Med McCain mot Iran!
Uppmärksamma läsare har säkert noterat att jag hittills varit tämligen sparsam i mina kommentarer till de amerikanska primärvalen. Detta beror framför allt på att jag, precis som min liberale kollega Johan Norberg, inte velat ge upphov till spekulationer om huruvida jag stöder den ena eller den andra kandidaten. Ett ställningstagande från vår sida skulle eventuellt kunna påverka utgången i primärvalen. Då vi liberaler i alla sammanhang framhåller USA som en politisk förebild, skulle ett sådant direkt inflytande på amerikansk politik kunna ge upphov till en besvärande rundgång med oanade konsekvenser.
Nu när det står förhållandevis klart att det republikanska partiet kommer att nominera arizonasenatorn John McCain som sin presidentkandidat, känns det ändå tämligen riskfritt att påpeka, att jag tror att han kommer att bli en utomordentlig president. Ja, McCain är den ende som har potentialen att fylla tomrummet efter George W. Bushs mycket lyckade tid vid makten.
Det är framför allt beträffande McCains utrikespolitik som vi liberaler har anledning att känna tillförsikt. I en tid då det politiska etablissemanget försöker svartmåla USA:s framgångar i Afghanistan och Irak, har McCain varit den ende som vågat lyfta blicken och identifiera nya, intressanta uppgifter för den amerikanska militären. I ett teveframträdande förra våren gjorde senatorn klart, att nästa mål måste vara en demokratisering av Iran. Med sin omisskännliga elokvens formulerade McCain en imponerande liberal vision för den amerikanska utrikespolitiken:
"Bomb bomb bomb, bomb bomb Iran"
Vi liberaler måste göra klart att en dylik demokratisering av Iran vore ett önskvärt första steg i riktningen mot en mer omfattande amerikansk närvaro i Mellanöstern. Efter de lyckade exemplen i Afghanistan och Irak är det nu dags att sikta högre och arbeta för en befrielse av hela regionen. Vi får därvid inte låta oss luras av de vänsterdebattörer som gömmer sig bakom folkrätten. Som min eminente kollega Johan Norberg tillsammans med en kvinnlig assistent så klokt konstaterat:
"FN blir en papperstiger om sådant beteende inte leder till konsekvenser. Det blir en klar signal till andra länder att de kan ignorera resolutioner utan att bestraffas. Än en gång sitter vi européer på läktarplats medan USA och Storbritannien kämpar för vår säkerhet. [...] Det är inte rimligt att vi hela tiden förlitar oss på USA:s styrka, samtidigt som vi på bekvämt avstånd förnärmat tar avstånd från den. Då är det vi som tvingar in dem i unilateralism."
Vi liberaler måste också ge oss in i en mer aktiv mediekritik. Vi matas av socialistiska journalister dagligen med domedagsskildringar från det befriade Irak. Vad journalisterna däremot systematiskt förtiger är, att Irak tack vare den amerikanska invasionen fått en fungerande demokrati. Johan Norberg igen:
"Irak har fått en folkvald regering. Tvärtemot alla farhågor är det inte en etniskt och religiöst homogen klick som dominerar. Den är sammansatt av alla de stora folkgrupperna. Den shiitiska majoritet som förtrycktes under Saddam har fått ett avgörande inflytande, men även sunnimuslimer är väl representerade, trots att de tidigare bojkottat den politiska processen. Statschefen och en fjärdedel av ministrarna har hämtats från kurderna, en folkgrupp som har förföljts i hela regionen i generationer. Minst sex statsråd i den färdiga regeringen är kvinnor."
Frågan måste ställas varför rapporteringen ger en så skev bild av läget i Irak. Varför får vi i svensk teve inte se debatter från det irakiska parlamentet, eller andra exempel på den irakiska pluralismen och samförståndsandan? Det ligger nära till hans att, precis som Norberg, misstänka att det är rasistiska föreställningar som ligger bakom:
"Men om man följer svenska medier, särskilt vänsterpressen, hade man aldrig kunnat förutspå något sådant. Då hade man aldrig ens förstått att irakier var intresserade av demokrati. Den föreställning som genomsyrar många av våra viktigaste tyckare är att irakier inte har någon som helst förmåga att lösa konflikter med fredliga metoder och att de så fort de är befriade från en stark överhet kastar sig över varandra i etniska och religiösa konflikter."
Vänsterjournalisterna har således fabricerat historier om etniska och religiösa konflikter i syfte att underminera den bräckliga men ytterst framgångsrika irakiska demokratin. Jag har redan tidigare påpekat att lögner och förtal alltid varit vänsterns specialitet, men i detta fall utgör de socialistiska påhitten faktiskt ett direkt hot mot stabiliteten i landet.
