Dags att lämna epoken Palme bakom oss.
Eftersom jag driver en av de för den svenska opinionsbildningen viktigaste blogarna, är det tyvärr naturligt att mindre nogräknade debattörer drar nytta av det anseende som min blog vunnit bland makteliter och svenska folket i allmänhet. Så har nu skett när en så kallad "privatspanare" tar plats på mitt kommentarfält för att presentera sina långsökta teorier om vem som mördade Olof Palme. Den som skriver kallar sig Anders Leopold och verkar ha en teori om att det var CIA, den sydafrikanska regeringen, den chilenska regeringen och Victor Gunnarson, den s. k. "33-åringen", som tillsammans låg bakom mordet. Eftersom dessa teorier nu fått spridning på min egen blog, vill jag göra några uttalanden om vad jag anser om detta.
Det är typiskt för Sverige under Palme-epoken att en person som 33-åringen (en liberal amerikavän som tappert kämpade för svenskt medlemskap i NATO) direkt blev misstänkt som gärningsman. Lika typiskt är det att misstankarna riktas mot länder i tredje världen, som utan korrumperande svenska biståndsmedel valde egna vägar till demokrati och välstånd (bara för att straffas av bojkotter och fördömanden från den svenska regeringen!) hängs ut som misstänkta.
Själv har jag vunnit uppskattning för mitt kurage att för den yngre generationen bära vittnesbörd om hur Sverige såg ut under de hemska Palmeåren. På ett liknande sätt har utbildningsminister Lars Leijonborg talat om mordet på Palme som starten på den nya frihetstiden (minns att den första frihetstiden började efter det att Karl XII bragts om livet.) Jag har ingen klar teori om vem som dödade Palme. Tidigare har jag på ett sakligt sätt framfört teorin om att mordet kanske var en intern maffiauppgörelse inom vänstern. Det kan mycket väl vara så. Men det kan naturligtvis också vara så att det fanns folk inom den svenska militären som var uppriktigt oroade över utvecklingen i Sverige. Det är viktigt att vi som faktiskt var med berättar för dagens ungdom hur det gick till på Palmes tid. Sovjetiska u-båtar hade vid den här tiden fritt tillträde till svenska skärgårdar och Palme agerade för att förhindra det enda skydd som fanns för en sovjetisk invasion (dvs amerikanska atomvapen). Vid tiden för mordet planerade Palme att resa till Moskva för att förhandla med kommunisten Gorbatjov; kanske var det svenska luftrummet som nu skulle överlåtas till ryssen? I en sådan situation är det naturligtvis inte svårt att tänka sig att en grupp svenska militärer fick idén att "ta saken i egna händer" för att hindra sovjetifieringen av landet.
Oavsett vem eller vilka som låg bakom mordet, så är det dags för Sverige att lämna Palmeåren bakom sig och ta steget fullt ut i frihetstiden. En av de få tidningar som under Palmeåren vågade kritisera den svenska regeringens undfallenhet inför Moskva, var den liberala kvalitetstidningen Contra och redaktionen formulerar sig som vanligt föredömligt balanserat:
"Lyckligtvis finns det så här 15 år efter Palmes död knappast något kvar av hans politik. Något som vi alla ska vara oerhört tacksamma för."
Det bästa vore om en grupp sansade och upplysta liberaler (gärna från kretsen runt Contra) som var med under Palmeåren fick i uppdrag att, inom ramen för upplysningsmyndigheten Levande historia, göra ett bokslut över epoken Palme. Detta material kunde sedan bli obligatoriskt på grundskolans historieundervisning. När det gäller det rättsliga efterspelet så är det också där dags för att göra bokslut. Precis som i Chile borde man dra ett streck över det som skett, låta bli att rota i eventuella oförrätter i det förgångna och istället lyfta blicken mot framtiden. Därför borde den mycket kostsamma och ineffektiva Palmeutredningen läggas ner. Utredningen borde brännas upp för att undvika spekulationer från privatspanare och socialistiska journalister och mordet preskriberas redan nu.
