Regeringsombildning, del VII.

Det har blivit dags för mig att fortsätta min presentation av den toppade liberala drömregering som vid nästa val skulle ge alliansens ett nytt starkt mandat för nödvändiga reformer. Jag kan stolt konstatera att min ministerlista ingjutit nytt hopp om svensk borgerlighet, vilket också kunnat avläsas i opinionsmätningarna.


Ministris för kvinnor och barn.
Marie Söderqvist-Tralau. På min bloggs kommentartråd har det påpekats att min nya regering har en manlig sammansättning. Detta är inte att förvåna då man måste komma ihåg att regeringsarbetet är ett ansvarsfullt värv som tarvar manliga dygder som mod, analytisk förmåga och handfast ledarskap. Dessa karaktärsegenskaper har helt åsidosatts med den politiska vänsterns kvoteringselände. Och kanske värre än då: som den bortom fattningsförmågan maskuline tilltänkte forskningsministern Dick Erixon har framhållit har de pojkar som vänstern vaskar fram som politiker, snarast utstrålar en feminiserad ”post-maskulinitet”. Det handlar om fjolliga gossar som gråter ut offentligt om allt möjligt, vilket – precis som Erixon konstaterar – tidigare hade varit otänkbart i amerikansk politik. Vem kan föreställa sig en Richard Nixon som pladdrar om barn och hundvalpar, en Oliver North som gråter eller en George W. Bush som pratar ut om alkoholmissbruk och läser sagor för barn? Riktiga män som Dick Erixon och jag själv har förstått att bejaka vår maskulinitet, vilket inte bara gjort oss så åtrådda bland kvinnor utan också till trovärdiga och dådkraftiga politiker.


John McCains
val av vicepresident visar däremot att det finns propagandafördelar att skörda med en tilldragande kvinna som sekundant till oss män. Dessutom måste en regering anta ett helhetsperspektiv på politiken och då kan det faktiskt rentav finnas politiska vinster med att en kvinna ta ansvar för de mer mjuka och emotionella områdena av politiken. Med detta i beaktande har jag därför letat efter en kvinna som uppfyller de kvalifikationer som man kan förvänta sig av ett borgerligt statsråd. Till en början föll mitt val på Svenska dagbladets lite kärva skönhet Maria Abrahamsson. Emellertid fordrar regeringsarbetet, vilket tilltänkte reformminister Johnny Munkhammarförtjänstfullt redogjort för, en stor förtrogenhet med moderna språk. I detta sammanhang har Abrahamsson själv gjort betydande insatser för den sociobiologiska forskningen:


[N]är jag låg i Lund noterade jag att tjejerna som läste matematik som regel var mer plattbröstade än de som studerade t ex moderna språk.


Efter att jag ingående och från olika vinklar studerat ett flertal bilder av Maria Abrahamssons överkropp, kom jag därför fram till att hon var sämre utrustad för den aktuella ministerposten. Valet föll därför för den mer yppiga skönheten Marie Söderqvist-Tralau. Bilden nedan dokumenterar hennes goda handlag med barn, vilket också är meriterande i sammanhanget. Till Söderqvist-Tralaus förtjänster hör också att hon med sin kvinnliga kreativitet skulle bli en tillgång i arbetet med grundlagsutredningens viktiga arbete med att utarbeta en modern rösträttsförordning.



Ministerlistan
Idrottsminister: Mats Hinze.
Integrationsminister
: Mauricio Rojas.
Socialminister: Mattias Svensson.
Småföretagsminister: Fredrick Federley.
Civilminister: Alf Enerström.
Kyrkominister: Per Gudmundson.
Kulturminister: Johan Staël von Holstein.
Finansminister: S R Larson.
Informationsminister: Johan Norberg.
Reformminister: Johnny Munhammar.
Justitieminister: Kurt G. Rantzén.
Forskningsminister: Dick Erixon
Invandringsminister: Ian Wachtmeister.
Minister för utrikesfödda: Sten Andersson.
Mellanösternminister: Per Ahlmark.
Miljöminister: Henrik Alexandersson
Utrikesminister: Carl Bildt
Skolminister: Jan Björklund
Kninnor och barn ministris: Marie Söderqvist-Tralau


Andra bloggar om: , , , .

Grävande journalistik när den är som bäst.

Igår avslöjade jag på min blogg att Attendo Cares informationsansvarige i skymundan bedrivit socialistiskt propagandaarbete. När det gäller denna typ av spaningsarbete vill jag samtidigt ge ett erkännande till journalisten Peter Wennblad. Det liberala kvalitetsmagasinet Neo har i veckan kommit med ett smått sensationellt avslöjande. Det har visat sig att en av personerna som i samband med Volvokrisen tillåtits sprida sin osakliga kritik mot regeringen, inte har alldeles rent mjöl i påsen.

Det rör sig om en som volvoarbetare poserande 28-årig man (fortsättningsvis benämnd 28-åringen), om vilken Neos duktige reporter kunnat gräva fram en rad komprometterande uppgifter.

För det första föreligger överväldigande bevis för att 28-åringen vid upprepande tillfällen och med berått mod i Radio och TV uttalat sig som representant för Volvos arbetare. 28-åringen skall därvid enligt sammstämmiga uppgifter och riklig bildbevisning ha uttalat sig nedsättande om regeringens politik.

Det synes vidare vara ställt utom allt rimligt tvivel att 28-åringen ämnar kandidera till riksdagen för socialdemokraterna. Wennblad kan rentav presentera bildbevis från partiets första maj-demonstration tidigare i år. Dessutom går det att belägga att 28-åringen har fackliga uppdrag i Metallarbetarförbundet och en artikel i LO-tidningen vittnar om en närmast sjuklig fixering vid den s.k. svenska modellen.

Men inte nog med det. Det finns också starka indicier och en entydig vittnesutsaga om att Neos Peter Wennblad associerar 28-åringen med de skäggiga sk yrkesdemonstranter som i muslimska länder ger utlopp för sitt raseri mot västvärlden och de demokratiska värderingar på vilka vår civilisation vilar.

Utifrån liberala principer torde det således vara självklart, att 28-åringen hör till dem som bör friställas först.

Andra bloggar om: , , , .

Morianens sista suck.

Att privatisera sjukvården står långt upp på den liberala agendan. En överväldigande del av sjukvårdsresurserna tas i anspråk av individer, som genom ett osunt leverne själva dragit på sig sina åkommor. Dessa individer skickar sedan räkningen vidare till oss andra, som via landstingsskatten bekostar deras kostsamma och samhällsekonomiskt ofta omotiverade sjukvård.

