av oss musketörer framhållit Berlusconis sällsynt goda sinne för humor. Därför har jag, som en vänskaplig gest till min ärade blogkollega, och i syfte att lätta upp stämningen efter denna så trista liberala internstrid, tänkt bjuda Johan på några av mina egna favoriter ur Berlusconis mycket omfattande skämtrepertoar.
1. Europaparlamentet. Det i särklass roligaste av Berlusconis skämt är naturligtvis när han tryckte till en illasinnad tysk socialist i Europaparlamentet genom att påpeka att denne skulle passa utmärkt som "kapo" i en italiensk film om nazisternas koncentrationsläger. Jag skrattade så jag kiknade när jag följde medierapporteringen om detta -- såväl händelsen i sig som de förnärmade reaktionerna från den tyska regeringens sida.
2. Kinesiska barn. En annan av Berlusconis humoristiska fullträffar var när han på skämt påstod att kinesiska kommunister brukade äta barn. För de tråkmånsar som inte insåg det roliga i detta, förklarade Berlusconi senare att det i själva verket handlade om att koka dem för att senare använda dem som gödsel; något denne mycket bildade man hade läst i The Black Book of Communism. Jämfört med Fredrik Reinfeldts tråkiga och förutsägbara kommentarer om mänskliga rättigheter vid det senaste kinabesöket är dessa intelligenta skämt naturligtvis mycket uppfriskande.
3. Ett annat synnerligen begåvat skämt var Berlusconis kommentar i den senaste valrörelsen, att kvinnor till vänster är fula. Till höger, däremot, engagerar sig ofta riktiga puddingar -- som då fyller en viktig roll som piffiga aptitretare för det liberala frihetsbudskapet, när de inte diskar upp efter partimötena eller sköter andra husliga sysslor. Den som mot förmodan tvekar om detta borde konsultera min liberale kollega Per Gudmundsons Luciaomröstning från år 2006.
Med hopp om att dessa trevliga och välfunna kvickheter fått Norberg på gott humör igen, vill jag nu förklara varför det är så viktigt att han inte på nytt utmanar den svenska liberala enigheten. Den enkla orsaken är att vi helt enkelt behöver Johan i vår trupp. De senaste veckorna har han faktiskt fått det uppskattande han såväl förtjänar; också bland de annars så avundsjuka socialdemokratiska debattörerna. Den gamle fackpampen Göran Johnsson uppmanade härförleden sina partikamrater att grundligt läsa och låta sig inspireras av Norbergs böcker. Den -- förvisso själv klent begåvade -- socialistiske blogaren Johan Sjölander gjorde en för honom så klädsam pudel när han tog tillbaka alla förolämpningar som han tidigare utsatt Norberg för
"Nu skäms jag. Krälar i stoftet. Det enda som håller mig gående är en försiktig förhoppning om att någon gång någonstans kunna finna åtminstone en smula förlåtelse."
Jag unnar verkligen Johan denna upprättelse. Men mitt mentorskap påbjuder samtidigt att jag sticker in med några varningens ord. Den tyske filosofen Nietzsche har sammanfattat en viktig sanning:
"Det perfidaste sättet att skada en sak är att avsiktigt försvara den med felaktiga argument"
Jag är orolig för att Norbergs nyfunna socialistiska hejdukar kan komma att göra honom just en sådan björntjänst. Därför är jag beredd att ta mitt ansvar för att även framgent hjälpa Johan att försvara vår goda sak med de bästa argument som står att finna.
Efter att fredspipa nu rökts är jag övertygad om att Johan, Johnny och jag gemensamt kan ta oss an de uppgifter som ligger framför oss. Först och främst upprättelse åt Gunnar Andrén, sedan en rättmätig utnämning av Dick Erixon som forskningschef på Fores och till sist en säkrad plats åt John McCain i Vita huset.
Andra bloggar om: Johan Norberg, Johnny Munkhammar, Humor, Silvio Berlusconi.
Kommentarer
Trackback