Inkomstpröva barnbidraget!
Centerns partiordförande Maud Olofsson har i dagarne föreslagit att barnbidraget skall inkomstprövas och icke utbetalas till oss höginkomsttagare. Även om jag hyser stor sympati med alla åtgärder som syftar till att minska den ohyggliga skattebörda under vilken vi svenskar digna ned, måste jag instämma i den kritik som min briljante blog-kollega Mattias Svensson riktar emot förslaget: det är oroväckande, att en regering som egentligen borde stå på vår sida, istället drivs av missunnsamhet och avundsjuka gentemot alla oss, som tack vare hårt arbete lyckats lägga undan en och annan slant att investera i våra barns framtid.
Jag skulle således, liksom Svensson, vilja vända på resonemanget och resa frågan om barnbidraget i stället -- åtminstone under en övergångsperiod -- skulle kunna inkomstprövas från andra hållet, så att endast vi höginkomsttagare kommer ifråga för bidraget. Det finns flera goda skäl för en dylik reform. För det första stärks därmed incitamenten till hårt arbete.
Dessa incitamentseffekter kan emellertid på sin höjd betraktas som positiva bieffekter av förslaget. I ett vidare perspektiv handlar frågan istället om hur vi uppnår en gynnsam befolkningsstruktur i riket. Det torde därvid för varje liberalt sinnad människa stå klart, att de svenska familjebildningsmönstren är ytterst bekymmersamma: om de lägre partierna av begåvningsfördelningen ges alltför goda förutsättningar att reproducera sig, kommer vi på sikt att få se hur dessa element tar överhanden i befolkningen - med uppenbara konsekvenser för vårt lands internationella konkurrenskraft. Enligt en finsk undersökning, ligger vi strävsamma nordbor än så länge i täten internationellt vad de intellektuella krafterna anbelangar. Det krävs i detta sammanhang således ingen exceptionell analytisk förmåga för att se det tydliga sambandet mellan de svenska steriliseringsprogrammets avskaffande på 70-talet och Sveriges väl dokumenterade ras i OECD:s välståndsliga.
Jag skulle i detta sammanhang vilja dra en lans för den brittiske forskaren Francis Galton, som för hundra år sedan presenterade ett än idag giltigt schema för hur familjepolitikens grunddrag bör utformas. Diagrammet här nedan visar vilka samhällsskikt som bör uppmuntras till reproduktion och vilka som istället med fördel bör avhållas från detta. Problemet med välfärdsstaten är att den tar bort de naturliga mekanismer som finns för ett urval av de mest lämpade fädrerna och mödrarna. Ett inkomstbaserat barnbidrag skulle i viss mån kunna råda bot på denna osunda obalans. Jag skulle därför vilja föreslå att regeringen använder Galtons schema som underlag för alla framtida överväganden på familjepolitikens område.
Andra bloggar om: familjepolitik, barnbidrag, Maud Olofsson.
Jag skulle således, liksom Svensson, vilja vända på resonemanget och resa frågan om barnbidraget i stället -- åtminstone under en övergångsperiod -- skulle kunna inkomstprövas från andra hållet, så att endast vi höginkomsttagare kommer ifråga för bidraget. Det finns flera goda skäl för en dylik reform. För det första stärks därmed incitamenten till hårt arbete.
Dessa incitamentseffekter kan emellertid på sin höjd betraktas som positiva bieffekter av förslaget. I ett vidare perspektiv handlar frågan istället om hur vi uppnår en gynnsam befolkningsstruktur i riket. Det torde därvid för varje liberalt sinnad människa stå klart, att de svenska familjebildningsmönstren är ytterst bekymmersamma: om de lägre partierna av begåvningsfördelningen ges alltför goda förutsättningar att reproducera sig, kommer vi på sikt att få se hur dessa element tar överhanden i befolkningen - med uppenbara konsekvenser för vårt lands internationella konkurrenskraft. Enligt en finsk undersökning, ligger vi strävsamma nordbor än så länge i täten internationellt vad de intellektuella krafterna anbelangar. Det krävs i detta sammanhang således ingen exceptionell analytisk förmåga för att se det tydliga sambandet mellan de svenska steriliseringsprogrammets avskaffande på 70-talet och Sveriges väl dokumenterade ras i OECD:s välståndsliga.
Jag skulle i detta sammanhang vilja dra en lans för den brittiske forskaren Francis Galton, som för hundra år sedan presenterade ett än idag giltigt schema för hur familjepolitikens grunddrag bör utformas. Diagrammet här nedan visar vilka samhällsskikt som bör uppmuntras till reproduktion och vilka som istället med fördel bör avhållas från detta. Problemet med välfärdsstaten är att den tar bort de naturliga mekanismer som finns för ett urval av de mest lämpade fädrerna och mödrarna. Ett inkomstbaserat barnbidrag skulle i viss mån kunna råda bot på denna osunda obalans. Jag skulle därför vilja föreslå att regeringen använder Galtons schema som underlag för alla framtida överväganden på familjepolitikens område.
Andra bloggar om: familjepolitik, barnbidrag, Maud Olofsson.
Kommentarer
Trackback