Det sticker också i ögonen på oss liberaler att se hur regeringen i stalinistisk anda formulerar sjukvårdspolitiska mål om "lika tillgänglighet för alla", eller rentav om att utjämna de socioekonomiska skillnaderna i hälsa. Skillnaderna i medellivslängd mellan olika befolkningsskikt är naturligtvis uttryck för individernas fria val, och dessa val måste i en liberal marknadsekonomi respekteras.

På grundval av dessa värderingar är det naturligt för oss liberaler att stödja privata vårdföretag som exempelvis Attendo Care. Dessa för in marknadstänkande i vården och fungerar således som effektiva murbräckor mot socialism och totalitära utjämningssträvanden. Med vårdföretag som Attendo Care kan den som så önskar sätta guldkant på tillvaron genom att skaffa sig särskilt högkvalitativ vård. I förlängningen följer naturligtvis en nedmontering av det offentliga systemet, och mer pengar i plånboken för oss liberaler.

Det är således av yttersta vikt att vi värnar om dessa liberalismens spjutspetsar och inte låter dem hamna i socialisternas händer. Nu finns det emellertid oroväckande indicier på att socialdemokratin börjat infiltrera de privata vårdföretagen. En ettrig vänsterbloggare vid namn Johan Morian har av misstag erbjudits det ansvarsfulla uppdraget som informationschef på Attendo Care. Vi som följt socialisten Morians pinsamma blogg
ProMemorian vet att han snarare kommer att ägna sig åt skadlig desinformation.

Morian finns inte med i den förteckning av Sveriges politiska elit som finns tillgänglig på makthavare.se. Däremot har han infiltrerat även där, och skrivit djupt nedsättande saker om några av Sveriges mest populära makthavare. Naturligtvis är det slugt av socialdemokratin att välja fulltsändigt okända partimedlemmar till dessa infiltrationsuppdrag. Jag har därför tagit kontakt med Attendos VD Amy Wehlin och försett henne med en ingående granskning av Morians politiska aktiviteter, och utgår från att en luttrad entreprenös som Wehlin omedelbart kommer att visa den unge samhällsomstörtaren på dörren.

Andra bloggar om: , , , .

Vänsterskribenterna vågar inte debattera mot Norberg och mig!

Den politiska vänsterns behandling av Johan Norberg och mig själv är det nedrigaste man kan tänka sig. Först tar sig en rad recensenter och bloggare på den yttersta vänsterkanten sig rätten att skamlöst fälla positiva värdeomdömen om Naomi Kleins lögnaktiga Chockdoktrinen, en bok som jag och Johan Norberg vet är dålig och osaklig. När vi sedan rättrådigt utmanar dem på debatt svarar de med att öppet visa sitt förakt för det fria och öppna samtalet och istället fegt dra sig undan. Norberg har tidigare klarlagt hur vänstern – efter det att han utmanat en rad namngivna vänsterrecensenter till debatt på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg – fick svaret från extremvänstern att han istället skulle få debattera Kleins bok med en annan recensent; en som hette America i förnamn och som Norberg inte alls hade någon lust att debattera med. Så fega är alltså vänstern att man inte villkorslöst godtar de förutsättningar som vi liberaler tagit på oss ansvaret att diktera för att debatten ska kunna bli så saklig som möjligt. Men Norberg kunde dessutom visa att de unga vänsterextremisterna till råga på allt varit ofina nog att inte uppskatta kvalitetsmagasinet Neos taktfulla lustigheter om kinesiska gästararbetare som ”spelar majong” och äter ”bambuskott ur burk”.

Som om inte all denna ohyfs vore skäl nog för att samla ihop dessa frihandelsmotståndare på Råsunda för att lära dem veta hut, kan jag nu här på min blogg exklusivt avslöja att detta problematiska beteende bara eskalerat. På min egen berömvärda debattinbjudan till en rad vänsterbloggare (däribland den skånske riksdagsledamoten Bengt Silfverstrand) har jag mottagit liknande nonchalanta svar från extremvänstern. Signaturen ”Kerstin” – som jag inte alls utmanat! – godtar en debatt i sin hemkommun. Bloggaren ”Marlene” vägrar helt oförskämt att möta mig i en debatt och har dessutom mage att tillägga:

Kan man inte mötas här då, på din blogg här och nu, och de andra om och när helst de vill?


Historien upprepar sig! Vänstern sätter sig upp mot mina och Johan Norbergs tydliga ordningsregler. Nu kan jag bara beklaga att den läsande allmänheten, som förmodligen inte vill något hellre än att höra mig och Johan Norberg diskutera hur bra den avreglerade kapitalismen verkligen fungerar, inte tillåts att ta del av våra argument. Vi får inte chans att förklara vad som verkligen hände i samband med Pinochets maktövertagande i Chile, det regeringsskifte som av Norbergs Cato-kollega José Piñera beskrivits som ”a radical, comprehensive, and sustained move toward free markets”, utfört under devisen "radical reform with conserative execution”.

Inte heller får vi chansen att förklara bakgrunden till Milton Friedmans hyllning av Pinochets politik från 1982:

Chile is an economic miracle .. but Chile is an even more political miracle.

När vänstern beter sig som fega kycklingar kommer den allmänna debatten om Chiles ekonomiska under även i fortsättningen att handla om militärdiktaturen, när den egentligen borde handla om privata pensionsförsäkringar. Den kommer att handla om tortyr, när den borde handla om inflationsbekämpning. Likväl: mitt debatterbjudande från i onsdags står kvar i oförändrad utformning. Och den läsande allmänheten hoppas nog att det finns någon bland de nämnda vänsterbloggarna som har kurage nog att anta erbjudandet.


Andra bloggar om: , , , .

Jag utmanar nakenchocken i bloggosfären!

Få böcker har i Sverige blivit så hyllad som Naomi Kleins ”Chockdoktrinen”:
  • vågar utan vidare utnämna den till den viktigaste bok [...] jag läst under åtminstone det senaste decenniet. Bengt Silfverstrand
  • Boken rekommenderas alltså starkt, och jag tror personligen att den kommer att påverka den politiska debatten i många år framöver, minst lika mycket som "No Logo" gjorde. Erik Svensson
  • Jag tycker att vi snart har en situation som påminner om den katastrofkapitalismen som Naomi Klein beskriver i sin makalöst kloka bok "Chockdoktrinen." Har du inte läst den än, må du nog snart ta och göra det. Marlene Olsson
  • Naomi Kleins bok ger oss en skrämmande inblick i hur politiken och storförtagen samarbetar och är sammanflätade i USA [...] jag råder alla som är det minsta intresserade av politik och vår samtidshistoria att läsa Naomi Kleins bok. Det är den värd! Ett hjärta rött
  • Att i det sammanhanget överhuvudtaget nämna nyliberalen Johan Norbergs grundlösa kritik av boken [...] säger mer om ledarskribentens sexistiska sätt att avfärda en seriös kvinnlig skribent än om Naomi Klein. Kritiken av Naomi Klein framstår som en talan i egen sjuk sak. Bo Widegren
  • Med en frenesi och utan så mycket som en antydan till nationellt motstånd har skatter sänkts, krig startats, marknader liberaliserats och katastrofer chockdoktrinerats. Ulf Svensson

Men som Johan Norberg i sin bok ”Allt om Naomi Kleins Nakenchock” visar är Kleins verk fyllt av förvrängningar, förfalskningar och lögner. Den som vill förändra och förbättra världen får ingen hjälp av Kleins verk, för den skildrar en verklighet som inte finns.