Detta är anledningen till att jag inte vill förlänga diskussionen om Palmemordet på min kommentartråd. Ett tjugotvå år gammalt mord får inte stå i vägen när Sverige medelst nya skattesänkningar går vidare in i Frihetstiden.
Andra bloggar om: Palmemordet, Frihetstiden.
Det är typiskt för Sverige under Palme-epoken att en person som 33-åringen (en liberal amerikavän som tappert kämpade för svenskt medlemskap i NATO) direkt blev misstänkt som gärningsman. Lika typiskt är det att misstankarna riktas mot länder i tredje världen, som utan korrumperande svenska biståndsmedel valde egna vägar till demokrati och välstånd (bara för att straffas av bojkotter och fördömanden från den svenska regeringen!) hängs ut som misstänkta.
Själv har jag vunnit uppskattning för mitt kurage att för den yngre generationen bära vittnesbörd om hur Sverige såg ut under de hemska Palmeåren. På ett liknande sätt har utbildningsminister Lars Leijonborg talat om mordet på Palme som starten på den nya frihetstiden (minns att den första frihetstiden började efter det att Karl XII bragts om livet.) Jag har ingen klar teori om vem som dödade Palme. Tidigare har jag på ett sakligt sätt framfört teorin om att mordet kanske var en intern maffiauppgörelse inom vänstern. Det kan mycket väl vara så. Men det kan naturligtvis också vara så att det fanns folk inom den svenska militären som var uppriktigt oroade över utvecklingen i Sverige. Det är viktigt att vi som faktiskt var med berättar för dagens ungdom hur det gick till på Palmes tid. Sovjetiska u-båtar hade vid den här tiden fritt tillträde till svenska skärgårdar och Palme agerade för att förhindra det enda skydd som fanns för en sovjetisk invasion (dvs amerikanska atomvapen). Vid tiden för mordet planerade Palme att resa till Moskva för att förhandla med kommunisten Gorbatjov; kanske var det svenska luftrummet som nu skulle överlåtas till ryssen? I en sådan situation är det naturligtvis inte svårt att tänka sig att en grupp svenska militärer fick idén att "ta saken i egna händer" för att hindra sovjetifieringen av landet.
Oavsett vem eller vilka som låg bakom mordet, så är det dags för Sverige att lämna Palmeåren bakom sig och ta steget fullt ut i frihetstiden. En av de få tidningar som under Palmeåren vågade kritisera den svenska regeringens undfallenhet inför Moskva, var den liberala kvalitetstidningen Contra och redaktionen formulerar sig som vanligt föredömligt balanserat:
"Lyckligtvis finns det så här 15 år efter Palmes död knappast något kvar av hans politik. Något som vi alla ska vara oerhört tacksamma för."
Det bästa vore om en grupp sansade och upplysta liberaler (gärna från kretsen runt Contra) som var med under Palmeåren fick i uppdrag att, inom ramen för upplysningsmyndigheten Levande historia, göra ett bokslut över epoken Palme. Detta material kunde sedan bli obligatoriskt på grundskolans historieundervisning. När det gäller det rättsliga efterspelet så är det också där dags för att göra bokslut. Precis som i Chile borde man dra ett streck över det som skett, låta bli att rota i eventuella oförrätter i det förgångna och istället lyfta blicken mot framtiden. Därför borde den mycket kostsamma och ineffektiva Palmeutredningen läggas ner. Utredningen borde brännas upp för att undvika spekulationer från privatspanare och socialistiska journalister och mordet preskriberas redan nu.
Detta är anledningen till att jag inte vill förlänga diskussionen om Palmemordet på min kommentartråd. Ett tjugotvå år gammalt mord får inte stå i vägen när Sverige medelst nya skattesänkningar går vidare in i Frihetstiden.
Andra bloggar om: Palmemordet, Frihetstiden.
Kommentarer
Trackback