Moore, en hållningslös Sicko.
Vad som emellertid gör mig bekymrad är, att min liberale kollega Roland Poirier Martinssons kommentar till filmen nu framstår som djupt problematisk. Om än med goda föresatser stämmer Martinsson in i den socialistiska klagolåten. Martinsson för visserligen upp debatten till en högre nivå, men detta leder i slutändan endast fram till att han liksom Moore lägger skulden för de till synes ömmande fallen i filmen på försäkringsbolagen.
Vad vi ser i Moores film är dock något helt annat. Vi ser här en samling förslappade och viljelösa individer, som skyller sina egna tillkortakommanden på "systemet". De har medvetet valt att inte planera för livets eventualiteter och förväntar sig nu helt krasst att kunna skicka notan för sina kostsamma behandlingar till oss andra. Naturligtvis lyckas Moore förse denna sorgliga hållningslöshet med den rätta dramaturgin, och publiken lämnar helt förutsägbart salongen med ömmande hjärtan för dessa ömkliga amerikaner.
Minns Anne Wibbles ord om att varje svensk skulle behöva en årslön på banken. När det gäller frågor kring hälsovård måste detta påstående kanske revideras; den som räknar med att dra på sig cancer i ett senare skede i livet gör sannolikt bäst i att spara 5-6 årslöner, för att undvika att ligga andra, mer hälsosamma, individer till last. I Moores film berörs denna problematik inte alls, utan vi förleds att tro att de olika individerna hamnat i den prekära situationen utan egen förskyllan.
Vi svenskar känner denna tragiska offermentalitet alltför väl. Här i Sverige har det inte varit någon ordning sedan 1968, då vänstern vände begreppen upp och ned och plötsligt menade att det är "samhällets" fel att människor missköter sig. Vi har sett detta argument dyka upp i alla sammanhang från skola till kriminalvård och vi har sett dess förödande konsekvenser i form av moraliskt förfall. Det vore synnerligen beklagligt om samma trista hållning nu skulle breda ut sig i USA och på sikt kanske rentav utgöra ett hot mot det förträffliga amerikanska sjukvårdssystemet.
Vi liberaler här i Sverige borde därför inte stämma in i klagolåten, utan tvärtom varna våra amerikanska vänner för vart den av Moore omfamnade ansvarslösheten i förlängningen leder hän.
Andra bloggar om: Michael Moore, Sicko, Roland Poirier Martinsson.
Fast hela resonemanget att de som har råd måste ha rätt att investera i sin egen hälsa bygger ju på att somliga (i moralisk mening) förtjänar att få disponera mer resurser, representerade av pengar, än andra. Att en del människor har mer pengar att spendera på sjukvård beror ju inte bara på att en del har förslösat sina pengar på annat som kan anses vara mindre viktigt, utan det finns helt enkelt en stor inkomstspridning.
Givetvis förtjänar folk olika stor inkomst! Men jag vill lyfta frågan om hur olika stor. Är det överhuvudtaget möjligt att "förtjäna" en lön som är säg fem gånger högre än en heltidsarbetande människa med ett hyffsat ansträngande och nödvändigt jobb? (T.ex. sopkörning eller livsmedelsproduktion.) Är det inte litet väl svårt att tillföra fem gånger mer än en sådan arbetare? (Eftersom det handlar om moral så är det ju givetvis till stor del en fråga om rena åsikter, men själv anser jag nog att ytterst få bör kunna tillföra så mycket att det är värt så mycket som fem gånger mer...)
(För att nu inte tala om dem som inte personligen tillför någonting utan bara lever av räntor på sitt kapital. Hur "förtjänar" DE sin inkomst...)
Jag antar att enormt höga direktörslöner skulle kunna motiveras av att de marknadsmekanismer som skapar dem i övrigt har goda konsekvenser som uppväger denna skeva inkomstfördelning. Välfärd är ju som ofta påpekas ingen begränsad vara på så sätt att ökad välfärd för mig är minskad välfärd för någon annan. Men jag tror att en stor del av motståndet mot privatiseringar av välfärdsverksamhet kommer av att folk helt enkelt har olika mycket pengar. Idén om att man själv ska få välja vad man ska spendera sina pengar på är inte så attraktiv för dem som har mindre pengar att spendera och därmed förlorar på modellen. För en politisk idémodell i en reprsentativ demokrati måste ju vara sådan att en majoritet vinner på den. (Alternativt att en majoritet kan luras att de vinner på den, förstås... men det håller ju egentligen inte i längden.)
Jag inser att det drog iväg och att jag nuddat vid många frågor, så känn dig inte nödgad att försöka besvara alla. Tack för en uppriktig och intelligent blogg!