Jag utmanar er jag citerar ovan på debatt. Jag ensam mot er allihop – eller så många ni kan få ihop. Ni väljer datum, och tid; jag ordnar lokal och marknadsföring.

Jag anklagar er för att ha berömt och hyllat en av det senaste årtiondets mest okunniga och lögnaktiga böcker. Jag anklagar er för att ha missbrukat ert utrymme i bloggosfären till att ge positiv uppmärksamhet åt en bok som inte förklarar utan bara förvanskar. Jag anklagar er för att ha svikit er uppgift som intellektuella och kritiker när ni inte granskat Kleins påståenden. Så låt oss träffas och diskutera dessa viktiga frågor! Jag tror att den läsande allmänheten vill det.

Det går bra att anmäla intresse i kommentarstråden.* Jag ser fram emot en spännande debatt!

Andra bloggar om: , , , .

*) Vissa villkor som gäller för debatten kommer att meddelas så snart någon av de utpekade antagit utmaningen.

Ännu en nobelskandal!

Uppdatering

 

Jag kan bara konstatera att akademin helt förbisett min enkla redogörelse över nationalekonomin och hur prestationer inom denna vetenskap bör bedömmas.

Som om inte de tidigare Nobelprisen i fred och litteratur var en tillräcklig förolämpning mot vetenskapen, så har akademin nu beslutat att ge det stolta ekonomipriset till den komplett inkompetente Paul Krugman. Krugmans böcker präglas av en total brist på respekt för den av mig nämnda Pareto-principen och han har fortsatt att upprepa socialismens valser om välfärd, trots all all forskning på området talar emot dessa omfördelande regleringar. Krugman har dessutom på sin blogg fört en mycket hatisk kampanj mot president George W. Bush och därmed legitimerat världens skurkstater. För mig är det bara att konstatera att nobels ekonomipris inte längre är värdigt Kurt Wickman. Min förhoppning står nu till att Wickman istället tilldelas det prestigefyllda Curt Nicolin-priset för sina insatser för den nationalekonomiska forskningen.

DN DN SvD SvD SSD

Andra bloggar om: , , , .

Kurres politiska skola: lektion 3. Nationalekonomi

Det har blivit dags för tredje lektionen i det populära utbildningsprogrammet Kurres politiska skola. Liberalismens styrka ligger i att den får stöd i vetenskapen. Idag presenteras vinnaren av Nobels ekonomipris och det ger mig ett utmärkt tillfälle att presentera lite mer djupgående presentera den insikter som denna vetenskaps vunna insikter.

 

Som jurist menar jag naturligtvis att juridiken är den högst stående av alla vetenskaper, men vi liberaler har också anledning att hysa en särskilt aktning för nationalekonomin. Nationalekonomer förmår med sina matematiska modeller förklara världen på ett exaktare och tillförlitligare vis än den ofullständiga verklighet vi ser omkring oss. Med hjälp av ett antal sinnrika grundantaganden kan ekonomerna således härleda ett stort antal viktiga resultat, såsom exempelvis att skatterna alltid måste sänkas. Det avgörande antagandet är därvid den så kallade Pareto-principen – vilken enkelt uttryckt innebär att ingen standardhöjning för de lägre befolkningsskikten är tillåtlig, om den sker på bekostnad av oss höginkomsttagare. Denna ideologiska klarsyn och respekt för äganderätten är naturligtvis en särskilt attraktiv aspekt för oss liberaler.

Det är således alldeles följdriktigt att Nobelpriset i ekonomi – i avsaknad av ett nobelpris i juridik! – tilldelats några av världshistoriens största vetenskapsmän. Milton Friedman – arkitekten bakom Chiles mycket lyckade liberalisering – fick priset för sitt sensationella forskningsresultat att den arbetslöse själv valt sitt predikament och därför inte förtjänar ekonomiskt bistånd från oss hårt arbetande höginkomsttagare. En annan prominent pristagare är James M. Buchanan, som gjort ovärderliga insatser för att förklara hur en demokratisk konstitution kan utformas för att förhindra skadlig omfördelning av inkomster och förmögenheter.

Tyvärr finns det indikationer på att priset på senare år förlorat sin särställning och alltmer dragits med i den allmänna vänstervridningen i samhället. Således tilldelades priset år 2001 den notoriskt inkompetente vänsterekonomen Joseph Stiglitz. 1998 tilldelades det Amartya Sen, vilken ägnar sig åt obskyra forskningsämnen som ”ojämlikhet” och fattigdom – och därigenom endast bevisar sin okunskap om Pareto-principens påbud.

Därför finns det skäl för oss liberaler att nu kräva en uppryckning. Då en nyligen utförd undersökning i The Economist visade att en majoritet av amerikanska ekonomer hyser socialistiska sympatier, finns det starka skäl att söka pristagaren här på hemmaplan. Jag skulle således härmed vilja slå ett slag för vår egen Kurt Wickman vid Högskolan i Gävle. Wickman är internationellt ledande på sitt område, och han har genom åren följt en konsekvent liberal linje i sin forskning såväl som i sin opinionsbildning. Sedan disputationen vid Uppsala Universitet år 1981 har det gått spikrakt uppåt för Wickman. Han har varit aktiv vid några av världens mest framstående lärosäten, såsom exempelvis Cityuniversitetet i Stckholm och Chulalongkorn University i Bangkok. Wickman månar också om den tredje uppgiften och om det akademiska oberoendet, vilket den digra listan av publikationer vid Timbro, Skattebetalarnas Förening och Företagarna vittnar om.

I beaktande av denna exceptionella akademiska meritlista torde det vara alldeles uppenbart, att Wickman är den enda nu aktiva ekonom som kan återupprätta ekonomiprisets skamfilade rykte.