Mot bakgrund av detta känns det oerhört hoppingivande att John McCain vågar tala klarspråk om USA:s roll som frihetens och demokratins förkämpe i världen!
Andra bloggar om: John McCain, Iran, Johan Norberg.
Nu när det står förhållandevis klart att det republikanska partiet kommer att nominera arizonasenatorn John McCain som sin presidentkandidat, känns det ändå tämligen riskfritt att påpeka, att jag tror att han kommer att bli en utomordentlig president. Ja, McCain är den ende som har potentialen att fylla tomrummet efter George W. Bushs mycket lyckade tid vid makten.
Det är framför allt beträffande McCains utrikespolitik som vi liberaler har anledning att känna tillförsikt. I en tid då det politiska etablissemanget försöker svartmåla USA:s framgångar i Afghanistan och Irak, har McCain varit den ende som vågat lyfta blicken och identifiera nya, intressanta uppgifter för den amerikanska militären. I ett teveframträdande förra våren gjorde senatorn klart, att nästa mål måste vara en demokratisering av Iran. Med sin omisskännliga elokvens formulerade McCain en imponerande liberal vision för den amerikanska utrikespolitiken:
"Bomb bomb bomb, bomb bomb Iran"
Vi liberaler måste göra klart att en dylik demokratisering av Iran vore ett önskvärt första steg i riktningen mot en mer omfattande amerikansk närvaro i Mellanöstern. Efter de lyckade exemplen i Afghanistan och Irak är det nu dags att sikta högre och arbeta för en befrielse av hela regionen. Vi får därvid inte låta oss luras av de vänsterdebattörer som gömmer sig bakom folkrätten. Som min eminente kollega Johan Norberg tillsammans med en kvinnlig assistent så klokt konstaterat:
"FN blir en papperstiger om sådant beteende inte leder till konsekvenser. Det blir en klar signal till andra länder att de kan ignorera resolutioner utan att bestraffas. Än en gång sitter vi européer på läktarplats medan USA och Storbritannien kämpar för vår säkerhet. [...] Det är inte rimligt att vi hela tiden förlitar oss på USA:s styrka, samtidigt som vi på bekvämt avstånd förnärmat tar avstånd från den. Då är det vi som tvingar in dem i unilateralism."
Vi liberaler måste också ge oss in i en mer aktiv mediekritik. Vi matas av socialistiska journalister dagligen med domedagsskildringar från det befriade Irak. Vad journalisterna däremot systematiskt förtiger är, att Irak tack vare den amerikanska invasionen fått en fungerande demokrati. Johan Norberg igen:
"Irak har fått en folkvald regering. Tvärtemot alla farhågor är det inte en etniskt och religiöst homogen klick som dominerar. Den är sammansatt av alla de stora folkgrupperna. Den shiitiska majoritet som förtrycktes under Saddam har fått ett avgörande inflytande, men även sunnimuslimer är väl representerade, trots att de tidigare bojkottat den politiska processen. Statschefen och en fjärdedel av ministrarna har hämtats från kurderna, en folkgrupp som har förföljts i hela regionen i generationer. Minst sex statsråd i den färdiga regeringen är kvinnor."
Frågan måste ställas varför rapporteringen ger en så skev bild av läget i Irak. Varför får vi i svensk teve inte se debatter från det irakiska parlamentet, eller andra exempel på den irakiska pluralismen och samförståndsandan? Det ligger nära till hans att, precis som Norberg, misstänka att det är rasistiska föreställningar som ligger bakom:
"Men om man följer svenska medier, särskilt vänsterpressen, hade man aldrig kunnat förutspå något sådant. Då hade man aldrig ens förstått att irakier var intresserade av demokrati. Den föreställning som genomsyrar många av våra viktigaste tyckare är att irakier inte har någon som helst förmåga att lösa konflikter med fredliga metoder och att de så fort de är befriade från en stark överhet kastar sig över varandra i etniska och religiösa konflikter."
Vänsterjournalisterna har således fabricerat historier om etniska och religiösa konflikter i syfte att underminera den bräckliga men ytterst framgångsrika irakiska demokratin. Jag har redan tidigare påpekat att lögner och förtal alltid varit vänsterns specialitet, men i detta fall utgör de socialistiska påhitten faktiskt ett direkt hot mot stabiliteten i landet.
Mot bakgrund av detta känns det oerhört hoppingivande att John McCain vågar tala klarspråk om USA:s roll som frihetens och demokratins förkämpe i världen!
Andra bloggar om: John McCain, Iran, Johan Norberg.
Kommentarer
Trackback