Bäste Aewheros,
Stort tack för Dina intelligenta och smickrande synpunkter på blogen och dess innehåll! Jag har i flera tidigare s.k. blog-inlägg behandlat frågan om inkomstfördelningen i ett samhälle. Som liberal finner jag det egentligen överflödigt att överhuvud taget diskutera frågan, enär detta är ett område jag vill se politikerna hålla sina fingrar ifrån. Vi vet vilka katastrofala följder försök till total nivellering fått i länder som Kambodja, Nordkorea samt på närmre håll även här i Sverige under statsminister Palmes skräckvälde.
Då debatten likväl förs av element som vill utjämna skillnaderna emellan hög och låg, mellan flitig och lat osv, finner vi liberaler oss ofta nödgade att tillföra vår synpunkt på inkomstfördelningen. Min ståndpunkt är lika enkel som den är rättvis: det pris en löntagare betingar på en oreglerad marknad är det enda möjliga rättvisa priset. Vi som har en högre intelligens än andra och dessutom är beredda att arbeta hårdare än det stora flertalet, har naturligtvis rätt att behålla frukterna av våra ansträngningar. Alla avsteg från denna princip leder i förlängningen till kommunism och förtryck. Det är därför det är så viktigt att vi liberaler inte ger vika.
Därmed torde stå klart, att man inte behöver se till konsekvenserna - i form av incitamentsstrukturen - av en fri inkomstfördelning för att försvara den. Det räcker med att konstatera att den fria inkomstfördelningen är den enda rättvisa.
Som Du så riktigt påpekar innebär detta att de sämre bemedlade proportionellt sett måste spara ännu mer än oss andra för att ha en buffert vid händelse av oförutsedda sjukvårdsutgifter. Jag är dock säker på att detta är ett pris de är villiga att betala, så snart de ser fördelarna med den mer omfattande frihet som ett sådant system genererar.
Jag hoppas att Du därmed fått svar på Dina frågor.
Bästa hälsningar,
Kurt G. Rantzén
"Vi som har en högre intelligens än andra och dessutom är beredda att arbeta hårdare än det stora flertalet, har naturligtvis rätt att behålla frukterna av våra ansträngningar."
Det är litet där skon klämmer. Min uppfattning är att en stor andel av de högavlönade får behålla månger gånger mer än frukterna av sitt eget arbete. Litet clichémässigt uttryckt att "de rika själ frukterna av de fattigas arbete". (Även om "de rika" personligen inte har gjort något fel eftersom marknaden automatiskt sköter resursfördelningen.)
Även om jag håller med om att det bästa arbetet (som ju naturligtvis utförs av de intelligentaste, kunnigaste, skickligaste, arbetsföraste, flitigaste etc.) ska värderas högre så tar en oreglerad marknad saken ur proportion. Jag vill mena att det endast i undantagsfall är möjligt att producera lika mycket som, för att ta ett extremfall, hundra andra medelproduktiva arbetare. Likväl gör en oreglerad marknad det fullt möjligt att tjäna hundra gånger mer. Särskilt om man har kapital och inflytande.
Rättvisa torde väl vara att man får åtnjuta frukten av sitt eget arbete, varken mer eller mindre. Man ska få konsumera lika mycket som man producerar, och pengar är det man använder som krediter för det man producerat.
Givetvis kan man slå håll på mitt argument genom att hävda att det är fullt rimligt att en en del människor kan producera lika mycket som hundra genomsnittliga andra, samt att en hel del
verkställande direktörer faktiskt är "övermänniskor" som producerar hundra gånger mer än genomsnittet. Eller så kan man hävda att det inte finns något annat mått än marknadsvärdet på hur mycket ett arbete är värt, vilket känns mer filosofiskt hållbart. Men ingetdera påstående stämmer knappast överens med den grå massans intuition även om en del renläriga liberaler kan ställa sig bakom dem.
Möjligen så skulle fri konkurrens om t.ex. direktörsposter utplåna de orimliga lönerna. (Det är trots allt inte så oerhört svårt att vara direktör, man skulle teoretiskt kunna utbilda tusentals kompetenta direktörer varje år ifall marknaden krävde det.) Men en oreglerad marknad tvingar ju inte fram en sådan konkurrens, de som redan har kapital kan ju använda sitt inflytande för att bestämma tillsättnignen av högavlönade poster, de behöver inte konkurrera med bara sin egen förmåga. (För att inte tala om alla andra konkurrenshämmande saker man kan använda pengar till.) Pengar dras till pengar. Den ojämna fördelningen av kapital hämmar den fria konkurrensen. Och en oreglerad marknad skapar verkligen inte en jämnare kapitalfördelning.