Uppdatering

 

Som om inte de tidigare Nobelprisen i fred och litteratur var en tillräcklig förolämpning mot vetenskapen, så har akademin nu beslutat att ge det stolta ekonomipriset till den komplett inkompetenta Paul Krugman. Krugmans böcker präglas av en total brist på respekt för den ovan nämnda Pareto-principen och fortsatt att upprepa socialismens valser om välfärd. Krugman har dessutom på sin blogg fört en mycket hatisk kampanj mot president George W. Bush och därmed legitimerat världens skurkstater. För mig är det bara att konstatera att nobels ekonomipris inte längre är värdigt Kurt Wickman. Min förhoppning står nu till att Wickman istället tilldelas det prestigefyllda Curt Nicolin-priset för sina insatser för den nationalekonomiska forskningen.

 

DN DN SvD SvD SSD

 


Andra bloggar om: , , , , .

Ett fredspris som hotar världsfreden.

Vid sidan av litteraturpriset är naturligtvis fredspriset det politiskt mest tvivelaktiga bland Nobelprisen. Bland vinnarna finns terrorister som Yasser Arafat, kommunister som Nelson Mandela och miljötomtar som Wangari Maathai.

Förra året tilldelades den amerikanske vänsterpolitikern Al Gore priset för sina insatser att dupera allmänheten om den s.k. växthuseffekten. Efter att min bloggkollega Henrik Alexandersson mycket effektivt
smulat sönder Gores lögnaktiga propaganda, var förväntningarna på den norska nobelkommitten högt ställda, att man i år skulle finna en kandidat som något skulle kunna återupprätta det sargade förtroendet.

Med utnämningen av socialisten Martti Ahtisaari går kommitten i motsatt riktning. Ahtisaaris arbete är direkt skadligt för världsfreden, eftersom han blir en symbol för EU:s passivitet i viktiga utrikesfrågor som en demokratisering av Mellanöstern. Därmed har den norska nobelkommittén en gång för alla bekräftat att priset inte kan betraktas som annat än en årlig förolämpning mot det sunda förnuftet.

En värdig kandidat hade däremot Leonard Peikoff varit. Peikoff är inte bara objektivismens ledare i världen och den liberala filosofen Ayn Rands främsta intellektuella arvtagare. Han har också gjort ovärderliga insatser för världsfreden genom att tydligare än någon annan se de enda möjligheterna till ett slut på världsterrorismen.

I sin opinionsbildning har Peikoff med karakteristisk elokvens förklarat att kriget mot terrorismen bara kan nå ett slut om Amerika tar ifrån terroristerna de politiska och ekonomiska grundvalarna för deras arbete genom att krossa Iran, helst med hjälp av kärnvapen. Speciellt vikitga är därvid Peikoffs klargöranden att en sådan operation under inga omständigheter får tveka att åsamka även civila mål omfattande skador:

”Valet i dag är en massa dödsfall i USA eller en massa dödsfall i terroristnationer. Vår överbefälhavare måste avgöra om det är hans plikt att rädda amerikaner eller regeringar som konspirerar för att döda dem.”

DN SvD SSD SVD SvD AB SvD




Andra bloggar om: , , , .

Litteraturpriset: ännu en skymf mot Alfred Nobels minne

Den fullständigt okände Jean-Marie Gustave Le Clézio belönades idag med världens finaste litterära pris. Redan förra året skrev jag apropå att utmärkelsen då tillfallit den socialistiska författarinnan Doris Lessing om hur detta pris kommit att bli en skymf för dess upphovsman, den frie entreprenören och innovatören Alfred Nobel:

Vi minns kommunisten Dario Fo, Fidel Castros och Slobodan Milosevics handgångne man Harold Pinter, kommunisten José Saramago, socialisten Günter Grass, vänsteraktivisten J M Coetzee, kommunisten Elfriede Jelinek -- exemplen är otaliga.”


När priset inte gått till uttalade marxister har det istället handla om tveksamma poeter som Wisława Szymborska, vilka aldrig hade klarat sig i konkurrensen om litteraturen fick fungera efter marknadsekonomins principer. 

Att detta stolta pris tillåtits dras ner i smutsen låter sig enkelt förklaras av Svenska akademiens politiska sammansättning. De aderton stolarna har under senare tid blivit till en förvaringsplats för övervintrade revolutionsromantiker som Per Wästberg, Torgny Lindgren, Peter Englund och Kristina Lugn. När posten som ständig sekreterare överlåtits till socialisten och antiamerikanen Horace Engdahl var detta bara det slutgiltiga beviset på att man förrått sin egen devis om ”snille och smak”. Vad gäller Engdahls kapacitet finns det anledning att erinra om bloggkollega Dick Erixons träffsäkra karaktäristik:


Horace Engdahl är en av alla dessa låga, snåla och, faktiskt, rätt inskränkta intellektuella som tror att de är gudar och står över allt patrask där ute i samhället.


Om Engdahl hade bemödat sig med att läsa amerikansk litteratur hade han t.ex. inte kunnat att undgå liberala kvalitetsförfattare som Robert P. Murphy. Murphy har med sitt epokgörande epos Minerva givit ett bestående bidrag till den västerländska kulturtraditionen. Murphys skildring av det liberala idealsamhället borde vara obligatorisk läsning för vår framtidsinriktade ungdom, dessutom hade Alfred Nobels arv blivit väl investerade pengar. Murphy har nämligen lovat att – mot en ersättning på 500 000 $ -- skriva en uppföljare till sin roman. Den som vet att Nobelpriset för vinnaren innebär ett ekonomiskt tillskott på tio miljoner kronor (omräknat 1 500 000 amerikanska dollar) förstår att vi nu gått miste om en litterärt värdefull tetralog.


DN, SvD, SDS, SDS, GP, Expressen, DN, SvD, SDS, Expressen, GP, DN, Expressen, SDS.

Andra bloggar om: , , , .

Johan Norbergs liberala uppsträckning

Vi liberaler har vant oss vid de mest plumpa angreppen från irrationella vänstermänniskor. Detta är vår vardag och det kors vi måste bära för att kunna stå i frihetens och sanningens tjänst. Mer beklämmande är det då att se att även våra förmodade meningsfränder – ja rent av personer anställda på den högkvalitativa tankesmedjan Timbro – nu inte drar sig för att attackera oss. Roland Poirier Martinsson som tydligen varit PRYO-elev på Timbros medieavdelning i några veckor har på bloggen Newsmill gjort ett fullständigt vanvettigt angrepp på liberalismen. Poirier Martinssons artikel faller på sina orimligheter. Artikeln är fylld av befängdheter om liberalismen:

 

"Att människor lider här och nu i det som råkar vara deras enda liv på jorden är ett lågt pris för morgondagens lyckorike".

 

Alla vi som t.e.x. har Ayn Rands av Timbro översatta idéroman Och världen skälvde vet hur befängt detta påstående är. Aldrig någonstans antyds att civilisationen måste förstöras för att ett nytt liberalt lyckorike ska bli möjligt.

 

Det är därför glädjande att se att självaste Johan Norberg givit sig i kast med att fullständigt pulvrisera Poirier Martinssons kritik och avslöja hur försåtlig den i själva verket är:


För säkerhets skull nämner han därför inte en enda nyliberal filosof, ekonom eller debattör som han menar står för detta mischmasch av misantropi.

 

Själv kan jag bara understryka vilka krav det ställs på anställda på Timbro. Den som på Internet söker på ordet ”kvalitetslitteratur” kommer att bli förvissad om att snart nog alla bloggar som behandlar detta ämne också handlar om Timbros böcker. Detta torde vara bevis nog för att Timbro ställer ofantligt höga vetenskapliga krav på sina publikationer. När man på Timbro t.ex. tar sig an ideologiska fiender som ”radikalfeminismen” vinnlägger man sig alltid om att – trots den uppenbara humbug som denna idéströmning utgörs av – att i detalj studera dess grundläggande källor. Litteraturlistorna tillåts bli nästan hur långa som helst, vilket bara tydliggör hur nogrant arbetet har utförts.

 

Därför är det också på sin plats att Norberg upplyser Poirier Martinsson om vad det är som gäller om man jobbar på Timbro:

 

Sådana illvilliga och illa underbyggda åsnesparkar mot liberalismen hör hemma på DN Kultur, inte på Timbro.”

 

Jag hoppas därvid att Poirier Martinsson av Timbros vaktmästare blivit informerad om när skrivbordet ska vara städat och vart nyckeln skall lämnas in.


Andra bloggar om: , , , , .

Regeringsombildning, del VI

Så har vi kommit fram till en ny omgång av ministerutnämningar. Denna gången är det faktiskt två nuvarande statsråd som får fortsatt förtroende. På så sätt försäkrar sig regeringen om såväl kontinuitet som förnyelse.

 

Miljöminister. Henrik ”Hax” Alexandersson. Henrik Alexandersson befinner sig i den klimatologiska forskningsfronten och har från denna upplysta position försett oss med helt ovedersägliga bevis för att ”hotet om den globala uppvärmningen” i själva verket är en vänsterkonspiration mot marknadsekonomin. Alexandersson har med sin vetenskapliga konsekvens visat att när två naturvetenskapliga teorier strider mot varandra, är det den teori som får stöd av den amerikanska oljeindustrin som vi bör hålla för sann.


Utrikesminister. Carl Bildt Denna närmast överjordiska statsman torde vara helt självskriven vid sitt ämbete. Bildt kan liknas vid en superhjälte som, tillsammans med sina vänner John McCain och Newt Gingrich, engagerat sig i superhjältegänget Committee for the Liberation of Iraq för åka världen runt och skapa fred, frihet och demokrati. Till Bildts digra meritlista måste man också lägga hans engagemang för det svenska näringslivet och då i synnerhet hans förtroliga samarbete med oljeentreprenören med det vackra namnet Adolf H. Lundin. Bildt och Lundin Petrolium lyckades till och med förse näringslivet med olja utvunnen från det av inbördeskrig drabbade Sudan, trots den högröstade och företagsfientliga kritiken mot att göra affärer med dem som behöver det bäst. Som alla andra superhjältar har Bildt naturligtvis några särskilda superkrafter. I Bildts fall heter de diplomati och lyhördhet. För bara någon månad sedan chockade han alla EU:s utrikesministrar med sitt diplomatiska konstnummer att jämföra Ryssland med Hitlertyskland. Och för en tid sedan avslöjades att inte ens Totalförsvarets forskningsinstituts egna experter idag kan uppfatta de bandinspelade ljud från den sovjetisk u-båt i Horsfjärden som en ung Carl Bildt reptilsnabbt förvissade sig om redan i början av 1980-talet.

Skolminister. Jan Björklund Den svenska skolans utveckling har under de senaste decennierna varit ludermässig. I stort sett hur många internationella studier som helst har visat att de svenska eleverna har "det grövsta och mest kränkande språkbruket i hela världen". Om Sverige överhuvud taget skall kunna hävda sig som tillväxtnation måste skolpolitikerna nu "gå ut i skogen och runka upp stridskuken ordentligt" för att sedan vidta de åtgärder som krävs. Således är det av yttersta vikt att Jan Björklund ges förnyat mandat. Högst på önskelistan står skriftliga omdömen i lekskolan samt att luckra upp den i Sverige så låsta debatten om skolaga. Men för att ytterligare stävja allmänna otyg som fula ord, skolk, slafsig klädsel (kepsar, burkor, slöjor, näsringar och bara magar), mobbning och uppstudsighet mot lärare och skolpersonal, kan det komma att krävas ytterligare hårda tag. Den blivande forskningsministern Dick Erixon har härvidlag föreslagit en större lyhördhet gentemot den amerikanska folkbildningsorganisationen National Rifle Association, varifrån det kommit nytänkande förslag om att ge lärare rätt att bära tjänstevapen. För att dessa liberala idéer ska bli verkliga fordras nog emellertid att även Björklund gör sitt ärende i skogen.


Ministerlistan
Idrottsminister: Mats Hinze.
Integrationsminister
: Mauricio Rojas.
Socialminister: Mattias Svensson.
Småföretagsminister: Fredrick Federley.
Civilminister: Alf Enerström.
Kyrkominister: Per Gudmundson.
Kulturminister: Johan Staël von Holstein.
Finansminister: S R Larson.
Informationsminister: Johan Norberg.
Reformminister: Johnny Munhammar.
Justitieminister: Kurt G. Rantzén.
Forskningsminister: Dick Erixon
Invandringsminister: Ian Wachtmeister.
Minister för utrikesfödda: Sten Andersson.
Mellanösternminister: Per Ahlmark.
Miljöminister: Henrik Alexandersson
Utrikesminister: Carl Bildt
Skolminister: Jan Björklund


Andra bloggar om: , , .

Den järnhårda modeshowslagen.

En sak som särskiljer oss liberaler från politiska debattörer av annan kulör, är vårt sällsynt goda sinne för rationell analys och objektiva orsakssamband. Vi vet således vilka slutsatser som kan dras ur det faktum att tuppen ofelbart gal strax innan solen går upp. I en debattartikel visar nu min briljante meningsfrände Johnny Munkhammar prov på denna utsökta liberala argumentationskonst genom att analysera den ekonomiska utvecklingen i Tysklands huvudstad Berlin.

Vi som trott att den höga arbetslösheten där har att göra med fyrtio år av kommunistiskt vanstyre, får nu veta att orsakssambanden är betydligt mer intrikata än så. I själva verket är den tyska huvudstadens miserabla ekonomiska utveckling orsakad av ett övermått av modeshower och filminspelningar -- företeelser vilka är kända för att ha en förödande effekt på entreprenörskapet.