Därför så anser jag att viss reglering behövs. Detta är givetvis under förutsättning att det alls går att genomföra regleringar som får större goda konsekvenser än dåliga. Genom historien så anar man ju en övervikt av regleringar med dåliga konsekvenser.
Är detta en rent ironisk blogg? Eller är det en samling stofila "intelligenta" knäppskallar? De kommentarer som inläggen här presenterar låter otroligt naiva, och omdömeslösa, så man kan bara anta att de är skrivna enbart för att provocera.
Gothia, liberalismen är en avskalad ideologi som i stort sett bara tar hänsyn till grundläggande negativa rättigheter för att garantera människors frihet. ("Negativa" på så sätt att de handlar om vad man inte får göra mot andra människor i kontrast till vad man är skyldig att göra. Positiva "rättigheter" som t.ex. rätt till gratis sjukvård är något som staten konstruerat.) Frihet är nämligen det enda vi är skyldiga andra. Så länge man inte kränker någon annans rättigheter (genom våldshandlingar, stöld etc.) och därmed inte inskränker någon annans frihet så är man fri att göra precis vad man vill. Statens roll är att upprätthålla dessa grundläggande rättigheter och resursfördelningen sköts automatiskt av en oreglerad marknad. (Även om den oreglerade marknaden enligt mig inte fungerar rättvist på grund av den ojämna kapitalfördelningen som bara växer eftersom pengar dras till pengar, som jag tog upp i föregående kommentarspost.)
Och, visst... nyliberalism passar verkligen inte allas intuitiva moraliska uppfattningar. Jag skulle själv säga att den bara passar ett fåtal med en särskild personlighet och ett särskilt intellektuellt tankesätt. Att man själv tillhör den "överklass" som tjänar ekonomiskt på modellen hjälper nog också till för att göra en till liberal.
Hoppas inte inlägget var för "stofilt, intelligent och knäppskalligt" för att du skulle kunna förstå innebörden.
Hade du förlorat en familjemedlem Kurranz pga de riktigt ohumana reglerna som finns för att få sjukvård i USA tror jag inte du hade tänkt så som du gör. Det spelar ingen roll ifall man har sjukförsäkring eller tom lägger undan lite extra pengar (om man nu har den möjligheten) med tanke på de EXTREMA summor man får betala för sjukvård i USA. Vidare undrar jag hur man ska kunna veta i förväg att man ska bli sjuk?? Man kan få hjärtproblem, cancer osv osv osv utan att det finns i släkten.
Jag tror starkt att makthavarna i USA kontrollerar människor på alla sätt de kan och de gör det pga av rädsla. Rädsla är roten till så mycket fruktansvärt som händer. Av rädsla och brist på grundläggande kärlek stänger man sitt hjärta och med ett stängt hjärta tar man inte alltid humana beslut.
Vi i världen har också fastnat så fruktansvärt mycket i intellektet. När ska vi inse att kärlek och omtanke människor emellan är det som gör oss lyckliga! Måste det behövas katastrofer för att människor ska gå samman?? Måste vi nå personliga bottnar innan vi lyssnar på oss själva?? Vi ska förklara och kontrollera allt för att vi är så rädda och tomma inombords. Det är så otroligt fantastiskt att vara intelligent men hur är det med EQ??? Allvarligt talat! De som arbetar med människor tjänar löjligt lite pengar och arbetar under usla förhållanden. De som tar hand om de vi håller mest kära. Våra barn, våra familjemedlemmar, oss själva! Vad är det som säger att intellektet styr om man gör ett bra arbete eller inte? Det beror väl på vad vi är ute efter. Vill vi ha mycket pengar och fylla ett inre tomrum med materialism men inte våga släppa in människor i våra hjärtan och vara lyckliga på riktigt så visst då är det säkert fantastiskt bra att förlita sig helt på intellektet. Vi behöver intellekt MEN det ska bara finnas som en del i vårt totala medvetande. Att känna känslor, ha förståelse för andras liv och framförallt att vara medvetna om oss själva och vad vi egentligen behöver DET är vad jag tror att vi människor behöver. Får vi kärlek och chansen att förverkliga våra innersta drömmar får vi också den inre ro och trygghet vi behöver för att må bra.
Jag hoppas innerligt att vi inte går åt USA:s håll med tanke på den borgerliga regeringen vi nu har. Eller så kommer vi göra det så pass mycket att människor inser en gång för alla vad som egentligen är viktigt. Det kanske krävs enorma katastrofer för att vi ska inse vad som är viktigt. Översvämningar, pandemier, enorma börskrascher osv. Jag hoppas inte att det ska behöva hända!