Med denna unika känsla för kausalsamband visar Munkhammar att han är mer än väl kvalificerad för den väntande posten som reformminister.

Andra bloggar om: , , .

Fria individer behöver fria vapen.

Det är sorgligt att se hur den svenska socialdemokratiska förmyndarmentaliteten spridit sig till vårt östra grannland. Bara någon dag efter dödsskjutningen i finska Kauhajoki väcks förslag om hårdare vapenrestriktioner. I detta uppjagade stämningsläge finns det anledning att citera vad min liberala bloggkolega Dick Erixon skrev i söndags:

”Det är ju en vanlig svensk villfarelse att förbud på något sätt skulle lösa problem. De kriminella, som utgör problemet, följer naturligtvis inte lagarna. Vid skolskjutningar och andra uppmärksammade våldsdåd visar det sig så gott som alltid att vapnen förrövarna hade var förbjudna. […] I takt med att Sverige blir laglöst land, blir det allt mer rationellt att hederligt folk beväpnar sig så att de kan försvara sig och sina familjer.”

Visserligen har båda de finska skolmassakrerna skett med licensierade vapen och det är kanske sant att den här typen av händelser är vanligare i länder som har en liberal vapenlagstiftning. Men detta innebär ju i sak ingen invändning mot Erixon. Jag har därför idag vänt mig till den svenskspråkiga dagstidningen Hufvudstadsbladet (debatt@hbl.fi) i Helsingfors och bett dem ta kontakt med Erixon för att ge honom rikligt med spaltutrymme på sin debattsida för att reda ut begreppen. Erixon, med sin bakgrund i den skandinaviska centerrörelsen, torde vara rätt person att få den centerpartistiske statsministern Matti Vanhanen att besinna sig. (DN, SvD)

Andra bloggar om: , , , .

Skattesubventionerad S/M Sex

Knappt hade de kommunistiska ligisterna lämnat Malmö, så var det dags för nästa invasion av politiskt tvivelaktiga individer. Denna gång är det den så kallade 'Regnbågsfestivalen' som -- på skattebetalarnas bekostnad, får antas -- anordnar besynnerliga aktiviteter för homofiler, pederaster och andra individer som har problem med sin sexualitet. Precis som mina liberala kolleger Johan Norberg och Fredrik Malm, tycker jag det är fullständigt oacceptabelt att vi höginkomsttagare tvingas bidraga till dessa evenemang med våra surt förvärvade skattepengar.

Det absurda i skattefinansieringen blir än tydligare om man beaktar vilka aktiviteter det är som anordnas. Vad sägs om
  • Insläpp S/M. För dig som gilar S/M eller är nyfiken
  • Kyss Min Plysch. En humorföreställning om Dig, Din mamma och alla Du någonsin legat med
  • Intersex. Föreläsning. Föredraget ger en kort presentation av olika inersexuella syndrom, och belyser hus sjukvården har sett på intersexualism
  • Självets Garderobiär. Transpraktiker, begripliga genus och möjligheten att tala om queer socialpolitik.
De medborgare som till äventyrs vill hänge sig åt intersexuella syndrom, kyssa plysch eller andra perversa böjelser, har naturligtvis all rätt att göra så för egna pengar på den fria marknaden. Det är däremot fullständigt orimligt att vi skattebetalare skall stå för kalaset. Det är således glädjande att notera att Moderata Ungdomsförbundet polisanmält Thomas Östros för stöld. Denna polisanmälan skulle med fördel kunna utvidgas till att även omfatta Regnbågsfestivalens arrangörer.

Andra bloggar om: , , , .

Regeringsombildning, del V.

Det är förvånansvärt hur många borgerliga naturbegåvningar man hittar om man väl börjar leta! Begåvningsreserven inom borgerligheten är så omfattande att jag tvingats utforma några nya ministerposter så att alla talanger kan tas till vara.

Invandringsminister: Ian Wachtmeister. En av de största begåvningar som kommit fram via borgerlighetens pålitliga politiska plantskola Den nya välfärden. Valet kommer i mycket att handla om att vinna de väljare som kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. I detta arbete fordras en politisk "triangulering", där borgligheten genom kampanjer som
"SD älskar S" distanserar sig från partiet, men samtidigt gör eftergifter i förhållande till SD:s politiska program. Wachtmeister skulle i detta strategiska arbete vara den mest meriterade att här fullfölja Tobias Billströms förvisso lovande början.

Minister för utrikesfödda: Sten Andersson. Sten Andersson är både duktig på att känna av opinionsförändringar och känd för att vara hård i nyporna, framförallt vad gäller de utrikesfödda. Vän av ordning må ifrågasätta valet av Sten Andersson till denna post då han ju gått över till Sverigedemokraterna. Men i denna nya ministerformation som, till skillnad från nuvarande emellanåt folkfjäskande alliansregering, tar ett gemensamt liberalt ansvar för samhällsutvecklingen passar Sten Andersson som hand i handske. Dessutom är ju redan Sverigedemokraterna ute och fiskar efter begåvade förmågor från det borgerliga blocket. När nu Sten Andersson erbjuds en chans att ta sitt förnuft till fånga och tygla sitt emellanåt hetlevrade temparement och bli minister för utrikesfödda är det också ett exempel på hur en borgerlig regering skickligt kan triangulera tillbaka liberala trotjänare.

Mellanösternminister: Per Ahlmark. Carl Bildt har -- trots sina närmast övermänskliga förmågor på utrikespolitikens område -- dessvärre inte förstått att den enda lösningen på palestinakonflikten är att Israel utvidgas till att omfatta hela det gamla brittiska mandatområdet. Således behöver han kompletteras med en av Sveriges främsta mellanösternexperter; Per Ahlmark. Mot bakgrund av Ahlmarks berömda framträdande i Olofström 1977 råder det ingen tvekan att han skulle hitta de rätta orden att skicka med palestinska araber på vägen när de evakueras.

Ahlmark har vidare gett indikationer att han har tillgång till hittills okända uppgifter om var Saddam gömde sina massförstörelsevapen: "Framför allt kommer Amerikas armé att leta fram de hittills dolda, väldiga kvantiteterna av vapen för massförstörelse, inklusive Saddams projekt för atombomber." Således skulle Ahlmark med officiellt svenskt mandat kunna skrida till den blomstrande irakiska demokratins hjälp och en gång för alla ta vinden ur seglen för den antidemokratiska kritiken mot irakkriget.

Ministerlistan
Idrottsminister: Mats Hinze.
Integrationsminister
: Mauricio Rojas.
Socialminister: Mattias Svensson.
Småföretagsminister: Fredrick Federley.
Civilminister: Alf Enerström.
Kyrkominister: Per Gudmundson.
Kulturminister: Johan Staël von Holstein.
Finansminister: S R Larson.
Informationsminister: Johan Norberg.
Reformminister: Johnny Munkhammar.
Justitieminister: Kurt G. Rantzén.
Forskningsminister: Dick Erixon.
Invandringsminister: Ian Wachtmeister.
Minister för utrikesfödda: Sten Andersson.
Mellanösternminister: Per Ahlmark.

Andra bloggar om: , , .

Regeringsombildning, del IV.

Uppmärksamma blogg-läsare har säkert noterat att Sveriges blivande informationsminister låtit sig inspireras av min regeringsombildning. Norberg nämner ett självklart krav som måste ställas på varje minister i en borgerlig regering, nämligen att det skall vara fullständigt omöjligt att föreställa sig individen ifråga som medlem av en socialdemokratisk ministär. Att detta krav måste vara vägledande även för mina ministerutnämningar var så självklart att jag inte ens påpekat det; likväl står det varje läsare fritt att förvissa sig om att varje hittills utnämnd minister uppfyller detta kvalitetskrav.

Med detta sagt går vi nu vidare i den spännande processen:

Reformminister: Johnny Munkhammar. Med sitt medlemskap i Moderata Samlingspartiet har den framstående debattören och teoretikern Johnny Munkhammar undanröjt det sista hindret för en central position i regeringen efter 2010 års val. Munkhammar åtnjuter ett unikt anseende internationellt. Han har jämförts med Storbritanniens järnlady Margaret Thatcher och har själv på sin blogg kunnat visa hur den amerikanska säkerhetspolitiken tar sin utgångspunkt i de idéer han själv sprider i sina böcker och på sina föredragsturnéer. Till denna meritlista måste onekligen också tilläggas att Munkhammar besitter exceptionellt goda språkkunskaper: inte nog med att han obehindrat både läser och skriver på engelska, han har också berikat engelskan med en rad nya uttryck från det svenska språket -- vilka följdriktigt snart kommer att vara etablerade begrepp bland världens ledande statsmän och diplomater. Från sin post som reformminister kan Munkhammar -- med inspiration från sina utländska förebilder Augusto Pinochet och Silvio Berlusconi -- börja reformera den trögrörliga svenska välfärdsstaten i liberal riktning.

Justitieminister: Kurt G. Rantzén. Som en av Sveriges skickligaste advokater och därtill ledande liberal opinionsbildare, är Rantzén i en unik position att ge det stelbenta svenska rättssystemet en mer företagsvänlig profil.

Forskningsminister: Dick Erixon. Valet av Dick Erixon som forskningsminister torde vara den mest självklara utnämningen sedan Henry Kissinger fick Nobels fredspris. Redan idag har en vital folkrörelse formerats runt kravet att göra Erixon till forskningschef för tankesmedjan Fores. Erixon har redan lovat att rensa de svenska universiteten från kommunistiska lärare. I polemik med irrläror som postmodernism och feminism, har han lagt fast en liberal politisk hållning som tar fasta på begrepp som förnuft, sanning och utveckling, men som ändå inte stöter sig med våra amerikanska meningsfränders krav om att i sina skolor lära ut den kreationistiska skapelseläran.


Ministerlistan
Idrottsminister: Mats Hinze.
Integrationsminister
: Mauricio Rojas.
Socialminister: Mattias Svensson.
Småföretagsminister: Fredrick Federley.
Civilminister: Alf Enerström.
Kyrkominister: Per Gudmundson.
Kulturminister: Johan Staël von Holstein.
Finansminister: S R Larson.
Informationsminister: Johan Norberg.
Reformminister: Johnny Munkhammar.
Justitieminister: Kurt G. Rantzén.
Forskningsminister: Dick Erixon.

Andra bloggar om: , , , .

Liberalisera vapenlagarna!

En av anledningarna till att liberaler som Dick Erixon och jag själv låtit oss engageras i John McCains och Sarah Palins presidentkampanj handlar om den viktiga frågan att få bära vapen. Sarah Palin är sedan flera år livstidsmedlem i den mycket sympatiska organisationen National Rifle Association som arbetar för en liberal vapenlagstiftning i alla USA:s delstater, och detta faktum borde uppfodra oss liberaler att också arbeta för liberalisering av den svenska lagstiftningen. Sakliga skäl för en sådan reform saknas inte. Erixon beskrev nyligen på ett synnerligen träffsäkert sätt den utbredda rättslösheten i Sverige:

 

Sverige är laglöst land. Det är de laglydiga och ordningssamma som trakaseras av myndigheterna, inte de kriminella.

 

Den direkta anledningen till Erixons utfall var den politiska vänsterns upplopp och vandalisering i Malmö. På det s.k. Europeiska sociala forumet hade LO-basen Vanja Lundby-Wedin och det socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu rekryterat tusentals vänsteranhängare för att kunna få till stånd dessa kravaller. Så långt har alltså rättslösheten tillåtits breda ut sig att vänsterns politiska företrädare kan kasta sten och bränna upp bilar, medan polisen bara tittar på. I detta laglösa tillstånd är det inte att undra på att vi liberaler numera sover med en revolver under huvudkudden.

 

Den av oss liberala opinionsbildare som drabbats värst av myndigheternas trakasserier är läkaren Alf Enerström. Enerström har sedan Olof Palmes dagar förföljts, trakasserats och hotats av det socialdemokratiska partiet, och det har därför varit själklart för oss inom näringslivet att ekonomiskt stödja Enerströms politiska upplysningsarbete. Mats Lönnerblad från Medborgarrättsrörelsen – en frihetlig organisation som leds av bloggkollega Dick Erixon – har också på senare år visat hur hotbilden mot Enerström förvärrats:

 

Den 28 november 2003 bryter sig en polis in i Enerströms partihögkvarter på Norr Mälarstrand i Stockholm, med dragen pistol. Enerström, som inte visste vem det var som brutit sig in och varför, sköt pistolen ur polisens hand.

 

Att detta nödvändiga självförsvar från Enerströms sida fått till följd att han internerats är, som Lönnerblad mycket riktigt påpekar, att jämföra med Rysslands och Kinas behandling av oppositionella.

 

Kravet på en fullständig liberalisering av de svenska vapenlagarna borde stå högt upp på den liberala dagordningen. Helgens händelser i Malmö och hoten mot Enerström ger fog för Dick Erixons självklara slutsats:

 

I takt med att Sverige blir laglöst land, blir det allt mer rationellt att hederligt folk beväpnar sig så att de kan försvara sig och sina familjer. Sarah Palin skulle behövas här hemma i den debatten!”

 

Vi kan därför förvänta oss att Medborgarrättsrörelsen kommer att vara särskilt aktiva i denna kampanj för en vapenliberalisering. Kanske kunde ordförande Erixon rent av ta initiativ till debattartikel i ämnet som också kunde undertecknas av Sarah Palin och Alf Enerström?

Andra bloggar om: , , , , ,.

Regeringsombildning, del III.

Så fortsätter vi på ministerlistan. Denna gång handlar det om tre visionärer som med sina storslagna liberala idéer förmått glädja och inspirera miljoner vanliga medborgare, såväl här hemma som utomlands.

Kulturminister:
Johan Staël von Holstein. Denne entreprenör och kulturpersonlighet har under sin strävsamma tid som ledamot i Statens kulturråd med råge kvalificerat sig till denna ministerpost. Han står för en nödvändig liberalisering av hela kultursektorn och med uttalanden om att ”bara rödvinskommunister går på teater” har han visat var skåpet ska stå. I denna kamp mot antiliberala kulturyttringar är jag övertygad om att Sverige har mycket att lära av Staël von Holsteins mönsterland Singapore.

Finansminister: S R Larson. Hayekinstitutet har som inga andra koll på vad som krävs för att åstadkomma en liberal nytändning i den svenska ekonomin. Med de balanserade och sakliga politiska analyser som blivit Larsons signum, talar allt för att vi går en ny svensk storhetstid till mötes.

Informationsminister: Johan Norberg. Som informationsminister kan Norberg blåsa liv i sitt gamla förslag om att rensa ut företagsfientlig litteratur från de kommunala biblioteken. Vidare bör Norberg ges befogenhet att förse de journalister, som ägnar sig åt twinglyfiffel eller skriver under pseudonym, med yrkesförbud. Norberg har förvisso uttryckt sig olämpligt om den nya terroristbekämningslagen, men med tanke på hans digra meritförteckning av ideologisk lojalitet mot olika arbetsgivare, finns det ingen anledning att befara att han inte än en gång skulle rätta in sig i leden och med kraft skrida till FRA-lagens försvar.

Ministerlistan
Idrottsminister: Mats Hinze.
Integrationsminister
: Mauricio Rojas.
Socialminister: Mattias Svensson.
Småföretagsminister: Fredrick Federley.
Civilminister: Alf Enerström.
Kyrkominister: Per Gudmundson.
Kulturminister: Johan Staël von Holstein.
Finansminister: S R Larson.
Informationsminister: Johan Norberg.

Andra bloggar om: , , , .

Regeringsombildning, del II.

Så har det blivit dags att presentera ytterligare några av de personligheter, som inför valet 2010 har det ärofulla uppdraget att rädda landet undan socialismen. Denna gång är fokus på den kulturkamp vi liberaler måste våga föra om vi ska hålla vänstern borta från makten.

Småföretagsminister:
Fredrick Federley. Riksdagsledamoten Fredrick Federley åtnjuter en oerhört gott anseende i de liberala leden. Som entreprenör och salladsbarsägare har han avslöjat den korrumperade svenska fackmaffians rätta ansikte. Så har han också förmågan att uttrycka sina principer kärnfullt: "Företagarna skulle kunna skriva färdiga motioner som jag bara sajnade. Jag skriver ju under på precis allting de tycker". Denna principförklaring vittnar om en politiker med personlig integritet, som står fri från enskilda gruppers särintressen.

Civilminister: Alf Enerström. Vid 79 års ålder är Enerström svensk politiks John McCain och förtjänar vår tacksamhet och beundran för sin enträgna kamp emot socialdemokratin. Liksom McCain har Enerström fått stora delar av sitt liv ruinerat av illvilliga socialister. Att utse Enerström till civilminster vore inte bara en välkommen upprättelse för denne som person, det vore också den definitiva hämnden på hans antagonist och plågoande Olof Palme.

Kyrkominister: Per Gudmundson. Som ingen annan har Gudmundson kunnat dokumentera hur farliga och våldsbenägna invandrare från muslimska länder är. Genom att återinföra kyrkoministerposten ger vi Gudmundson en möjlighet att omsätta dessa obestridliga insikter i handling i form av ett ambitiöst apostasiprogram.

Ministerlistan

Idrottsminister: Mats Hinze.
Integrationsminister
: Mauricio Rojas.
Socialminister: Mattias Svensson.
Småföretagsminister: Fredrick Federley.
Civilminister: Alf Enerström.
Kyrkominister: Per Gudmundson.

Andra bloggar om: , , .

Lovande Timbro-TV

Innan jag fortsätter den högtidliga ministerutnämningen, vill jag göra mina läsare uppmärksamma på gårdagens begivenhet på den fria televisionen.

 

Det var mycket glädjande att kunna bänka sig i favoritfåtöljen och åse Timbro-TV med det passande namnet ”idéer för Sverige”. Det var trevligt att äntligen se liberaler få tala till punkt utan att behöva bli avbrutna, som så ofta sker i statstelevisionen Temat för kvällen program var ”folkkapitalism”. Tanken är naturligtvis att marknadsföra kapitalismen till en bredare TV-puplik och de duktiga kommunikatörerna hade förstått att i detta syfte damma av prefixet ”folk” (från tyskans Volk). Genialt i all sin enkelhet, måste man inskjuta. Statsvetarhustrun Marie Söderqvist-Tralau redovisade en mycket sensationell undersökning där det drogs slutsatsen att de som hade mindre besparingar på banken kände en större oro inför sin ekonomi än de som hade större kapital, vilket pedagogiskt förklarade behovet av sparsamhet och flit för de lågutbildade segmenten av TV-tittarna.

Ekonomen Dick King presenterade ett förslag om att sälja ut alla statliga företag och ge alla svenskar andelar av denna emission. Privatiseringar är naturligtvis alltid välkomna, men från en liberal ståndpunkt finns det anledning att vara kritisk till förslagets andra moment. Varför ska alla -- utan krav på motprestation -- ta del av dessa statliga tillgångar? Självklart skulle det vara på sin plats att vid en sådan utförsäljning kompensera oss högproduktiva samhällsmedborgare som i åratal blivit bestulna på våra tillgångar genom skattesystemet. Att detta modifierade förslag inte kom upp till diskussion var naturligtvis en besvikelse.
Söderkqist-Tralau torde annars ha varit särskilt skickad att att argumentera för en sådan lösning, sedan hon
tidigare angripit de totalitära jämlikhetskraven på rösträttens område.

Man får hoppas att det är med liknande djärva förslag som Timbro fortsätter sin programproduktion. Ett särskilt plus vill jag också ge till den bildsköna blondinen som satt tyst under hela programmet och därmed var särskilt lätt att vila ögonen på.

 

Andra bloggar om: , , , ,.

Tidigare inlägg Nyare inlägg